Jag tycker att det är intressant att utveckla förmågan att välja väg medvetet och närvarande i mitt dagliga liv. Vad gör jag nu, vart är jag på väg och hur tar jag mig dit? Hur använder jag mig själv när jag gör det jag gör under dagen?
Jag gillar att gå "kroppens väg" för att lära mig om mig själv, det är så praktiskt för den har jag alltid med mig, jag behöver inte vara ensam eller gå undan och hitta ett enskilt ställe för att träna. Jag behöver inte heller blunda eller stänga ute världen omkring mig. Jag tränar mitt undermedvetna att bli så medvetet som möjligt. Genom kroppen, inifrån och ut, utifrån och in lär jag känna hur mina känslor och tankar, vanor och mönster är sammanvävda.
Ett intressant tillfälle att lära om sig själv är när man från sittande ska ta sig till stående. Det kan kanske vara svårt att förstå att man kan hitta något lärorikt i en sådan simpel och vardaglig aktivitet.
Jag lovar dig, i det vardagliga finns en helt annan dimension, en ny värld att ta till sig om man har mod och tid. Modet att stanna upp och tiden att vara närvarande.
Mod behöver du för att stanna kvar i mötet med dig själv och tid behövs lustigt nog för att lära känna nuet och närvaron.
Oftast kan man inte särskilja rörelserna eller mängden av
ansträngning i musklerna. Man sitter ner och sedan står man upp. Vad som
sker däremellan ligger i det undermedvetna och därför har man som regel
ingen vetskap om vad man gör, om man är i balans eller inte, om rätt
muskler arbetar eller inte.
Vill du pröva?
Observera dig själv och rörelsen som sker när du ställer dig upp.
Var tar du i, vilken del av kroppen får arbeta mest? Benen, rumpan, ryggen, nacken?
Var har du tyngden på fötterna? På hälarna, tårna eller är du i jämvikt över fötterna?
Var är din uppmärksamhet och din tanke? På rörelsen? Dit du är på väg? På något helt annat som hände igår eller händer imorgon?
Vanliga vanor när man ställer sig upp från sittande är att pressa sig upp till stående genom att arbeta väldigt mycket med låren. Men är det inte meningen att man ska jobba med benen, är det inte bra att ha starka ben frågar sig många då? Jo, det är bra med starka ben men onödigt att ta i mer än vad som behövs för det man just gör.
Anledningen att man tar i för mycket är ofta att man tar en genväg till stående genom att ställa sig upp med tyngden på hälarna, dvs när man är baktung och nästan faller bakåt. Då är det ju inte så konstigt att man får arbeta extra mycket.
Så kolla om dina tår lyfter från golvet när du ställer dig upp. Lämnar de golvet är det rätt stor chans att du har mest tyngd på hälarna. Vad skulle hända om du låter huvudet leda dig framåt (och att nacken och resten av ryggraden får vara lång) och att du lutar dig lite, lite längre fram med överkroppen över fötterna än du brukar göra. Då kan du ställa dig upp, med jämvikt över fötterna.
Hur gick det? Blev det någon skillnad i rörelsen? Hur känns det inom dig?
För att göra det jag just beskrivit behöver du stanna upp, hejda dina reaktioner av att "göra". Du får träna dig på att "vara" och du har möjligheten att upptäcka både rörelsevanor och spänningsmönster. Kanske du känner dig otålig eller förvirrad, kanske märker du att du tänker på något helt annat och att det är svårt att vara närvarande och medveten om din kropp.
Kunde du hejda dig och låta rörelsen bli en annan än den vanliga finns också chansen att du upptäckte att du kunde ta i mycket mindre, att det blev lättare. Kanske jobbade du inte så mycket med axlarna och att du andas lättare. Möjligen kändes golvet som ett stöd och du känner dig lugnare inombords.
För allt hänger ihop med vartannat - kroppen och själen och tankarna!
P.S. Nu har jag inte ens frågat om vad som hände med nacken och huvudet när du ställde dig...?D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar