onsdag 30 oktober 2019

Jag la visst ifrån mig min vision på Coop...

Jag hade en insiktsbringande upplevelse nyligen. Ett slags uppvaknande av ett mentalt vanemönster. Inget nytt under solen utan sådant där som jag vet men plötsligt bottnade jag i insikten på ett nytt och djupare ställe.

Under sensommaren och hösten har jag då och då funderat på något som jag har lust att göra. Vet
inte riktigt hur det ska gå till, men det är något som känns intressant och spännande för mig.
En dag kom denna idé till mig extra mycket och starkt. Det kändes som en vision och den ville jag inte släppa taget om.
Jag kände att jag ville få idén på pränt för att kunna tydliggöra mina tankar. Så jag gick till närmaste Panduro-butik för att köpa ett stort ark. Jag köpte två och gick sedan därifrån med en rulle under armen. Väldigt nöjd och uppfylld av det hela gick jag vidare till en mataffär. Mina tankar surrade och snurrade...Med den ena häftiga idén efter den andra plockade jag mina varor och gick till kassan, betalade och gick ut.
Då upptäckte jag att rullen med mina stora pappersark var borta, jag hade den inte längre under armen. Jag gick in i butiken igen, tittade mig omkring, letade och frågade flera som jobbade där, även i kassa om de hade sett min rulle. Ingen hade sett den och jag kunde inte hitta den.
Jag lämnade affären och spekulerade i om jag tappat bort rullen någon annanstans..

En röst inom mig sa: Äsch, strunt i rullen, det var kanske ingen bra idé ändå..."
En annan röst sa: "Ska du bara lägga ifrån dig din idé, din vision så där? Var den inte viktigare än så? Tror du inte på att den är möjlig"

Det var här insikten landade med ett brak!
Många idéer och tankar släpper jag taget om ganska omgående men de hade faktiskt kunnat leda
vidare till något riktigt bra om jag hade agerat på dem i stunden. Jag släpper dem och tappar sedan bort dem. Energin är borta och det finns inget kvar att bygga vidare på. Delvis tappar jag dem för jag är inte längre närvarande och förankrad där jag är. Tankarna sker bara i huvudet.
Hade jag varit närvarande hade jag inte lagt ifrån mig min rulle någonstans och sedan gått vidare.

Det blev viktigt för mig att hitta dessa papper för att idén jag bar på inte skulle försvinna eller vattnas ur. Så jag tog en vända till i affären och hittade rullen ovanpå potatisen...
Jag blev verkligen glad av att hitta dem just bland potatisen. Det gav mig en fin symbolik för att min idé är jordnära och viktig. Den ska planteras i näringsrik jord och vattnas regelbundet.

Det ska bli roligt att klippa och klistra, skriva upp idéer och lösningar, använda många färger och skapa min visionstavla. Så får vi se vad det kan leda till!
Det är nu det roliga och spännande börjar med att släppa fram en kreativ process där allt kan få vara möjligt!

Jag tänker att idéer, drömmar och visioner är som riktningar. De behöver vara tydliga intentioner som man tänker och återkommer till, om och om igen. Då transformeras de till något som är närvarande och medvetet i sinnet och vars effekt kan utvecklas till något som skapar storverk.

Tänk, du också, på att uppmärksamma dina drömmar och dina visioner. Vart vill de leda dig och vart vill du ta dem?

torsdag 26 september 2019

Beröring och Alexanderlärarens magiska händer.

Nyligen var det en föreläsning på Folkuniversitetet med tema att det är livsviktigt att röra vid varandra och att vi tyvärr rör vid varandra allt mindre.

Jag missade tyvärr föreläsningen men har hört att den var mycket bra. Som tur är så får jag regelbundet Tidskriften Folkuniversitetet och senaste numret innehöll en artikel och en intervju med Helena Backlund Wasling, som höll i föreläsningen. Hon är hjärnforskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin, GU.

Hon forskar på nervtrådar som kallas CT-fibrer. Dessa regerar på beröring på ett annat sätt än vanliga känselceller. CT-fibrerna förmedlar om beröringenär skön eller obehaglig. Dessa fibrer kommunicerar med delar av vår hjärna som har hand om känslomässiga upplevelser och gör att beröring kan få oss att känna oss tillfreds, lugna och behagliga.

Det finns en teori som säger att CT-fibrerna finns för att vi ska bli berörda av våra föräldrar och att vi sedan ska upprepa beteendet för att bli trygga och harmoniska individer. Man vet idag att nyfödda som växer upp utan beröring riskerar att växa upp med ett nervsystem som inte utvecklas som det ska. Vilket kan leda till större risk att utveckla kroniska smärttillstånd som vuxen och att man sämre klarar av att hantera stress.

