onsdag 3 april 2019

AfterWork och Somatisk filosofi

När det efter förra sommaren var mer eller mindre färdigrenoverat på Viloplatsen 4 kunde jag börja att flytta tillbaka mina stolar, mitt bord, speglar, "hästen", jonglerbollarna, böckerna om Alexanderteknik, balansbrädorna och mina stora, sköna, gärna växter. Det var så roligt att se hur min studio fick lite av en ny atmosfär och stil. Jag har nu även ett stort, vackert och trivsamt kök?

En sak jag fick lust att testa var att erbjuda AfterWork med Alexanderteknik. Hittills i år har det varit två AW på Viloplatsen. Responsen från de som har kommit har varit överväldigande positiv, vilket är väldigt kul.


Att efter jobbet på fredag komma till en vacker och lugn miljö med högt i tak och där kunna ta en kopp te eller kaffe, ett glas vin och lite snacks samtidigt som man kan umgås en stund med trevliga människor har varit en hit! Under kvällen finns det några tillfällen att vara med på en gemensam guidad aktiv vila. Någon sa efteråt att tårarna trillade när hon varmed på vilan och tänkte på att det var underbart och lyxigt att efter en arbetsvecka få göra något sådant istället för att gå på AW och trängas med massor av människor på en stimmig bar eller pub.

Vid den förra AW'n kom det dit en filosof som sa att filosofer har en tendens att spendera mycket tid i huvudet och inte vara så mycket i kroppen. Så därför var hon nyfiken på Alexanderteknik.
Jag tycker att det är mycket intressant med filosofi och detta var mitt första möte med en livs levande filosof! Så spännande och så intressanta ämnen som kom upp till diskussion under kvällen.
Filosofen heter Miriam van der Valk och hon har en hemsida som heter Filoprax Göteborgs Filosofiska Praktik.
Miriam har en podd som handlar om Somatisk filosofi. Hon hörde av sig veckan efter och undrade om hon kunde få ha ett samtal och spela in en podd om Alexanderteknik. Så vi hade en annan slags AW veckan efter. Vill du höra vad Andreas, som under årens lopp tagit många lektioner och gått kurser i Alexanderteknik och jag som har undervisat Alexanderteknik i över 30 år har att säga så finns länken här: http://www.filoprax.com/2019/03/20/somatisk-filosofi-ii-barbro-andreas-och-alexandertekniken/

Nu på fredag den 5:e april är det dags för en ny AfterWork. Undrar vilka samtal och diskussioner vi kommer att ha då...Om du är nyfiken på Alexanderteknik eller redan tagit en del Alexanderlektioner och längtar efter en annan typ av AW så är detta kanske något för dig.
Du kan i så fall maila till barbro@alexandertechnique.se för att anmäla att du vill komma.





tisdag 19 mars 2019

Eleven bestämmer innehållet i Alexanderlektionen


Såg det här på Frölunda torg idag och tänkte att det här var annorlunda...Att de som besöker detta köpcentrum ska få bestämma vad som ska bli i en butik. Det blir spännande att se vad det blir.

Sedan tänkte jag att det är lite så när man kommer på en Alexanderlektion. Inte att man har kunnat önska vilken musik som ska spelas, vilka  färger det ska vara på väggarna eller mina kläder.

De första lektionerna arbetar man med att lära sig vad jag kallar "Alexandertänket" och att använda det i enkla rörelser. Vi går igenom aktiviteter som de flesta gör varje dag.
Men när eleven är mer bekant med att stanna upp och även på egen hand, utanför lektionerna använder sig av det som vi gått igenom under lektionerna då kan de egna önskemålen utforma lektionerna.

En Alexanderlektion kan således bestå av att sopa golvet, meditera, lyfta tunga saker, göra yoga, cykla eller springa. Vid andra tillfällen kanske det är att sjunga, spela ett instrument, diska eller skala potatis som är temat.

