Att blogga vidare

De senaste 17 dagarna har jag varit med i en bloggutmaning för företagare.
Den pågår några dagar till. Jag tycker att jag har varit ovanligt produktiv, det har varit roligt och jag har känt mig kreativ då jag inte bara har skrivit utan även på egen hand gjort om utseendet på min blogg.

Så det var roligt, roligt, trögt, trögt, trögt och så kom jag i gång i ett riktigt flöde och nu känns det trögt igen. Det är så det är med det mesta när man startar upp något, vare sig det är en början på något nytt som att träna, skriva blogg, äta mindre godis eller att börja ta Alexanderlektioner.

Glädjen kan vara smått euforisk när man känner att man är igång och det ruset sitter i ett tag. Sedan kommer arbetet och den sköna belöningen av nöjdhet som man också kan suga på ett tag.

Efterhand kommer insikten som klargör behov och nödvändighet av disciplin, regelbundenhet och fortsatt utövande för att det där nya, roliga och positiva ska kunna bli en del av livet och vardagen.
Det gör sig sällan självt utan man får välja att bestämma sig för det om och om igen. Att vilja.

Så småningom så finns det där som en självklarhet, som en del av ett förhållningssätt eller som en del av ens företagande.

Utmaning!

Innan utmaningen är över vill jag dela med mig av mina nya bloggarvänner, här har vi Klara Härgestam, jag gillar hennes blogg om delandets dilemma, läs här:

http://www.klarabesked.se/2015/01/18/dela,-dela,-dela-och-den-stora-tröttheten-25083515

Att utmana sin rädsla

En del är rädda för höga höjder, en del för ormar eller spindlar.

Själv är jag rädd för att göra fel när jag använder min laptop. Jag är rädd att trycka på någon tangent som gör att den går sönder (!?) eller att något är hopplöst förlorat för all framtid...
Därför  upplever jag mig alltid hänvisad till någon annans tid och vilja att hjälpa mig. Det blir  en boja som begränsar mig.

Som Alexanderlärare är jag förstås medveten om att detta är en vana hos mig, ett vanemässigt mönster som jag av olika skäl, medvetet och omedvetet (och lite där emellan) håller kvar och hittills inte förmått att göra något åt.
Att ha denna vana gör att jag står och stampar.
Den gör att jag inte behöver lära mig något nytt, att utvecklas på detta område. Jag kan skylla på min oförmåga! Det är användbart, komiskt och tragiskt som de flesta mänskliga drag och beteenden är.

Att ha denna vana gör att jag inte "hänger med", att sådant jag vill göra inte sker eller blir fördröjt.
När nu detta berör mitt arbete och företag så är det förstås en vana mycket önskvärd att slippa.
Vem kan ändra den? Ja, det är ju bara jag själv förstås! Det är jag som har ansvaret och möjligheten att välja att förhålla mig till detta på ett mer konstruktivt sätt.

Ibland kan man få hjälp på vägen, som nu i mitt fall:

1) Företagarnas Bloggutmaning som verkligen utmanar mig på flera plan, bl a att få motivationen och lusten till förändring

2) Min laptop är så gammal att den inte längre går att uppdatera. I sikte är att köpa en ny. Det gör alltså inget om den går sönder. När jag tänker efter så är den inte heller hela världen om det finns på den skulle gå hopplöst förlorat.

3) Alexandertekniken som hjälper mig att vara medveten, inte vara rädd för förändring eller att förändras.
Det är ett effektivt redskap i "The Art of Changing"