När jag gick på lågstadiet var mina favoritlektioner uppsatsskrivning. Speciellt när vi fick välja fritt vad vi ville skriva om...Jag skrev alltid om "Mitt liv bland indianer". Då red jag vilda hästar, sköt med pilbåge och räddade mina indianvänner från den hemska vita människan. Senare skrev jag dagbok, dikter och långa brev och jag njöt av orden som flöt fram ur mitt inre, min fantasi och mina drömmar.
Så att blogga känns som min melodi!
Men vad är det som ofta händer när vi växer upp? Jo, vi utvecklar en "inre bedömare" som säger att det vi gör inte är bra nog. Den "inre bedömaren" blir till en vana som hindrar oss.
Så nu medan jag sitter och skriver reflekterar jag över vart mitt skrivande tog vägen; när och om jag slutade att skriva och varför?
Jag stannar upp, jag är här. Det är 1:a maj 2010. Jag väljer att skriva en blogg.
Jag skriver för mig och jag skriver för dig. Om glädjen av att finnas till och friheten att kunna välja. För mig, som barn, representerade indianen frihet, balans, stolthet, närvaro och samhörighet med jorden, naturen och allt levande. Idag är Alexandertekniken mitt redskap för att nå det som lockade mig som barn.