Att vara i vägen

Jag är en sådan som är i vägen...

Jag sitter i vägen så andra inte kommer förbi. Jag tar helt enkelt för mycket plats.
Orsaken till detta är min förkärlek till yttersta delen av stolen. Jag sitter gärna så långt ut på stolen att jag nästan trillar av. Jag vill ha mina ben utanför stolsitsen; då sitter jag på sittbenen, benens tyngd sjunker ner i golvet och jag sitter stadigt och skönt. Jag gör det lätt för mina hållningsreflexer och hållningsmuskler. De gör jobbet - inte stolen.
Då känner jag mig fri, stark och alert!

Fri att röra mig vart och hur jag vill
Stark för att jag bär upp mig själv
Alert för att jag andas djupt och mina sinnen är vakna

Men det är klart, resten av stolen, stolsitsen och ryggstödet tar ju upp plats bakom mig så att jag är i vägen.

Men när jag jobbar med att skriva, är i samspråk med andra på ett café, på möten eller lyssnar på ett föredrag - då vill jag vara närvarande med alla mina sinnen, jag vill öppna upp och ta in, känna av och förstå. Det är så mycket lättare att göra det när jag är upprätt (får bra cirkulation och syre till hjärnan) och har stöd från marken.

Det är få stolar på allmänna platser som ger en god och skön möjlighet att få det stödet som möjliggör ett bra sittande. Många stolar sluttar bakåt både med sits och ryggstöd, de är för höga eller låga, för mjuka, hårda eller för hala. Då är enda chansen att sitta långt ut på stolen.

Så jag fortsätter att sitta långt ut på stolen och att Vara i vägen.