Helena Backlund Wasling säger också att troligtvis så följer behovet av närhet och beröring med oss hela livet. (Det tycker jag själv låter ganska självklart).
Hon har skrivit en bok som heter Närmare.
Tyvärr så har vi idag både mindre ögonkontakt och beröring än vad vi har haft tidigare då många mänskliga möten idag är ersatta av sociala medier och knappar att trycka på.
På Hagabadet är det många medlemmar som särskilt uppskattar de pass där instruktörerna går runt och med sina händer guidar dem till en bättre rörelse. Det är alltså inte bara stunden hos massören som gör skillnad. Att kramas är gott för kropp och själ!  (Helst ska man kramas 20-30 sekunder för att frisätta "lugnochrohormonet" oxytocin).

Jag vet, av egen erfarenhet och från vad mina elever säger, att beröringen under en Alexanderlektion är fantastisk. Det är känt att Alexanderlärare har "magiska händer"!
Det som är magiskt är att vi tränas i att vara mycket skickliga i varsam beröring som "lyssnar och guidar" utan att man för den skull manipulerar eller knådar.

En elev sa för många år sedan under sin Alexanderlektion, "Så här har nog ingen tagit i mig sedan jag var ett litet barn". Stödjande, tryggt, varsamt och utan att kräva något.

En närvarande och bekräftande beröring som jag tänker mig kommunicerar direkt med CT-fibrerna.
Detta är ännu en positiv effekt och bonus av Alexanderlektioner!

Katten SilverSune gillar också beröring och när han är riktigt kelen gosar han in huvudet i min hand. Själv tycker jag det är alldeles magiskt med katter! Att klappa en katt tror jag också stimulerar CT-fibrerna.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️


onsdag 26 juni 2019

Rörelse, beröring och andra människor

"Sommar" på radion är en fin tradition som jag under senare år för det mesta missar. Men igår hade jag turen att slå på radion när det nyss hade börjat!
Sommarprataren var Anders Hansen, överläkare i psykiatri som har skrivit flera böcker som jag inte har läst.
Däremot har jag läst intervjuer med honom och lyssnat på honom när han varit inbjuden föreläsare på Hagabadet. Det var ett mycket bra Sommarprogram och det var nog många som lyssnade som precis som jag fick mycket att tänka på. Det var många viktiga saker som han pratade om! Jag rekommenderar dig att lyssna på det om du har möjlighet! Länkhttps://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7248991

Det som jag vill sätta fingret på här är beteenden, skärmar, mobiler och vad vi tappar på vägen.
Rättare sagt, våra starka vanor av att ägna mobilen tid ofta och mycket gör att vi tappar intresset för annat som t ex människor omkring oss. Sitter vi tillsammans med andra och har mobilen framme så är det oerhört stor chans att man tar upp den och kollar med jämna mellanrum. Som genom en dimma uppfattar man då vad den andre säger eller utstrålar.
Jag har lagt märke till att om jag är ute o fikar med någon och den personens mobil ringer och personen blir upptagen en stund. Då tar jag upp min mobil för att se "om något har hänt". Det är som gäspningar, beteendet smittar.

Sociala medier blir bättre och bättre utvecklat för att fånga vår uppmärksamhet och aktivera hjärnans belöningscenter! Det är alltså Big Business och stora pengar att tjäna för företag med annonser som stjäl vår Uppmärksamhet.

Vi låter det ske...det är det värsta, tycker jag. Det är tydligen inte ovanligt att vi tillbringar 3-5 timmar dagligen framför någon form av skärm. Det tar så mycket tid att vi inte hinner/orkar röra oss eller sova så mycket som vi behöver. Vi orkar inte heller umgås med andra. Det är ju förfärligt! Vi är sociala varelser som behöver andra människor, vi behöver kunna se ögon och kroppsspråk. Vi behöver höra skiftningar och nyanser i andras röster och vi behöver i allra högsta grad beröring. Vi tappar också bort vår egen kropp, att vara närvarande i sin kropp.
Enligt Anders Hansen har vi aldrig varit så isolerade som nu. Ständigt uppkopplade med världen men som isolerade öar ändå. Det är sorgligt!

Jag låter det ske, jag kan inte skylla på mobilen att jag tar upp den. Hur smarta företagen som utvecklar sociala medier än är så är det mitt eget ansvar att säga Stopp.

Anders Hansen rekommenderar Digital Disciplin.
Jag tänker använda mig av Alexanderteknik för att utveckla det under sommaren.

