fredag 22 februari 2013

Friheten i att få upptäcka själv...

Just nu startar jag upp många nya grupper i Alexanderteknik på arbetsplatser, på studieförbund och i egen regi. Det är början på terminen och det finns hos många en lust att ta tag i saker och starta något nytt...

Eftersom det är introduktionskurser har de flesta ingen tidigare erfarenhet av Alexanderteknik och vet väldigt lite om vad tekniken innebär. Anledningen att börja kursen kan vara olika men ofta handlar det om spänningsbesvär, smärta i rygg och nacke, önskan att få en bättre kroppshållning eller att bli bättre på något som t ex yoga, sång, ridning, annan idrott eller att tala inför en grupp. Någon vill få bättre självkänsla. En och annan har bara blivit nyfikna och vill få reda på mer om vad det är.

När vi ska lära oss något nytt har vi frågor och vill få reda på hur något är och hur något fungerar.
Nästan alltid kommer frågan om rätt och fel upp. Hur gör jag för att sträcka på mig på rätt sätt, hur ska jag göra för att sitta rätt, hur böjer jag mig rätt eller hur greppar jag instrumentet eller golfklubban rätt. Eller kommentarer om hur man gör fel, nu gjorde jag fel igen, jag vet att jag gör fel.

I Alexandertekniken är det mer intressant att bli medveten om vad man gör och hur man gör och vad det leder till. Att förstå att användningen av oss själva påverkar hur vi fungerar.

Under dessa kurser får deltagarna bl a öva på att observera sig själva och varandra i olika lekar och aktiviteter för att bli medvetna om rörelser som vi sällan vet om att vi gör. De får öva på att berätta om sina observationer utan att värdera vilket kan vara svårt då vi är snabba på att tycka och tänka om varför något är som det är. Rätt och fel försöker vi att undvika.
Först beskrivs ofta det man tror sker, det man tror är rätt eller det man brukar göra vid andra tillfällen. Det brukar vara svårt att vara i stunden och att beskriva det som händer i stunden de utför aktiviteten. Så det behövs betydligt mer stopp och mer närvaro för att kunna studera sig själv eller någon annan än vad man kanske tror.

Just därför är Alexanderteknik en mycket kraftfull metod för att lära sig att vara mindful.

Praktiskt och med fötterna på jorden lär man sig att vara här och nu. Det är då upptäckterna börjar att ske. Det är då ridåerna mellan det medvetna och det omedvetna börjar att dras undan. Det är då det börjar glimta till i ögonen av insikter och av att vakna upp. Att i korta ögonblick faktiskt vara närvarande, här och nu, i våra kroppar.

Så under kurserna får deltagarna möjlighet att vara medvetet närvarande. För att kunna studera sina vanor. Det kan vara rörelsemönster eller tankemönster, andningen eller attityden. En uppdragen axel, en förkortad nacke, ett för snabbt ord, en undantryckt känsla eller en tillbakahållen andning. Det är olika för varje elev vad de lägger märke till men när de märkt vad som vanemässigt sker en gång kommer de snart att bli medvetna om det igen och igen och igen. Då går det också att hejda (inhibit) reaktionen/vanan. Att istället välja en annan väg.

Under dessa upptäckter av hur kroppen, tanken och känslan hänger samman blir det lättare att släppa det vi drar in, det vi drar ihop, det vi drar ner och det vi drar upp. Att bli varse hur vi stelnar till och fixerar oss både inuti och utanpå gör det möjligt att öppna upp och att släppa taget om onödig spänning och istället tillåta plats och utrymme för det som vi är.

Det finns en frihet i att få upptäcka själv vad det är man gör, en frihet att kunna släppa taget av egen vilja och en frihet i att vara hemma i sin egen kropp.





torsdag 7 februari 2013

Anpassa sig istället för att tänka efter

Igår förmiddag gick jag in i en affär för att titta efter presenter. Jag hittade vad jag sökte och bad om att få sakerna inslagna i paket. Det tog ju en liten stund så jag hade inget annat för sig än att titta på. Jag tycker det är roligt att slå in paket och det är intressant att se hur andra gör det...

