Det svåraste tänker jag är nog oron och ovissheten om att bli smittad och att man kan smitta någon annan. Eller att man kan förlora jobbet och inte kunna betala hyran. Och att vi inte vet hur länge det kommer att hålla på och att inget förmodligen riktigt blir som innan efter detta...
Men UKON's fundering handlade om utmaningarna att dels 1) stå ut med att inte göra någonting alls och dels 2) att stå ut med att bara vara i sin egen kropp.
Att detta ses som något som man ska behöva "stå ut med" är intressant.
När man böjar med Alexanderteknik så är det nämligen en skill och en konst som man får lära sig: att göra ingenting och att vara i sin kropp. Vi börjar där för att kunna nå varaktiga skillnader i kropp och sinne när vi lär oss att uppmärksamma och hejda våra ogynnsamma vanor och beteenden.
Vad händer med oss när vi inte kan och får göra det vi brukar göra? Vi har förstås alla många olika reaktioner på det men först och främst så vill vi oftast inte vara med på att inte göra som vi brukar. För så starka är vanorna att det mesta känns fel och konstigt om man inte får göra som vanligt.
I och med detta virus tvingas vi att stoppa en del av våra beteenden och sådant som vi tar för givet och självklart. Men om man tänker sig att detta är ett gigantiskt stopp där vi faktiskt får och har möjlighet att tänka efter hur och varför vi gör det vi gör och lever som vi lever. Då har vi möjligheten att medvetet välja hur vi hanterar våra reaktioner
För att kunna göra det, är vår bästa utgångspunkt att vara i vår kropp och att inte göra någonting alls. Från det kan vi sedan välja hur vi bäst tar hand om oss själva och varandra. Stor chans är att det blir annorlunda och bättre än om vanan hade fått råda.
Stress och oro har en tendens att sätta sig som spänningar och smärta i kroppen, samt påverka andningen och sömnen.
Alexanderlektioner, fysiska eller online, kan hjälpa dig att bättre hantera den stress och oro som du kan uppleva just nu.