Som med de flesta vanor vi har utvecklat, som kan skada oss eller hindra oss från att utvecklas, behöver vi först bli medvetna om dem och förstå dem för att kunna göra något åt dem. Att läsa Hansens bok Skärmhjärnan för att lära mig mer om hur vi förändras av skärmar och sociala medier är en start.
Jag tänker observera mina vanor runt mobil, IPad och laptop. Hur gör jag, vad triggar mina vanor med skärmar. Är jag "svår att nå" när jag är uppkopplad?
Hur jag använder mig själv när jag håller mobilen eller sitter framför en större skärm det har jag koll på och där tar jag bra hand om mig själv.
(För många är det en orsak till nack och ryggont och då är Alexanderlektioner en bra hjälp. Företag skulle ha stor nytta av att bjuda in Alexanderlärare att föreläsa och ge lektioner till personal som sitter hela dagar framför datorn).
Själv är jag intresserad av mängden tid som jag ägnar åt t ex sociala medier och vad jag skulle kunna göra istället och om jag kan vara mer effektiv när jag t ex uppdaterar och gör inlägg på min företagssida och på Instagram. Är det en bra idé att först skriva en blogg på papper och sedan skriva in den?

Jag ska öva på att hejda "pillandet och upplockandet" av mobilen. Tänk vad mycket mysigare att hålla min man i handen eller att klappa katten.
Kan jag lämna den hemma? Ska jag ha den i ryggsäcken istället för att ha den i fickan eller i handen när jag tar med mig den.
Är det möjligt att ha fasta tider för användandet av allt som har med skärmar att göra?

Här ska utforskas! Att ha en så rejäl vana som ändå är ganska nyskapad är en utmaning att ge sig i kast med. Vi är dessutom många som ägnar oss åt detta kollektiva betéende, vilket gör det både svårare och ännu viktigare att förändra det.

Hur förhåller du dig till mobiler och andra skärmapparater? Är du "fast i en vana" eller har du kontroll och väljer sparsamt när du använder dessa små underverk?

onsdag 8 maj 2019

När fel känns rätt och rätt känns fel

Det finns tillfällen när man ska lyssna på förnuftet o andra tillfällen när man ska lyssna på känslan. Skummade nyligen igenom en artikel som berättade om hur många framstående och mycket intelligenta människor låter känslan och magen ta beslut. Många gånger när man nonchalerar sin känsla och intuition ångrar man sig efteråt, för det visade sig att den hade rätt...Rädslan för att det ska bli "fel" får allt för ofta styra.
Förmodligen är det bästa, som vanligt, en fin balans av att kunna lyssna till all sin kunskap, medveten och omedveten.

Vi litar nog som regel på vad vi känner i kroppen och på vad våra sinnen säger oss t ex om var vi har tyngden på fötterna eller om vi är framåt- eller bakåtlutade.
Jag skulle vilja påstå att vi inte kan lita på att det vi känner stämmer med hur det verkligen är. Det framgår tydligt när någon börjar med Alexanderteknik.

F.M Alexander konstaterade efter att ha observerat sig själv och sina vanor i många år att när han följde sin känsla av vad som var rätt och kollade sig själv i spegeln, då såg han att hur det kändes inte stämde med hur det såg ut. Han kunde t ex känna att han stod rakt men i spegeln såg han att han lutade snett åt ena hållet. Valde han då att räta upp sig, kände han sig istället plötsligt sned...
Att lära in nya, friare och bättre sätt att använda sig själv på är därför ofta förenat med motstridiga upplevelser och känslor. Det kan kännas lätt men onaturligt. Rörelse kan kännas fel men mer i balans. Man kanske känner sig stadigare och starkare men stel. Man kan känna sig alldeles underbart fantastisk fri, lätt, lång, upprätt, stark och stolt men vara rädd för att vara i det. För kanske ser man mallig ut, kanske kommer andra tro att man är stöddig...
Det är säkert en av anledningarna till att det är så svårt att ändra vanor.

Som Alexander sa: "Obviously, any new use must feel different from the old, and if the old use felt right, the new use was bound to feel wrong".

Vad gör man då om man inte kan lita på hur det känns, om fel känns rätt och rätt känns fel?

Vårt kinestetiska sinne, vår sinnesuppfattning om hur vi har vår kropp kan "förvanskas" av våra vanor. Om vi tillräckligt länge haft kroppstyngden mest på ena benet så vänjer vi oss vid det. Det blir en vana. Det känns rätt, familjärt och tryggt. Vi känner igen oss. Det kommer inte längre att kännas som att man står mest på ena benet. Men i den stund som vi får lika mycket tyngd på båda kommer vi istället uppleva det som om vi har för mycket tyngd på det andra benet.
Är vi vana att luta huvudet bakåt med hakan lite framåtskjuten kommer vi känna det som om vi drar in hakan när vi får huvudet mer riktat uppåt. Om vi är lite eller mycket ihopsjunkna framåt med krummad bröstrygg och har det som vår "normala kroppshållning" så kommer vi känna att känna det som om vi intar givakt och lyfter upp bröstet när vi blir mer naturligt upprätta.

Under en serie Alexanderlektioner får du guidning i att stanna upp, att observera
och hejda dina vanor och du lär dig att tänka på ett nytt sätt. Det är en tid då man även får öva på att acceptera att det kan kännas konstigt och fel när man inte gör som man alltid har gjort. Under lektionerna använder vi ibland speglar så att du får bekräftelse på att det inte ser konstigt ut. Det är en process över tid, där man låter sig själv ta mer plats. Muskler börjar arbeta på nya sätt, bröstkorg och andning kan få röra sig med mera vidd, nacken tillåts vara fri och huvudet får återta sin ursprungliga uppgift av att rikta och leda resten av kroppen. Medvetenheten om den egna kroppen, underlaget och rummet blir mycket större och medveten närvaro blir vardagsmedvetenhet.

Man lär sig att tänka riktningar och att låta hela kroppen inifrån och ut öppna sig och få mer utrymme. Att förlängas och att expandera är något helt annat än att "göra riktningar" i form av att sträcka sig, stretcha, lyfta, placera eller på andra sätt korrigera sin kropp.

Du som har ett intresse av djup och varaktig förändring kommer att älska Alexandertekniken för du
lär dig ett förhållningssätt som du kan använda dig av i allt annat som du gör!


måndag 29 april 2019

Trender och vanor


Varje tid har sina trender och ideal. VANOR!

När FM Alexander började sin undervisning kom kvinnor med korsett till hans lektioner. Smal midja var inne. Även att sträva efter "militärhållning" med upplyft bröstkorg och indragen haka var eftersträvansvärt.
Både den snörda midjan och det upplyfta bröstet var direkt skadligt och påverkade andningen negativt. Det var säkert ingen som tyckte att det var bekvämt men eftersom det var dessa "linjer" som var poppis härdade förstås de flesta ut och vande sig vid obehaget. Vill man vara fin får man lida pin, heter det ju!
Alexander fick t ex be sina kvinnliga elever att lämna korsetten hemma.

Andra modegrejer är t ex höga klackar och spetsiga tår på skor. Även om vi inte använder det har nog de flesta skor med liten klack. Och de flesta har nog skor som är lite för smala och korta i tån.Det är nästan omöjligt att hitta skor som inte är förhöjda i hälen och har en hälsosam tåbredd om man inte köper VivoBarefoot, Nimble o liknande.
Nackkragar var väldigt vanligt att få utskrivet om man var spänd i nacken för 30 år sedan. Var o varannan gick runt med det, minns jag. Jag provade det själv ett tag innan jag började med Alexanderteknik. Problemet är att om man använder en sådan för mycket, så blir det samma effekt som vid användandet av korsett, de egna musklerna kommer att förlorar styrka. Bra o viktigt att få den hjälpen ibland men inte hela tiden. Nu ser man inte sådana kragar särskilt ofta.
Fundera gärna och ge exempel på vilka fler saker vi "gärna gått/går med på" för att det är mode, inne och kutym. Som blir VANOR!

Vi matas med artiklar, böcker, löpsedlar och kursutbud av olika slag som berättar om varför vi bör stå istället för att sitta, sträcka på oss istället för att sjunka ihop, dra bak nacken för att motverka gamnacke, hålla in magen för att aktivera core och dra bak axlarna för att inte bli kutryggiga...Tyvärr är det inte så lätt att följa dessa råd utan att få andra besvär istället...

Många som börjar med Alexanderteknik kommer för att de har ont i kroppen och/eller känner sig spända i nacke och axlar. Det är inte ovanligt att det spända tillståndet kommer av att de försöker motverka att sjunka ihop. De har läst på, googlat och/eller fått tips av PT och fysioterapeut. För att inte hamna med gamnacke och krummade axlar så försöker de att "hålla en god hållning" genom att sträcka på sig, lyfta bröstet, dra in hakan och dra axlarna bakåt.
Om du prövar själv medan du läser detta så känner du nog att det blir väldigt spänt.

Vi behöver kunna både sträcka och böja vår kropp, både svanka och krumma ryggen och böja nacken framåt och bakåt. Vi behöver kunna röra oss i sidled och i spiraler. Vi mår bäst när vi har en bra rörlighet åt alla håll men det är lätt att hamna i rörelse-och kroppshållningsvanor.

Att sitta med gamnacke eller hänga på en höft är vanligt. Eller att sitta med böjd nacke och rygg många timmar varje dag. Vi vet nog alla hur jobbigt det kan kännas. Men om vi sträcker upp oss och drar axlarna bakåt och håller det i många timmar så blir det också väldigt spänt och jobbigt. Eller hur?


                                                   (Foto av Clarisa Guerra/Unsplash)

Jag är väldigt glad att jag kan lära mina elever hur de kan släppa den onödiga anspänningen i kroppen genom att de blir medvetna om vad de gör som inte behövs. Det är inte nödvändigt att anstränga sig och spänna sig så mycket som ofta är fallet. Slutar man att göra det som är fel, dåligt eller för mycket så gör det som är bra sig självt.
När man lär sig att stanna upp och tänka på ett nytt sätt får man både mer tid och mer möjligheter till förändring. Då behöver man inte hamna och stanna i positioner som ger för onödig belastning och obalans i långa stunder. Vi kan låta längd, bredd och volym få expandera inifrån om vi kan släppa våra begränsande vanor.

Det blir skönare och lättare att vara närvarande i sin kropp med hjälp av Alexanderteknik. Med fler nyanser i hur vi tänker och hur vi använder vår kropp i olika aktiviteter så blir det här med god kroppshållning en bonus, det kommer på köpet.

onsdag 3 april 2019

AfterWork och Somatisk filosofi

När det efter förra sommaren var mer eller mindre färdigrenoverat på Viloplatsen 4 kunde jag börja att flytta tillbaka mina stolar, mitt bord, speglar, "hästen", jonglerbollarna, böckerna om Alexanderteknik, balansbrädorna och mina stora, sköna, gärna växter. Det var så roligt att se hur min studio fick lite av en ny atmosfär och stil. Jag har nu även ett stort, vackert och trivsamt kök?

En sak jag fick lust att testa var att erbjuda AfterWork med Alexanderteknik. Hittills i år har det varit två AW på Viloplatsen. Responsen från de som har kommit har varit överväldigande positiv, vilket är väldigt kul.


Att efter jobbet på fredag komma till en vacker och lugn miljö med högt i tak och där kunna ta en kopp te eller kaffe, ett glas vin och lite snacks samtidigt som man kan umgås en stund med trevliga människor har varit en hit! Under kvällen finns det några tillfällen att vara med på en gemensam guidad aktiv vila. Någon sa efteråt att tårarna trillade när hon varmed på vilan och tänkte på att det var underbart och lyxigt att efter en arbetsvecka få göra något sådant istället för att gå på AW och trängas med massor av människor på en stimmig bar eller pub.

Vid den förra AW'n kom det dit en filosof som sa att filosofer har en tendens att spendera mycket tid i huvudet och inte vara så mycket i kroppen. Så därför var hon nyfiken på Alexanderteknik.
Jag tycker att det är mycket intressant med filosofi och detta var mitt första möte med en livs levande filosof! Så spännande och så intressanta ämnen som kom upp till diskussion under kvällen.
Filosofen heter Miriam van der Valk och hon har en hemsida som heter Filoprax Göteborgs Filosofiska Praktik.
Miriam har en podd som handlar om Somatisk filosofi. Hon hörde av sig veckan efter och undrade om hon kunde få ha ett samtal och spela in en podd om Alexanderteknik. Så vi hade en annan slags AW veckan efter. Vill du höra vad Andreas, som under årens lopp tagit många lektioner och gått kurser i Alexanderteknik och jag som har undervisat Alexanderteknik i över 30 år har att säga så finns länken här: http://www.filoprax.com/2019/03/20/somatisk-filosofi-ii-barbro-andreas-och-alexandertekniken/

Nu på fredag den 5:e april är det dags för en ny AfterWork. Undrar vilka samtal och diskussioner vi kommer att ha då...Om du är nyfiken på Alexanderteknik eller redan tagit en del Alexanderlektioner och längtar efter en annan typ av AW så är detta kanske något för dig.
Du kan i så fall maila till barbro@alexandertechnique.se för att anmäla att du vill komma.





tisdag 19 mars 2019

Eleven bestämmer innehållet i Alexanderlektionen


Såg det här på Frölunda torg idag och tänkte att det här var annorlunda...Att de som besöker detta köpcentrum ska få bestämma vad som ska bli i en butik. Det blir spännande att se vad det blir.

Sedan tänkte jag att det är lite så när man kommer på en Alexanderlektion. Inte att man har kunnat önska vilken musik som ska spelas, vilka  färger det ska vara på väggarna eller mina kläder.

De första lektionerna arbetar man med att lära sig vad jag kallar "Alexandertänket" och att använda det i enkla rörelser. Vi går igenom aktiviteter som de flesta gör varje dag.
Men när eleven är mer bekant med att stanna upp och även på egen hand, utanför lektionerna använder sig av det som vi gått igenom under lektionerna då kan de egna önskemålen utforma lektionerna.

