Våra stackars ryggar

"Ryggvärk drabbar nästan alla. Åtta av tio får ländryggssmärta någon gång i livet. Hälften får nackont någon gång. Fem-tio procent får långvariga besvär, mer än tre månader. Rygg- och nackont kostar samhället cirka 30 miljarder kronor varje år och är en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning, källa SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering)."

Som tur är så finns det hjälp att få för de flesta.
För snart 7 år sedan presenterades i England en stor forskningsstudie i British Medical Journal med över 600 deltagare som visade att Alexanderteknik var mycket effektivt och bättre för långvariga o återkommande ryggproblem än vad annan erbjuden hjälp var. Man såg att det också var kostnadseffektivt.
Kolla gärna videos från studien:
http://youtu.be/3GbwzqT9piU
http://youtu.be/BXmimtk381U

I helgen har det presenterats en mindre studie (160 deltagare) som visar att yoga hjälper många med ryggproblem.

För oss som undervisar i Alexanderteknik och yoga är det här förstås inga nyheter. Många lärare och instruktörer har börjat med respektive discipliner pga av smärtor i rygg och nacke. De har själva som regel gått igenom allt som den vanliga sjukvården erbjuder och mycket annat. När man sedan hittar något som fungerar är det som att "hitta hem".

Det är jättebra att studier görs så att information kommer ut till allmänheten om att det finns hjälp att få. Att man med lite hjälp och guidning kan lära sig att själv kunna bli av med eller lindra t ex rygg- och nackproblem.

En mycket stor del av dessa problem är dock relaterade till stillasittande och orörliga vardagsvanor.
De är också till stor del orsakade av brist på kroppskännedom och ett vanemässigt användande av kroppen som innebär obalanser, svagheter, skevheter. Vårt största hinder till välfungerande ryggar är att vi inte använder dem på "rätt sätt".
Smärta och spänningar är signaler som har börjat ge sig till känna långt, långt innan det börjar kännas riktigt ont. Kropp och själ berättar hela tiden för oss om hur vi mår, känner oss, vad vi vill, vad vi inte vill. Vad som känns bra, vad som inte känns bra. Vi kan känna oss trötta eller stressade och vi vet det om vi lyssnar och känner efter.
Tänk om vi skulle vara lika uppmärksamma och intresserade av vad vår kropp och vårt inre har att säga som vi är av att uppdatera i sociala medier eller kolla på våra mobiler, ja, då skulle vi inte ha så många problem, tror jag.

Jag lovar att det är ännu mer spännande och intressant och det är ju samtidigt den bästa investering vi kan göra för att få ett långt och hälsosamt liv!

Så börja med Alexanderteknik och med yoga. Gör Qigong och dansa. Gå eller spring i skogen.
Använd kroppen för rörelse och själen blir glad för uppmärksammandet!

Sättet att gå speglar vem man är och vad man känner

Jag stod och solade mig en stund på Järntorget i tisdags förmiddag, i väntan på en spårvagn.
Efter en stund tog min nyfikenhet över. Jag började att titta på alla människor som passerade framför mig, som gick kors och tvärs över torget för att gå på eller av en vagn. En del gick långsamt, en del fort och en och annan sprang för att hinna med.

Det sägs ofta att "ögonen är själens spegel" eller att man kan höra hur någon mår genom att lyssna på rösten. När man pratar om kroppsspråk så är det kroppshållningen och gester som berättar avslöjande mycket.
Jag har tänkt på det många gånger, men det blev väldigt tydligt i denna stund.
Det går att få en uppfattning av någon genom gången, hur de mår och hur de lever sina liv. Vi har nog all varit med om att se någon man känner på långt håll och man får en känsla av att något hänt. Skådespelare använder sig förstås av det hela när de hittar sina karaktärer. Att gestalta känslor genom rörelsemönster och hållning.

Det är lätt att se om någon har bråttom eller bara tar det lugnt när de går. Det går även att se hur en del tvingar sig framåt, varje steg verkar så jobbigt att ta, medan andra lätt flyter fram. Är det mån tro möjligt att se om någon har en förväntan och en längtan dit de är på väg eller om rörelsen framåt har ett motstånd på vägen? Är det då möjligt att se om detta hör till något i det förflutna eller om det är målet i stunden som orsakar detta?

En del går som om de har ett ton vilande på deras axlar medan andra ser ut att ha tappat kontakten med jorden fullständigt. Vissa ser hela tiden ner i marken medan andra tittar upp mot hustaken och himlen. Kan detta visa på en önskan om att slippa ögonkontakt med andra eller finns det en rädsla för att snubbla över något på marken eller finns det ett intresse för arkitektur eller fåglar?
En del människor verkar så glada och det märks i deras sätt att gå. Lika tydligt kan det märkas när någon är sorgsen på hur tungt det är att gå.
Det är underbart att möta  någon som är fullständigt närvarande. Genom ögonen möts man och får kontakt. Kanske ler mot varandra ett ögonblick. Nu för tiden tycker jag mig se fler och fler människor som är helt och hållet i sin egen värld - lyssnande på Ipod eller talande i mobil.

I mitt jobb, blir eleven själv ofta varse vad som ligger till grund för deras specifika gång. Det kan vara skador, det kan vara att man inte vill ta för stor plats eller att man har imiterat sin mammas eller pappas sätt att gå. Vilket som sätter igång intressanta reflektioner och möjligheten att pröva att gå med en annan riktning. Att ha modet att gå i sin fulla längd.