Vit faller snön mot den svarta marken

Mjukt faller snöflingor utanför fönstret på Café Eva i Haga. Det övergår säkert i regn men just nu ligger ett vitt pudertäcke på marken och det passar bra när jag skriver en helt annan blogg än den jag tänkt börja bloggåret med.

För en vecka sedan drog sig vår fine katt Felix undan, han gömde sig längst in i ett hörn under en säng. Jag är uppvuxen på landet med hund, rådjur och många katter. Nästan dagligen tillbringade jag mycket tid på granngården, så jag förstod direkt varför Felix gömde sig där. Instinktivt drar sig ett djur undan för att få vara ifred vid sjukdom eller skada.

Vi människor drar oss också undan när vi inte mår bra eller är ledsna.

Felix var en äldre herrkatt. Han har varit med oss i 13 år och alla som har eller har haft ett husdjur vet att man får en relation med sin katt eller hund eller rådjur (vi hade ett rådjur när jag var liten) som är lika full av kärlek och känslor som man har till resten av familjen. Plus något extra. Det finns en annan dimension som bara är. Här och nu.

Att bli 13 år är att bli gammal i en Exotickatts liv, så när sjukdom drabbade vår älskade kissemiss fick han somna in i torsdags. Det är så sorgligt och känslorna är många och stora för oss i familjen. Precis som det blir när man vågar älska någon och den inte längre finns i den fysiska tillvaron.

När jag var 6 år hittade och räddade min pappa ett rådjur. Det fick bo inne hos oss en hel vinter. Att få bli bästa vän med en Bambi, fast hon fick heta Gullan, var stort och något som jag är tacksam för. När hon så småningom sprang till skogs igen för att återgå till sin naturliga miljö var det förstås väldigt svårt att förstå för ett litet barn. Den sorgen av att inte få krama och vara med henne igen finns fortfarande, även om det nu, över 50 år senare, inte gör så ont längre.

Under dagarna som gått sedan Felix dog har jag tänkt på att det måste ha varit så när jag var sex år också. Att det finns en sådan stark förväntan på att ens goa vän ska finnas där på morgonen, att när jag stiger upp, tittar jag efter honom. Vid matbordet när yoghurt är i skålen eller en surdegsmacka hålls i handen så fattas han, för då hoppade han alltid upp på bordet och ville lukta eller smaka lite. Soffan, stolarna och hemmets sängar som var hans sovplatser är tomma men blicken letar efter honom. Att komma hem och öppna dörren och inte mötas av sin kära katt är konstigt och att skyndsamt stänga dörren så att han inte ska smita ut sitter i ryggmärgen. Vilka oerhört starka fysiska vanor och förväntningar som finns som en förlängning och uttryck av ens själ.

Det slår mig hur fysisk och kroppslig saknaden och sorgen är. Hur spänd hela kroppen min blev när han var sjuk. Hur nacken drog ihop sig och jag fick huvudvärk dagen efter han somnat in. Jag är glad att jag kunde lägga mig på golvet i semisupine och släppa spänningarna och låsningarna och bara låta känslorna få vara ifred.

Lika självklar som en del av min kropp (våra kroppar) har Felix varit i vårt liv samtidigt som han helt och hållet var sin alldeles egna individ.
Han har delat med sig av sin närvaro och uppmärksamhet. Han har stöttat (och med all säkerhet hjälpt till att läka oss) när vi varit sjuka.

Jag har lånat Zander och tiden av Emelie Cajsdotter på biblioteket. Katten Zander berättar om tiden och döden och det är fint att läsa den nu.

Utanför fönstret har snöflingorna växt och tilltagit och det är dags för mig att fortsätta dagen och gå och trampa i snön.
Älskade kissemiss! Alltid i mitt hjärta du lilla trubbnästa hjärtegull.