En Alexanderlektion kan således bestå av att sopa golvet, meditera, lyfta tunga saker, göra yoga, cykla eller springa. Vid andra tillfällen kanske det är att sjunga, spela ett instrument, diska eller skala potatis som är temat.

Så man kan säga att under Alexanderlektionen så kan eleven önska och bestämma vad det ska handla om men att Alexandertekniken är detn röda tråden.
Det är jättebra att det är så för det betyder att tekniken är väldigt användbar och effektiv för att göra ens liv lättare, friare och roligare.

onsdag 6 mars 2019

Behovet av Alexanderteknik är stort

Med jämna mellanrum, när jag ger föreläsningar, privatlektioner och kurser så inser jag, att behovet av Alexanderteknik nästan är större idag, än när jag började undervisa för 30 år sedan.

Jag hade kunnat förvänta mig att det skulle vara tvärtom.

Trots att utbudet är så stort och att så många fler människor idag regelbundet ägnar sig åt träning både av kropp och tanke, t ex gymträning, mental träning, funktionell träning, yoga, meditation, medveten andning och mindfulness m.m så har de flesta väldigt lite kännedom om sig själva, sin egen kropp och hur den fungerar som en helhet. Det finns inte heller så djup medvetenhet om hur kroppen reagerar och manifesterar det vi tänker och känner.

Det är inte det att den träning, fysiskt och mentalt, som görs inte har någon effekt. Många av de som jag träffar är vältränade, starka och har många avancerade kunskaper inom olika tekniker och discipliner. De flesta har inga problem med att göra träning och får de till regelbundenhet så svarar både kropp och tanke snabbt.
Okunskapen och omedvetenheten finns istället i hur man gör sin träning eller helt enkelt hur man använder sig själv i sitt liv. Hemma, i skidpisten, på jobbet, under meditationen, i yogasalen, i trädgården eller på kontoret.

Det är därför väldigt roligt, effektivt och tacksamt att lära ut Alexanderteknik.
När någon får insikten och förståelsen att det går att påverka resultatet av det man gör genom HUR man använder sig själv så blir det mesta väldigt spännande.

Då blixtrar det till och ögon lyser upp som det gör vid aha-upplevelser!

Det kan uppstå en förundran över att man plötsligt både kan känna sig och se längre ut eller att man andas och rör sig friare och lättare, trots att man inte har gjort något särskilt för att det ska bli så.

Inga tyngder har lyfts, inga särskilda positioner har hållits och inga djupa andetag har tagits.

Alexanderteknik är att öppna dörren till en annan slags medvetenhet.

Att boka en serie Alexanderlektioner är att ge sig en grundläggande utbildning i hur man själv reagerar och fungerar. Det man lär sig är något som man har nytta av i alla lägen!

fredag 1 februari 2019

Med händerna i fickorna

Nu när det har varit halt ute har jag börjat att tänka på en vana som jag hade när jag var tonåring. Jag hade allt som oftast händerna i fickorna på jackan eller tröjan eller gärna nedstuckna i jeansfickorna. Någon som känner igen sig?

Det kändes tufft (idag säger man nog coolt istället) att ha händerna i fickorna och det var också ett sätt att hålla händerna varma. Eller helt enkelt att ha dem någonstans. Som om man skulle behöva förvara dem. Om du är som de flesta har du säkert också upplevt och tänkt att det ibland är svårt att veta var man ska göra av sina händer. Ganska fånigt om man tänker efter, händerna är ju där de är för att hjälpa oss att hålla något, bära, skriva, klia oss med osv. Men det bryr sig inte våra känslor om, de är som de är. Så när vi inte vet var vi ska göra av dem (eller oss själva) kanske vi sätter oss på händerna, kör ner dem i fickorna eller plockar med cigaretter och mobiler.

Annat var det när jag var liten och var ute och gick med min pappa och ofta höll honom i handen. Min lilla hand, i hans stora, trygga och varma hand.
Många vanor lägger vi oss till med i tonåren, när vi är påväg från barndomen till vuxenlivet och de kan komma från en slags vilsenhet. När man inte längre vill eller kan (fast man egentligen vill) hålla sina föräldrar i handen för man vill klara sig själv.
När det inte längre finns en självklar hand att hålla i är det kanske inte så konstigt att man stoppar den i fickan. Det är ju inte så dumt att hålla i sig själv men förstås bättre om man istället lärt sig tillit till sig själv, till livet och till att marken man står och går på är ett stöd i sig. Men det är något man i bästa fall lär sig med tiden genom livet.

