Denna tisdag övergick i en underbar afton. Den var ljum och solen strilade mellan trädens löv. Jag hittade ett fint ställe att stå på för att göra qigong. På väg mot Härlanda tjärn finns massor av vackra platser och jag valde en av de stora gräsmattorna. Jag tycker om att stå nära träd. Gärna under ett träd så att jag har stammen bakom min rygg.
Att bara stå är en fantastisk övning. Det är så lätt att rusa in i rörelserna, in i formen och att vara där innan man ens hittat marken som man står på. Så jag står...och står...och står en stund till. Tänker på att låta min nacke vara fria så att huvudet kan hitta sin riktning uppåt. Tänker på mina fötter, påminner om att släppa mina vader så att hälarna kan sjunka ner och fötterna flyta ut.
Ser människor som promenerar, cyklar, joggar förbi mig. Andas och låter ryggen få expandera med andetagen. Står, andas, ser katten som hoppar upp på en sten, hör rasslet från löven, känner marken under mina fötter.
Står på marken, mina fötter känner jorden när mina armar följer händernas och fingrarnas riktning in i första rörelsen, öppnar ryggen och bröstet när luften kommer in genom mina näsborrar och jag känner marken och hör fåglarna.
Förnimmer grenarna över mitt huvud och himlens rymd ovanför trädet när jag står på marken och är lyhörd för de små, små rörelserna som sker i hela min kropp när jag går igenom rörelse efter rörelse. Stannar upp, närvarande i mig själv i relation till min omgivning.
Som en rening och en befrielse att använda mig av Alexanderteknik när jag gör Qigong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar