Läste i nya numret av Bokfokus om Torkel Klingbergs nya bok "Den lärande hjärnan" och Antonio Damasios "Du och din hjärna - så skapar hjärnan ditt medvetande". Båda är professorer i neurovetenskap.
T. Klingberg berättar om hur formbar (plastisk) hjärnan är och hur erfarenheter kan påverka genernas aktivitet (dvs hur mycket av en specifik gen som kommer till uttryck).
Åsa Nilsonne har läst och kommenterat A. Damasios bok. Hon skriver " en människa som lär sig observera och beskriva sina känslor får en starkare upplevelse inte bara av att vara någon, utan att vara just sig själv. Vi kan tillägna oss nya färdigheter - och att vi kan införliva dem så att de blir en del av oss själva".
Att kunna observera och beskriva sina känslor och tankar är bra men det känns som om något fattas. Var är grunden, vår bas, själva förutsättningen för att det ska finnas tankar och känslor?
Jag letar förstås efter kroppen! Kroppens rörelser, pulsen, andningen, våra sinnen. Är det inte genom våra sinnen vi kan beskriva hur vi känner och för att sedan kunna förmedla våra tankar genom ord.
Allt vi tänker och känner speglas i kroppen och gör det möjligt att vi "kan läsa" varandra utan ord. Men vi är ofta inte medvetna om vad vi berättar eller att vi tolkar.
Så genom att även beskriva sina rörelser, sin anspänning, sin intention med det man gör och hur man gör så får man en ännu starkare upplevelse av att vara någon och att vara just sig själv.
Vi pratar gärna om vikten av ett holistiskt synsätt och att kropp, själ och tanke hör ihop. Men det är så lätt att glömma sin kropp. Kroppen är oftast så självklar - den finns ju alltid med oss. Bär oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar