torsdag 19 mars 2020

"NonDoing och att vara i våra kroppar" är sådant vi behöver öva på just nu

Läste en text i GP idag av Ulf Karl Olov Nilsson, om hur svårt och utmanande det kan vara för oss när vi nu pga Coronaviruset ombeds att jobba hemifrån, ej gå till skolan och inte gå på lokal och träffa vänner.
Det svåraste tänker jag är nog oron och ovissheten om att bli smittad och att man kan smitta någon annan. Eller att man kan förlora jobbet och inte kunna betala hyran. Och att vi inte vet hur länge det kommer att hålla på och att inget förmodligen riktigt blir som innan efter detta...

Men UKON's fundering handlade om utmaningarna att dels 1) stå ut med att inte göra någonting alls och dels 2) att stå ut med att bara vara i sin egen kropp.

Att detta ses som något som man ska behöva "stå ut med" är intressant.

När man böjar med Alexanderteknik så är det nämligen en skill och en konst som man får lära sig: att göra ingenting och att vara i sin kropp. Vi börjar där för att kunna nå varaktiga skillnader i kropp och sinne när vi lär oss att uppmärksamma och hejda våra ogynnsamma vanor och beteenden.

Vad händer med oss när vi inte kan och får göra det vi brukar göra? Vi har förstås alla många olika reaktioner på det men först och främst så vill vi oftast inte vara med på att inte göra som vi brukar. För så starka är vanorna att det mesta känns fel och konstigt om man inte får göra som vanligt.

I och med detta virus tvingas vi att stoppa en del av våra beteenden och sådant som vi tar för givet och självklart. Men om man tänker sig att detta är ett gigantiskt stopp där vi faktiskt får och har möjlighet att tänka efter hur och varför vi gör det vi gör och lever som vi lever. Då har vi möjligheten att medvetet välja hur vi hanterar våra reaktioner
För att kunna göra det, är vår bästa utgångspunkt att vara i vår kropp och att inte göra någonting alls. Från det kan vi sedan välja hur vi bäst tar hand om oss själva och varandra. Stor chans är att det blir annorlunda och bättre än om vanan hade fått råda.

Stress och oro har en tendens att sätta sig som spänningar och smärta i kroppen, samt påverka andningen och sömnen.
Alexanderlektioner, fysiska eller online, kan hjälpa dig att bättre hantera den stress och oro som du kan uppleva just nu.


fredag 13 mars 2020

Stopp! Bort med tassarna, hands off och håll fingrarna i styr!

Tvätta händerna med tvål och vatten! 


Ofta! När du har varit någon annanstans än hemma och haft dina händer och fingrar på dörrhandtag, ledstänger, betalat med kreditkort i affären, hållit i pengar, tagit i hand (för att du glömde att hälsa med foten) osv.

Tänk på alla gånger vi lutar oss på händerna mot något, ringer på ringklockor, håller i och fingrar på mobilen precis efter att vi tryckt upp en dörr. Alla platser där vi berör något efter att någon annan precis har gjort detsamma, t ex i tvättstugan, ledstången i trappuppgången, stolar vi drar ut, dörren till träningsskåpet, kundkorgar...ja, listan kan nog göras ganska lång. Precis efter det kanske våra händer och fingrar omedvetet kommer till vårt ansikte och till ögon, näsa och mun vilket inte är så lämpligt, i dessa tider.
Därför är det enklaste av råd, tvätta dina händer efter alla konstens regler bland det viktigaste vi kan göra just nu. Om det inte går så är det bra att ha med sig handsprit som alternativ.

Det och att hålla oss hemma om vi är det allra minsta krassliga, är vårt eget personliga ansvar för att inte sprida ev. smitta eller själva bli sjuka.

I dessa omvälvande tider av Corona och pandemi står vi väl alla som tagna på sängen. Att början på 2020 skulle få hela världen att stanna upp, var det nog ingen som förväntade sig.

Smärta, spänningar och obehag som ej går bort utan blir värre är ofta det enda som får oss människor att stanna upp och som får oss att ta det lugnt, lyssna in hur vi mår och ta hand om oss själva.

Kanske kan vi se den tid vi är i nu, som något liknande, men i större skala. Något som får tillräckligt många människor, samhällen, länder, ja, en hel värld att stanna upp och tänka efter hur vi lever våra liv och fråga oss själva vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Hur tar vi hand om oss själva, varandra, djur, natur och vår planet. Allt hänger förstås ihop.

Alexanderteknikträning:
Jag läste någonstans att vi "pillar" oss i ansiktet ca 23 ggr i timman och oftast gör vi det omedvetet och reflexmässigt.
De senaste veckorna har jag påminnt mig själv många gånger varje dag om att bli medveten om dessa vanor och blivit förvånad över hur ofta som jag kliar mig i pannan, flyttar på håret, fingrar på kinden osv.
Nu är jag medveten om reaktionen och impulsen att göra det och kan oftast hejda dessa rörelser. Allt eftersom släpper då vanan och reflexen.

Just nu har du ett fantastiskt tillfälle att öva på Alexanderteknik!
Stanna upp, observera vad du gör med dina händer och fingrar. Lägg märke till om och i så fall hur ofta de når ansiktet. Först kan du bli varse vad som triggar rörelsen; kliar det, är det nervositet, håret som är i vägen eller har du glasögonen som behöver skjutas upp på näsan. Sedan kan du lära dig att hejda rörelsen och beteendet!

På köpet blir du kanske medveten om någon annan vana som du också vill bli av med!

Ta hand om dig!


måndag 24 februari 2020

Vakna som om du var en småstad en tidig morgon

Ser en småstad vakna upp runt omkring mig. Någon putsar fönstren inifrån biograffoajén, någon annan ställer upp dörren till sin butik och i stadens äldsta herrekipering ser jag min generations efterträdare stå och titta ut genom skyltfönstret.
Genom hans ögon började jag att se staden vakna. Kanske funderar han på vad som kommer att komma in i dagens kassa, hur många kunder som kommer att komma in och småprata bara för att ha någon att prata med eller för att se om det finns något passande kvar på reahyllorna. Kanske tänker han på att ta en kopp kaffe.

Allt är ännu lugnt och stilla, jag ser mest pensionärer gå omkring dragandes på dra-maten, skjutande framför sig rollatorer eller ännu ett tag förlita sig på tryggheten från en käpp.
Stadens nyaste café öppnar tidigt och några få har satt sig med kaffe och laptop eller som jag med cappuccino och IPad.

Om några timmar lär caféet ha fullt med lunchgäster och huvudgatans trottoarer kommer att känna mångas fotsulor och snabba steg på väg till eller ifrån. Fast här kan man även gå säkert mitt på den bilfria gatan.

Jag tänker på hur var och en börjar sin dag. Jag undrar hur många som stressar och rusar på morgonen för att hinna i tid till jobb och skola och hur många som ger sig själva gott om tid?

Visst vore det hälsosamt att börja dagen lika långsamt såsom en småstad tycks göra.

Idealiskt är förstås att vakna utvilad av sig själv och med tid att ligga kvar en stund om man vill. Att hinna vakna både med kropp och sinnen. Att likt katten sträcka och vända på sig för att låta kroppens alla sidor både ta emot stödet från underlaget och att ge stöd åt täcket. Att öppna ett öga i taget och släppa in ljus och världen runtomkring. Röra tår, fötter, fingrar, händer. Slumra lite till medan tankarna vaknar till minnesfragment av nattens drömmar, planer och förväntningar på dagen.

Tänk om man hinner tänka till, en stilla stunds paus innan man viker undan täcket, vänder sig på sidan för att sedan sätta sig med fötterna i golvet och huvudet upp.

Att i denna stilla paus ge dagen möjlighet att ta en annan väg än den som alltid går igång när vi omedvetet sätter igång ett tåg med vagnar fulla av gamla vanor i form av idéer, tankar, känslor, spänningar, smärta, förväntningar, rörelsemönster, kroppshållning, andning osv.

