Andas ut

Ja, du kan andas ut nu...andningen är både naturlig och automatisk.

Det är intressant det här med alla goda råd och tekniker som finns när det gäller andning.
Det finns nyckelbensandning, bröstandning och bukandning. Du kan gå kurser i bl a medveten andning och yogaandning. Sedan kan du öva andning med hjälp av olika apparater. Du kan lägga en hand på bröstet och en på buken för att bedömma om du får tillräckligt med syre.

För syre behöver vi, det kan alla enas om.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på andningen och kommit fram till att problem med andningen ofta kommer av att vi glömmer bort att andas ut...eller hur?

Jag läser spännande böcker och inser plötsligt att jag håller andan för att det är så fruktansvärt spännande. Likadant när jag kollar en film eller serie som är dramatisk och något ödesmättat är på väg att ske. När ögonblicket är över...ja, då andas jag ut.

En annan stund kan vara när jag är på väg någonstans, i sista minuten och håller andan i tron att det kommer att gå fortare...känner du igen dig? Andas jag ut kommer strax ny luft in och med det nytt syre och både muskler och hjärna fungerar bättre.

När jag är ledsen men stunden inte känns rätt för att gråta, ja, då är det väldigt effektivt att hålla andan. Andas ut och tårarna kommer.

Yogaövningar eller andningsövningar då man ska hålla andan länge. Oj, vad luften kommer in med kraft när man till slut får andas ut.

Pröva att trä en tråd genom en nål, stå på ett ben eller smyg dig lite försent in på en föreläsning. Vad tror du att du gör? Håller andan förstås.

Gå in någonstans där det luktar illa och man håller andan.
När man själv stinker av vitlök och ska träffa folk - hålla andan kommer som ett brev på posten.

Så försök att bli medveten om vad som "triggar" just ditt "hålla-andan-beteende" i vardagen.
Kom ihåg att andas ut och ha tillit. Inandningen kommer att ske av sig själv.

(Att känslor påverkar andningen vet du och att kroppshållningen påverkar andningen det vet du nog också.)

Kroppen bär själen och tanken i sina öppna händer

Läste i nya numret av Bokfokus om Torkel Klingbergs nya bok "Den lärande hjärnan" och Antonio Damasios "Du och din hjärna - så skapar hjärnan ditt medvetande". Båda är professorer i neurovetenskap.

T. Klingberg berättar om hur formbar (plastisk) hjärnan är och hur erfarenheter kan påverka genernas aktivitet (dvs hur mycket av en specifik gen som kommer till uttryck).
Åsa Nilsonne har läst och kommenterat A. Damasios bok. Hon skriver " en människa som lär sig observera och beskriva sina känslor får en starkare upplevelse inte bara av att vara någon, utan att vara just sig själv. Vi kan tillägna oss nya färdigheter - och att vi kan införliva dem så att de blir en del av oss själva".

Att kunna observera och beskriva sina känslor och tankar är bra men det känns som om något fattas. Var är grunden, vår bas, själva förutsättningen för att det ska finnas tankar och känslor?
Jag letar förstås efter kroppen! Kroppens rörelser, pulsen, andningen, våra sinnen. Är det inte genom våra sinnen vi kan beskriva hur vi känner och för att sedan kunna förmedla våra tankar genom ord.
Allt vi tänker och känner speglas i kroppen och gör det möjligt att vi "kan läsa" varandra utan ord. Men vi är ofta inte medvetna om vad vi berättar eller att vi tolkar.

Så genom att även beskriva sina rörelser, sin anspänning, sin intention med det man gör och hur man gör så får man en ännu starkare upplevelse av att vara någon och att vara just sig själv.

Vi pratar gärna om vikten av ett holistiskt synsätt och att kropp, själ och tanke hör ihop. Men det är så lätt att glömma sin kropp. Kroppen är oftast så självklar - den finns ju alltid med oss. Bär oss.