Visst var jag medveten (sådär obehagligt självmedveten) om hur armarna hängde rakt ner längs sidorna och inte pendlade när jag var i 20-årsåldern. Jag var också smärtsamt medveten om spänningarna i axlarna och hur stel nacken var. Men jag tror aldrig att jag satte samman armarnas oförmåga att vara fria i relation till kroppen och mina problem i nackområdet, innan jag kom i kontakt med Alexanderteknik. Alexandertekniken fick mig att sätta samman och ofta förstå sambanden vilket gjorde det lättare att släppa vissa vanor.

Pröva att stoppa ner händerna i fickorna. Märker du hur själva rörelsen uppmuntrar axlarna att höjas och dra ihop sig. Något som också sker när vi fryser eller om vi vill göra oss mindre kanske i ett sätt att omedvetet skydda oss själva. (Jag vet inte om det är avsikten att gestalta men det är ganska vanligt att modeller i modetidningar fotograferas så).

Något helt annat som är kopplat till händerna i fickorna och hala gator som vi nu har haft några dagar är något min man uppmärksammade mig på när vi träffades. Något som jag inte hade tänkt på då! Om vi har händerna i fickorna och snubblar, halkar och är på väg att ramla så har vi inte tillgång till våra armar och händer för att ta tag i något eller för att ta emot oss med om vi har oturen att falla. Då är risken att vi slår i ansikte och huvud.
Jobbar man på tak, som killarna jag såg idag behövs händerna för många saker att hålla i sig, att bära och använda verktyg. Inte minst att hålla sig kvar ifall de skulle ramla.


Så småningom blev jag medveten om vanor jag hade i mina rörelser och i min hållning, som gjorde att både nacke och axlar alltid var spända och stela. När jag kunde släppa dessa vanor var det en frihets- och lyckokänsla att uppleva hur mina armar började pendla när jag var ute och gick. Att uppleva en sammanlänkad rörelse och helhet igenom hela kroppen är bra mycket coolare än att ha händerna i fickorna.

Var brukar du ha dina händer och hur har du det med nacken och axlarna? Känner du dig alltid stel och spänd i nacken och har problem med armar och händer vilket är så vanligt idag då de flesta av oss ägnar timmar åt att trycka på små knappar och tangenter. Kolla in mina föreläsningar och kurser i Alexanderteknik ifall du vill lära dig hur du kan bli medveten om dina vanor och få redskap för att hejda och förändra dem om det behövs.



torsdag 24 januari 2019

Att ta ett steg tillbaka

I början på året tänkte jag mycket på att ändra riktning och att medvetet ta ett steg tillbaka. Både fysiskt och som en reflektion av livet när vi tog ett kliv in i 2019.

Jag hade fått någon slags sträckning i ena höften/ljumsken vilket kändes när jag gick. Det gjorde inte jätteont men jag var inte lockad att ta långa promenader. När jag gick mn Alexanderlärarutbildning, experimenterade vi ofta med att röra oss i olika riktningar och jag gick t ex kortare sträckor baklänges dagligen i perioder, så vet jag hur välgörande det kan vara. Jag började helt enkelt att istället för att gå framåt (som man brukar göra för att komma någonstans), gå baklänges från vardagsrummet till köket, från köket till sovrummet osv. Att gå baklänges kräver mer närvaro av att vara i rummet (man får ta fram ögonen i nacken) och det är lättare att hålla balansen om man tar kortare steg. Att gå bakåt engagerar musklerna på ett annat sätt och om man har ont i ben och fötter så släpper ofta den spänning som finns kopplad till framlängesgåendet och smärtan försvinner (förstås beroende på vad som orsakar den).
När jag gått en bit bakåt utan smärtan kunde jag sedan gå en liten bit framåt utan att det kändes ont. Jag höll på så här under kanske en knapp vecka och det gav mig medvetenhet som jag kunde använda mig av när jag sedan gick utomhus och gick längre sträckor. Kortare steg och medveten riktning gjorde att det onda försvann.
Baklängesgåendet fick mig att uppleva vårt hem på ett nytt sätt. Så annorlunda upplevelsen av rummet blev när jag tog ett steg tillbaka (istället för framåt).
Det blev förstås en mycket praktisk applikation av Alexanderteknik. Att ha en intention av att förflytta mig framåt mot ett mål och istället stanna upp (kropp och tanke) och att inhibera/hejda en reaktion (att gå framåt) att välja nytt (gå baklänges) och att tänka riktningar (i kroppen och mentalt i rummet) före, under tiden och fortsatt efter den valda aktiviteten.
Upplevelsen av tid, rum, rörelsen och mig själv som integrerad del i detta förändrades. Det gav mig chansen att ta ett kliv in i 2019 utan att kasta mig in i det nya men istället att med nya vakna ögon, se och uppleva livsprocessen på ett kanske djupare sätt eftersom det var medvetnare.
FM Alexander kallade allas vår benägenhet, att enbart ha målet vi är på väg mot i fokus, för att vara "endgaining". Hans teknik, Alexandertekniken, ger redskap för att träna oss i att vara närvarande och medvetna på vägen, i varje steg, på väg mot målet. (Att istället för att vara "endgaining" vara i "the means where by" för att ta oss fram till målet).
Det betyder att vi kan byta riktning och att vi kan välja något annat än det först valda målet om vi är
närvarande och medvetna såväl i våra kroppar som mentalt. Det ger oss större frihet och mer
möjligheter att själva välja hur vi hanterar saker och ting (t ex spänningar och smärta eller hur vi utför, känner eller reflekterar över något).
Så jag rekommenderar baklängesgående för både kropp och själ, som träning och som reflektion.

