fredag 17 augusti 2018

Gravitationsessä skriven av en elev

I min förra blogg om röda trådar och sammanhang lovade jag att nästa blogg skulle vara skriven av en av mina elever som i somras åkte till Tyskland på en kurs i Alexanderteknik.

Andreas Bergman vid pennan...

Har du sett filmen Gravity? 
Sandra Bullock är astronaut och ligger i omloppsbana runt jorden och saker och ting går snett. Väldigt realistiskt illustreras hur kaotiskt allt blir utan tyngdkraft. Allt krockar med vartannat. Saker flyter runt helt utan ordning. Eld bryter ut på en rymdstation och när man helt enligt instruktionen tar fram eldsläckaren flyger astronauten baklänges eftersom den tröghet som gravitationen vanligtvis skulle ge, inte finns.
Och i slutscenen visas i närbild hur Sandra Bullocks nakna fötter återigen står på fast mark efter en lyckad landning. Tryggt hållen av den kraft som Moder Jord utövar på oss i varje ögonblick och som vi ständigt har att förhålla oss till. Och som skänker ordning och stabilitet. Gravitationen.
Eller titta på ett stilleben. En konstgenre där man avbildar föremål placerade på en bordsyta. Kanske en vas, ett äpple, en flaska. Och tricket är att konstnären ska kunna få oss att riktigt känna hur föremålen vilar mot sitt underlag. Som Bruce Fertman säger, ”objects are great at sitting still”. Föremål är de sanna experterna på att lugnt vila mot underlaget. Vad kan vi lära oss av föremålen? 
Eller titta på träden i skogen. Oavsett lutningen på marken växer de precis rakt upp. Hur vet de vad som är upp? De växer inte efter solljuset, för i så fall skulle de ju luta åt söder. De måste ha en egen inneboende antigravitationsimpuls av något slag. 
Och det har förstås vi också. Den enda upprättgående primaten.
Slå dig ner på en stol. Känn hur den håller dig. Hur den förmedlar kraften uppåt från Moder Jord och bär dig. Kan vi inte enas om att här sitter jag på stolen” nästan låter lite egocentriskt? Det är stolen och underlaget som gör jobbet, och du kan bara överlämna dig åt gravitationens och underlagets trygga hand. Själv behöver du – förlåt språket - inte göra ett skit. 
Och precis som fotograferandets konst har att göra med att verkligen se. Precis som musikerns färdighet och utveckling innefattar att lägga märke till ljud, till intervall och rytmer, verkligen fokusera på vad han hör. Precis så kan vi som vill utforska hur det är att ha en kropp och hur vi rör oss, börja med att fokusera på hur vi vilar mot underlaget. På hur vi bärs upp av golvet eller av den möbel som håller oss. Och låta den medfödda antigravitationsreflexen verka av sig själv. Och kanske bli medvetna om hur något vi vanemässigt gått och hållit, i axlar eller höft, lättar något när vårt medvetande påminns om hur vi precis nu, bärs upp av Moder Jord. 
Lek med tanken på gravitationen som en ständigt närvarande Law of LoveStudera gravitationens tryck mot din kropp med nyfikenhet. Hur känns det egentligen när handen vilar på armstödet? När fotsulorna trycker mot golvet? Kan du plocka fram samma nyfikenhet inför gravitationens påverkan på oss som när vinkännaren läppjar på ett nyöppnat spännande vin?
Dessa spännande tankar, och en hel del mer, har jag med mig efter att ha besökt Alexander Technique Summer Retreat med Bruce Fertman hos Alexander Technique Alliance i Tyskland nu i sommar. 
Men nu ska jag försöka ta ytterligare en titt på Sandra Bullock och George Clooney i GravityTrygg i min fåtölj och med lika mycket fokus på min tyngd mot fåtöljen som på filmen. 

tisdag 14 augusti 2018

Röda trådar och sammanhang

Kanske är du som jag, att du ser och letar efter röda trådar och sammanhang. Det är ett sätt att förstå livet och vad som sker.

Jag har ett minne från ett tillfälle då jag hade hälsat på mina föräldrar. Jag skulle precis åka, när pappa berättade om en otäck dröm han hade haft, där jag råkade ut för en trafikolycka...
När jag några månader senare, i skymningen åkte bil, hann jag tänka på det pappa sagt i den stund då en stor älg sprang rakt ut framför vår bil. Pang, krasch, plåt och älghår. Otäckt men jag var liksom förvarnad och både jag och bilföraren hade klarat oss med smärre skärsår.