Det var extra spännande då jag följde rörelserna av ett par händer som hade extremt långa naglar. Hon kunde inte vika runt papperet och tejpa utan att böja sina fingrar "bakåt" annars hade naglarna tagit i och gått emot underlag och paketet. Hon fixade det galant (även om jag har sett bättre inslagna paket men det berodde nog mer på bristande fantasi än på naglarna).

Jag kom att tänka på högstadiet när jag en termin valde maskinskrivning som fritt valt arbete. På den tiden hade jag väldigt långa naglar och min lärare kom med kommentarer om att jag nog borde klippa dem annars skulle jag inte kunna skriva maskin. Något så dumt hade jag väldigt hört - aldrig att jag skulle offra mina vackra naglar för att kunna skriva maskin...det gick ju bra att skriva! Inte tänkte jag på HUR jag gjorde men precis som tjejen i butiken så anpassade jag mig själv och hur jag använde händerna och fingrarna tills det gick.
Det gör mig just nu medveten om att mitt "hamrande" på datorns tangentbord mycket väl kan vara en "rest" från den tiden då jag skrev maskin med långa naglar för att inte förstöra nagellacken...

Det är förstås en stor tillgång, att kunna anpassa sig till omständigheter. Oftast sker denna anpassning automatiskt utan att man tänker efter. När det gäller vår kropp så utför den snabbt det vi ber den om. Gör vi samma sak ofta blir det fort en vana och vi tänker inte alls på det.

Det är där det kan bli problematiskt. Om det vi gör innebär att vi tar i för mycket, håller kroppen snett eller gör saker ensidigt. Eller om vi lägger band på oss själva. Inte säger nej när det är något vi inte vill göra. Inte säger ja, till det vi vill, för att vi inte vågar eller för att det inte passar. När vi inte säger det vi tänker eller känner det vi känner för att det i så fall blir  konsekvenser som vi inte vill ha. Anpassning.

Jag kommer ihåg en fotograf jag jobbade med för många år sedan där vi under en lektion kunde konstatera att den hand som han oftast höll sin tunga kamera i, där var fingrarnas muskler kraftigt förkortade. Det var trögt att räta ut dem jämfört med fingrarna på andra handen.

Hos musiker går det ofta att se kroppshållningsmönster som har löst en situation under spelningar där man delar notställ och sitter tätt. Violinister vill inte sticka ögonen ur varandra med stråken så man vrider kroppen istället. Eller lutar sig bakåt.

Vi kan t ex hålla andan när vi koncentrerar oss på något eller när något är otäckt eller när vi är ledsna. Vi "sväljer" det vi tänker säga, eller stelnar i nacken när vi inte vill ge oss. Om dessa reaktioner sker om och om igen så blir de vanor som lätt kan leda till huvudvärk, stela nackar, ytlig andning, problem med rösten m.m. Anpassning har sitt pris!

Vi har en arbetsbänk  i köket för dator, skrivare m.m. En hög bänk och med höga "barstolar". Det är snyggt och praktiskt.
Men jag märker att det inte är en ergonomiskt bra arbetsplats för mig och min längd. Stolarna är snurrstolar, de har inget bra fotstöd så om jag sitter långt ut, med fötterna i golvet, glider jag nästan av.
Så jag anpassar mig. Tänker att jag inte ska sitta så länge...
Jag tar lite stöd med ett ben mot en annan stol så att inte stolen vrider sig, jag spänner benen för att inte kana av.
Det är helt enkelt inte skönt och inte heller bra då det ger spänningar i hela kroppen som inte skulle behövas om jag får bra stöd.
Har man inte tänkt efter innan så går det tack och lov bra att tänka efter när man kommer på att något är fel eller inte bra.

Anpassning har sitt pris på så många plan!
Att stanna upp, tänka efter och medvetet välja har också sitt pris - det kallas eget ansvar. Det kan vara väldigt jobbigt men det är i långa loppet belönande och ger människan en dos valfrihet!

Så kan det gå!
Från extremt långa naglar i en butik till en ergonomisk förändring i vårt kök!!!