tisdag 15 januari 2019

Vit faller snön mot den svarta marken

Mjukt faller snöflingor utanför fönstret på Café Eva i Haga. Det övergår säkert i regn men just nu ligger ett vitt pudertäcke på marken och det passar bra när jag skriver en helt annan blogg än den jag tänkt börja bloggåret med.

För en vecka sedan drog sig vår fine katt Felix undan, han gömde sig längst in i ett hörn under en säng. Jag är uppvuxen på landet med hund, rådjur och många katter. Nästan dagligen tillbringade jag mycket tid på granngården, så jag förstod direkt varför Felix gömde sig där. Instinktivt drar sig ett djur undan för att få vara ifred vid sjukdom eller skada.

Vi människor drar oss också undan när vi inte mår bra eller är ledsna.

Felix var en äldre herrkatt. Han har varit med oss i 13 år och alla som har eller har haft ett husdjur vet att man får en relation med sin katt eller hund eller rådjur (vi hade ett rådjur när jag var liten) som är lika full av kärlek och känslor som man har till resten av familjen. Plus något extra. Det finns en annan dimension som bara är. Här och nu.

Att bli 13 år är att bli gammal i en Exotickatts liv, så när sjukdom drabbade vår älskade kissemiss fick han somna in i torsdags. Det är så sorgligt och känslorna är många och stora för oss i familjen. Precis som det blir när man vågar älska någon och den inte längre finns i den fysiska tillvaron.

När jag var 6 år hittade och räddade min pappa ett rådjur. Det fick bo inne hos oss en hel vinter. Att få bli bästa vän med en Bambi, fast hon fick heta Gullan, var stort och något som jag är tacksam för. När hon så småningom sprang till skogs igen för att återgå till sin naturliga miljö var det förstås väldigt svårt att förstå för ett litet barn. Den sorgen av att inte få krama och vara med henne igen finns fortfarande, även om det nu, över 50 år senare, inte gör så ont längre.

Under dagarna som gått sedan Felix dog har jag tänkt på att det måste ha varit så när jag var sex år också. Att det finns en sådan stark förväntan på att ens goa vän ska finnas där på morgonen, att när jag stiger upp, tittar jag efter honom. Vid matbordet när yoghurt är i skålen eller en surdegsmacka hålls i handen så fattas han, för då hoppade han alltid upp på bordet och ville lukta eller smaka lite. Soffan, stolarna och hemmets sängar som var hans sovplatser är tomma men blicken letar efter honom. Att komma hem och öppna dörren och inte mötas av sin kära katt är konstigt och att skyndsamt stänga dörren så att han inte ska smita ut sitter i ryggmärgen. Vilka oerhört starka fysiska vanor och förväntningar som finns som en förlängning och uttryck av ens själ.

Det slår mig hur fysisk och kroppslig saknaden och sorgen är. Hur spänd hela kroppen min blev när han var sjuk. Hur nacken drog ihop sig och jag fick huvudvärk dagen efter han somnat in. Jag är glad att jag kunde lägga mig på golvet i semisupine och släppa spänningarna och låsningarna och bara låta känslorna få vara ifred.

Lika självklar som en del av min kropp (våra kroppar) har Felix varit i vårt liv samtidigt som han helt och hållet var sin alldeles egna individ.
Han har delat med sig av sin närvaro och uppmärksamhet. Han har stöttat (och med all säkerhet hjälpt till att läka oss) när vi varit sjuka.

Jag har lånat Zander och tiden av Emelie Cajsdotter på biblioteket. Katten Zander berättar om tiden och döden och det är fint att läsa den nu.

Utanför fönstret har snöflingorna växt och tilltagit och det är dags för mig att fortsätta dagen och gå och trampa i snön.
Älskade kissemiss! Alltid i mitt hjärta du lilla trubbnästa hjärtegull.