Min nacke fick ännu en whiplash (hade råkat ut för tre tidigare) så jag var mörbultad och väldigt rädd för att mina besvär med nacken skulle bli värre än vad de redan var.

Men...röda trådar och sammanhang...tre veckor efter närkontakten med älgen hade jag bokat plats på en kurs. I Alexanderteknik. Sjukgymnaster som jag arbetade med (jag arbetade som sjukgymnastbiträde på Vasa Sjukhus långvård under fyra år) och många av de som jag tränade Tai Chi med hade berättat om Alexanderteknik som visst handlade om att ha en fri nacke...
Så jag var på rätt plats vid rätt tid. De nackproblem som jag lidit av i 5 år skulle få en lösning men det visste jag inte då, när vi precis smällt med älgen.


Jag visste ingenting om Alexanderteknik när jag steg in i salen, den där första måndagskvällen, med de andra i gruppen och vi träffade två Alexanderlärare från Skottland. Varje kväll under två veckor (10 dagar) samlades vi för ett par timmars undervisning i Alexanderteknik. Det var minst sagt "mindblowing"! 
Här fick många frågor svar och mina intressen av psykologi och kroppen enades i insikten om att kropp/själ/tanke är en enhet och om man vill nå någon form av hållbar förändring och utveckling behöver man arbeta med helheten. Det är en av de grundläggande principerna i Alexanderteknik.

Där och då började jag att nysta upp härvan av vanemässiga tankar, rörelser och förhållningssätt både mentala och kroppsliga. Jag fick redskap för att vara närvarande i nuet (mindfulness i all ära men Alexanderteknik är en mycket djupgående disciplin för att leva här och nu). Jag fick praktiska tekniker för bli medveten om mina reaktioner och vad jag hade för vanor och mönster i vardagen. Dessutom hjälp med hur jag metodiskt kunde träna mig i att hejda det som blockerade och stoppade mig, så att jag kunde släppa det som gjorde att jag spände och låste mig. Att om och om igen öva på att vara fri nog, här och nu, för att medvetet kunna välja nya vägar och släppa vanor och beteenden som inte längre var till nytta för mig.  

Det började där, en måndag i augusti för 35 år sedan. Jag lärde mig att lyssna på mina sinnen och att kommunicera med mig själv. Man kan säga att jag utvecklade en direktlänk mellan mina tankar och kroppen. Nackproblemen började snabbt att ge med sig och jag tog de första stegen mot att kunna vara mer mig själv. 
Utan den första bilkrocken jag var med om när jag var 15 och den fjärde när jag var drygt 20 hade jag förmodligen aldrig anmält mig till den där kursen i Alexanderteknik.

Jag hade heller aldrig tänkt att jag skulle bo utomlands, absolut inte i England. Eftersom Alexanderlärarutbildning inte fanns i Sverige flyttade jag till England och bodde 3 år i Totnes. Inte visste jag att jag skulle bli en riktig anglofil. Flera av mina närmaste vänner bor där och många goa kollegor.
Röda trådar och sammanhang...


Jag fick hjälp med att fria upp min nacke och med det var jag fri nog att välja min väg i livet. Alexandertekniken har hjälpt mig att vara närvarande i min kropp så att jag kan låta den vara lätt och fri. Det har gett och ger både glädje och lycka!

I år firar jag 30-årsjubileum som Alexanderlärare och jag är djupt tacksam för allt det som jag har lärt mig och fortsätter att lära mig genom den hör tekniken, som utvecklades av en ung skådespelare från Tasmanien i slutet på 1800-talet - Frederick Matthias Alexander.
Jag älskar mitt arbete och att få ha privilegiet att lära ut Alexanderteknik till andra som kan använda dess principer för att leva och må bättre. Har jag tur att ha hälsan hoppas jag undervisa i ytterligare 30 år. Då vet jag ännu lite mer...om röda trådar och sammanhang.


Tack för att du läser min blogg! Nästa blogg kommer att vara skriven av en av mina elever. Missa inte den, den kommer på torsdag!

Läs mer om Alexanderteknik på www.alexandertechnique.se