Det skulle kunna bli en dag som är lättare och friare. Det skulle kunna bli en dag då de gamla vanliga reaktionerna och förväntningarna hejdas innan de ens fått fäste. Det skulle kunna bli en dag då du tillåter dig att välja nya tankar och nya sätt att hantera det du under dagen möter.
Nya tankar och nya sätt att hantera det du möter kan innebära att du väljer att lyssna på kroppens signaler, att du säger nej istället för ja eller ja istället för nej, att du istället för att hålla andan och hålla upp axlarna, andas ut och låter axlarna vara i fred. Du kan välja att ta kortare steg och gå långsammare eller njuta av att utan att anstränga dig gå så fort som känns bekvämt. Tänk om du väljer att stå i jämvikt på båda fötterna istället för att hänga på ena höften och att du har panoramaseende istället för tunnelseende. Du kanske väljer att ta en promenad på lunchen och frågar om någon vill hänga med istället för att hänga med dit ni alltid går.
Vem vet vad som kan hända om du flera gånger under dagen medvetet tänker på att att göra mindre istället mer. Förmodligen blir den lättare och friare både i kropp och sinne.

onsdag 29 januari 2020

Så trist att vara sjuk och inte kunna jobba men ändock till nytta på sikt!

Det tar emot att lämna återbud, att ställa in och att säga nej till den som akut hör av sig för en Alexanderlektion. Men kanske är en förkylnings transformerande effekt till gagn för både mig själv och mina elever.



Jag blev förkyld i helgen och är skönt nog nu på bättringsvägen men har funderat en hel del på det här med hur sårbara vi är som enmansföretagare. Vi förlorar inkomst och har vi otur så tappar vi kunder och uppdrag vilket förstås är jättetråkigt och stressande.

Jag är så glad, av olika skäl, att jag arbetar med Alexanderteknik och Qigong. För det innebär att jag som yrke har att hjälpa andra människor med bl a deras hälsa och för att kunna göra det behöver jag prioritera och ta hand om min egen hälsa. Det brukar gå bra och när jag går in i känslan så upplever jag en enorm tacksamhet för att det har varit så de senaste 30 åren då jag haft eget företag. När jag var barn och tonåring var jag ofta sjuk i förkylningar, halsflusser, urinvägsinfektioner och ont i magen. Även det vände faktiskt när jag började med Alexanderteknik (ska blogga om det vid ett annat tillfälle). 

Det går så klart inte att gardera sig helt. Sjukdomar kan uppstå, man kan snubbla och bryta en arm eller så sätter sig en förkylning på bröstet så att man helt enkelt får kapitulera och gå och lägga sig tills den behagar lätta.

Om inte förkylningen är av det kraftigare slaget så kanske man väljer att jobba fast man känner sig kass eller att man börjar att jobba igen för tidigt. Det fungerar dock inte så bra när man ska jobba direkt och nära en annan människa. Dels för att förkylning kan smitta eleven/deltagarna men också för att det är svårt att vara i den balans, både fysiskt och mental, som behövs för att möta en annan människa, där de är, om man inte mår bra. Jag vet, för att jag har gjort det när jag var yngre. Jag intalade mig att jag var frisk nog men tyvärr så brukade det komma bakslag. Ny förkylning eller att rösten tog stryk och att problemen hängde i länge.

Jag lärde mig att tänka om och även i detta har Alexandertekniken varit och är till min hjälp. Jag har lärt mig att stanna upp och att vänta in mig själv.

Jag tänker att vi människor ibland behöver ett ännu större mått av stopp och stillhet än vad vi får när vi bara vilar eller sover. För egen del så upplever jag att t ex en förkylning ger mig det. Jag tar sällan någon febernedsättande utan låter kroppen sköta om rytmen i läkningen.

När jag gick AT-utbildningen i England så tog jag hellre båten än flyget. Jag ville vara i en aningen mer närvarande upplevelse av distansen jag skulle färdas. 24 timmar på båt gav större möjlighet till det. Det är lite samma som att friskna till utan febernedsättande, jag kan medvetet färdas med förkylningen tills den börjar släppa.


Under tiden låter jag det som är och känns finnas där. Det jobbiga och det onda har sitt berättigande utan att jag försöker göra så mycket åt det eller önskar att det går över (det kan vara svårt). Jag låter mig vara i det och acceptera det. Uppskattar att bäras upp av sängen/soffan och kuddarna och omhuldas av värmen från täcket och ta in energin i luften som kommer genom det öppna fönstret.

Att inte behöva vara någon annanstans än hemma där jag har allt jag behöver känns då som världens lyx och som balsam. Då kan jag också släppa tanken på förlorad inkomst och att det blir stökigt att hitta nya tider eller andra lösningar, för det hör inte hemma i denna stunden.


Från sömn till vakenhet, från medvetna tankar till drömmar sker det saker. Kroppen läker och hälsa återvänder. Det är lite som att ömsa skinn och att kunna släppa fram en ny Barbro. Så minns jag att det var när barnen var små. Efter feber hade de ofta gått igenom en ny utvecklingsfas.

Jag kan tänka mig att det är samma sak när vi är vuxna, febern får bränna bort vad som inte längre behövs för att något nytt ska kunna växa fram.

Så på kort sikt har jag förlorat lite pengar men på lång sikt har jag stärkt min hälsa och utvecklats som människa. Tack vare en helt vanlig men ändock så jobbig förkylning!

Hur hanterar du när du drabbas av förkylning och står och väger mellan att jobba eller att stanna hemma?























onsdag 30 oktober 2019

Jag la visst ifrån mig min vision på Coop...

Jag hade en insiktsbringande upplevelse nyligen. Ett slags uppvaknande av ett mentalt vanemönster. Inget nytt under solen utan sådant där som jag vet men plötsligt bottnade jag i insikten på ett nytt och djupare ställe.

Under sensommaren och hösten har jag då och då funderat på något som jag har lust att göra. Vet
inte riktigt hur det ska gå till, men det är något som känns intressant och spännande för mig.
En dag kom denna idé till mig extra mycket och starkt. Det kändes som en vision och den ville jag inte släppa taget om.
Jag kände att jag ville få idén på pränt för att kunna tydliggöra mina tankar. Så jag gick till närmaste Panduro-butik för att köpa ett stort ark. Jag köpte två och gick sedan därifrån med en rulle under armen. Väldigt nöjd och uppfylld av det hela gick jag vidare till en mataffär. Mina tankar surrade och snurrade...Med den ena häftiga idén efter den andra plockade jag mina varor och gick till kassan, betalade och gick ut.
Då upptäckte jag att rullen med mina stora pappersark var borta, jag hade den inte längre under armen. Jag gick in i butiken igen, tittade mig omkring, letade och frågade flera som jobbade där, även i kassa om de hade sett min rulle. Ingen hade sett den och jag kunde inte hitta den.
Jag lämnade affären och spekulerade i om jag tappat bort rullen någon annanstans..

En röst inom mig sa: Äsch, strunt i rullen, det var kanske ingen bra idé ändå..."
En annan röst sa: "Ska du bara lägga ifrån dig din idé, din vision så där? Var den inte viktigare än så? Tror du inte på att den är möjlig"

Det var här insikten landade med ett brak!
Många idéer och tankar släpper jag taget om ganska omgående men de hade faktiskt kunnat leda
vidare till något riktigt bra om jag hade agerat på dem i stunden. Jag släpper dem och tappar sedan bort dem. Energin är borta och det finns inget kvar att bygga vidare på. Delvis tappar jag dem för jag är inte längre närvarande och förankrad där jag är. Tankarna sker bara i huvudet.
Hade jag varit närvarande hade jag inte lagt ifrån mig min rulle någonstans och sedan gått vidare.

Det blev viktigt för mig att hitta dessa papper för att idén jag bar på inte skulle försvinna eller vattnas ur. Så jag tog en vända till i affären och hittade rullen ovanpå potatisen...
Jag blev verkligen glad av att hitta dem just bland potatisen. Det gav mig en fin symbolik för att min idé är jordnära och viktig. Den ska planteras i näringsrik jord och vattnas regelbundet.

Det ska bli roligt att klippa och klistra, skriva upp idéer och lösningar, använda många färger och skapa min visionstavla. Så får vi se vad det kan leda till!
Det är nu det roliga och spännande börjar med att släppa fram en kreativ process där allt kan få vara möjligt!

Jag tänker att idéer, drömmar och visioner är som riktningar. De behöver vara tydliga intentioner som man tänker och återkommer till, om och om igen. Då transformeras de till något som är närvarande och medvetet i sinnet och vars effekt kan utvecklas till något som skapar storverk.

Tänk, du också, på att uppmärksamma dina drömmar och dina visioner. Vart vill de leda dig och vart vill du ta dem?

torsdag 26 september 2019

Beröring och Alexanderlärarens magiska händer.

Nyligen var det en föreläsning på Folkuniversitetet med tema att det är livsviktigt att röra vid varandra och att vi tyvärr rör vid varandra allt mindre.

Jag missade tyvärr föreläsningen men har hört att den var mycket bra. Som tur är så får jag regelbundet Tidskriften Folkuniversitetet och senaste numret innehöll en artikel och en intervju med Helena Backlund Wasling, som höll i föreläsningen. Hon är hjärnforskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin, GU.

Hon forskar på nervtrådar som kallas CT-fibrer. Dessa regerar på beröring på ett annat sätt än vanliga känselceller. CT-fibrerna förmedlar om beröringenär skön eller obehaglig. Dessa fibrer kommunicerar med delar av vår hjärna som har hand om känslomässiga upplevelser och gör att beröring kan få oss att känna oss tillfreds, lugna och behagliga.

Det finns en teori som säger att CT-fibrerna finns för att vi ska bli berörda av våra föräldrar och att vi sedan ska upprepa beteendet för att bli trygga och harmoniska individer. Man vet idag att nyfödda som växer upp utan beröring riskerar att växa upp med ett nervsystem som inte utvecklas som det ska. Vilket kan leda till större risk att utveckla kroniska smärttillstånd som vuxen och att man sämre klarar av att hantera stress.

Helena Backlund Wasling säger också att troligtvis så följer behovet av närhet och beröring med oss hela livet. (Det tycker jag själv låter ganska självklart).
Hon har skrivit en bok som heter Närmare.
Tyvärr så har vi idag både mindre ögonkontakt och beröring än vad vi har haft tidigare då många mänskliga möten idag är ersatta av sociala medier och knappar att trycka på.
På Hagabadet är det många medlemmar som särskilt uppskattar de pass där instruktörerna går runt och med sina händer guidar dem till en bättre rörelse. Det är alltså inte bara stunden hos massören som gör skillnad. Att kramas är gott för kropp och själ!  (Helst ska man kramas 20-30 sekunder för att frisätta "lugnochrohormonet" oxytocin).

Jag vet, av egen erfarenhet och från vad mina elever säger, att beröringen under en Alexanderlektion är fantastisk. Det är känt att Alexanderlärare har "magiska händer"!
Det som är magiskt är att vi tränas i att vara mycket skickliga i varsam beröring som "lyssnar och guidar" utan att man för den skull manipulerar eller knådar.

En elev sa för många år sedan under sin Alexanderlektion, "Så här har nog ingen tagit i mig sedan jag var ett litet barn". Stödjande, tryggt, varsamt och utan att kräva något.

En närvarande och bekräftande beröring som jag tänker mig kommunicerar direkt med CT-fibrerna.
Detta är ännu en positiv effekt och bonus av Alexanderlektioner!

Katten SilverSune gillar också beröring och när han är riktigt kelen gosar han in huvudet i min hand. Själv tycker jag det är alldeles magiskt med katter! Att klappa en katt tror jag också stimulerar CT-fibrerna.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️


onsdag 26 juni 2019

Rörelse, beröring och andra människor

"Sommar" på radion är en fin tradition som jag under senare år för det mesta missar. Men igår hade jag turen att slå på radion när det nyss hade börjat!
Sommarprataren var Anders Hansen, överläkare i psykiatri som har skrivit flera böcker som jag inte har läst.
Däremot har jag läst intervjuer med honom och lyssnat på honom när han varit inbjuden föreläsare på Hagabadet. Det var ett mycket bra Sommarprogram och det var nog många som lyssnade som precis som jag fick mycket att tänka på. Det var många viktiga saker som han pratade om! Jag rekommenderar dig att lyssna på det om du har möjlighet! Länkhttps://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7248991

Det som jag vill sätta fingret på här är beteenden, skärmar, mobiler och vad vi tappar på vägen.
Rättare sagt, våra starka vanor av att ägna mobilen tid ofta och mycket gör att vi tappar intresset för annat som t ex människor omkring oss. Sitter vi tillsammans med andra och har mobilen framme så är det oerhört stor chans att man tar upp den och kollar med jämna mellanrum. Som genom en dimma uppfattar man då vad den andre säger eller utstrålar.
Jag har lagt märke till att om jag är ute o fikar med någon och den personens mobil ringer och personen blir upptagen en stund. Då tar jag upp min mobil för att se "om något har hänt". Det är som gäspningar, beteendet smittar.

Sociala medier blir bättre och bättre utvecklat för att fånga vår uppmärksamhet och aktivera hjärnans belöningscenter! Det är alltså Big Business och stora pengar att tjäna för företag med annonser som stjäl vår Uppmärksamhet.

Vi låter det ske...det är det värsta, tycker jag. Det är tydligen inte ovanligt att vi tillbringar 3-5 timmar dagligen framför någon form av skärm. Det tar så mycket tid att vi inte hinner/orkar röra oss eller sova så mycket som vi behöver. Vi orkar inte heller umgås med andra. Det är ju förfärligt! Vi är sociala varelser som behöver andra människor, vi behöver kunna se ögon och kroppsspråk. Vi behöver höra skiftningar och nyanser i andras röster och vi behöver i allra högsta grad beröring. Vi tappar också bort vår egen kropp, att vara närvarande i sin kropp.
Enligt Anders Hansen har vi aldrig varit så isolerade som nu. Ständigt uppkopplade med världen men som isolerade öar ändå. Det är sorgligt!

Jag låter det ske, jag kan inte skylla på mobilen att jag tar upp den. Hur smarta företagen som utvecklar sociala medier än är så är det mitt eget ansvar att säga Stopp.

Anders Hansen rekommenderar Digital Disciplin.
Jag tänker använda mig av Alexanderteknik för att utveckla det under sommaren.

Som med de flesta vanor vi har utvecklat, som kan skada oss eller hindra oss från att utvecklas, behöver vi först bli medvetna om dem och förstå dem för att kunna göra något åt dem. Att läsa Hansens bok Skärmhjärnan för att lära mig mer om hur vi förändras av skärmar och sociala medier är en start.
Jag tänker observera mina vanor runt mobil, IPad och laptop. Hur gör jag, vad triggar mina vanor med skärmar. Är jag "svår att nå" när jag är uppkopplad?
Hur jag använder mig själv när jag håller mobilen eller sitter framför en större skärm det har jag koll på och där tar jag bra hand om mig själv.
(För många är det en orsak till nack och ryggont och då är Alexanderlektioner en bra hjälp. Företag skulle ha stor nytta av att bjuda in Alexanderlärare att föreläsa och ge lektioner till personal som sitter hela dagar framför datorn).
Själv är jag intresserad av mängden tid som jag ägnar åt t ex sociala medier och vad jag skulle kunna göra istället och om jag kan vara mer effektiv när jag t ex uppdaterar och gör inlägg på min företagssida och på Instagram. Är det en bra idé att först skriva en blogg på papper och sedan skriva in den?

Jag ska öva på att hejda "pillandet och upplockandet" av mobilen. Tänk vad mycket mysigare att hålla min man i handen eller att klappa katten.
Kan jag lämna den hemma? Ska jag ha den i ryggsäcken istället för att ha den i fickan eller i handen när jag tar med mig den.
Är det möjligt att ha fasta tider för användandet av allt som har med skärmar att göra?

Här ska utforskas! Att ha en så rejäl vana som ändå är ganska nyskapad är en utmaning att ge sig i kast med. Vi är dessutom många som ägnar oss åt detta kollektiva betéende, vilket gör det både svårare och ännu viktigare att förändra det.

Hur förhåller du dig till mobiler och andra skärmapparater? Är du "fast i en vana" eller har du kontroll och väljer sparsamt när du använder dessa små underverk?