Så man kan säga att under Alexanderlektionen så kan eleven önska och bestämma vad det ska handla om men att Alexandertekniken är detn röda tråden.
Det är jättebra att det är så för det betyder att tekniken är väldigt användbar och effektiv för att göra ens liv lättare, friare och roligare.

onsdag 6 mars 2019

Behovet av Alexanderteknik är stort

Med jämna mellanrum, när jag ger föreläsningar, privatlektioner och kurser så inser jag, att behovet av Alexanderteknik nästan är större idag, än när jag började undervisa för 30 år sedan.

Jag hade kunnat förvänta mig att det skulle vara tvärtom.

Trots att utbudet är så stort och att så många fler människor idag regelbundet ägnar sig åt träning både av kropp och tanke, t ex gymträning, mental träning, funktionell träning, yoga, meditation, medveten andning och mindfulness m.m så har de flesta väldigt lite kännedom om sig själva, sin egen kropp och hur den fungerar som en helhet. Det finns inte heller så djup medvetenhet om hur kroppen reagerar och manifesterar det vi tänker och känner.

Det är inte det att den träning, fysiskt och mentalt, som görs inte har någon effekt. Många av de som jag träffar är vältränade, starka och har många avancerade kunskaper inom olika tekniker och discipliner. De flesta har inga problem med att göra träning och får de till regelbundenhet så svarar både kropp och tanke snabbt.
Okunskapen och omedvetenheten finns istället i hur man gör sin träning eller helt enkelt hur man använder sig själv i sitt liv. Hemma, i skidpisten, på jobbet, under meditationen, i yogasalen, i trädgården eller på kontoret.

Det är därför väldigt roligt, effektivt och tacksamt att lära ut Alexanderteknik.
När någon får insikten och förståelsen att det går att påverka resultatet av det man gör genom HUR man använder sig själv så blir det mesta väldigt spännande.

Då blixtrar det till och ögon lyser upp som det gör vid aha-upplevelser!

Det kan uppstå en förundran över att man plötsligt både kan känna sig och se längre ut eller att man andas och rör sig friare och lättare, trots att man inte har gjort något särskilt för att det ska bli så.

Inga tyngder har lyfts, inga särskilda positioner har hållits och inga djupa andetag har tagits.

Alexanderteknik är att öppna dörren till en annan slags medvetenhet.

Att boka en serie Alexanderlektioner är att ge sig en grundläggande utbildning i hur man själv reagerar och fungerar. Det man lär sig är något som man har nytta av i alla lägen!

fredag 1 februari 2019

Med händerna i fickorna

Nu när det har varit halt ute har jag börjat att tänka på en vana som jag hade när jag var tonåring. Jag hade allt som oftast händerna i fickorna på jackan eller tröjan eller gärna nedstuckna i jeansfickorna. Någon som känner igen sig?

Det kändes tufft (idag säger man nog coolt istället) att ha händerna i fickorna och det var också ett sätt att hålla händerna varma. Eller helt enkelt att ha dem någonstans. Som om man skulle behöva förvara dem. Om du är som de flesta har du säkert också upplevt och tänkt att det ibland är svårt att veta var man ska göra av sina händer. Ganska fånigt om man tänker efter, händerna är ju där de är för att hjälpa oss att hålla något, bära, skriva, klia oss med osv. Men det bryr sig inte våra känslor om, de är som de är. Så när vi inte vet var vi ska göra av dem (eller oss själva) kanske vi sätter oss på händerna, kör ner dem i fickorna eller plockar med cigaretter och mobiler.

Annat var det när jag var liten och var ute och gick med min pappa och ofta höll honom i handen. Min lilla hand, i hans stora, trygga och varma hand.
Många vanor lägger vi oss till med i tonåren, när vi är påväg från barndomen till vuxenlivet och de kan komma från en slags vilsenhet. När man inte längre vill eller kan (fast man egentligen vill) hålla sina föräldrar i handen för man vill klara sig själv.
När det inte längre finns en självklar hand att hålla i är det kanske inte så konstigt att man stoppar den i fickan. Det är ju inte så dumt att hålla i sig själv men förstås bättre om man istället lärt sig tillit till sig själv, till livet och till att marken man står och går på är ett stöd i sig. Men det är något man i bästa fall lär sig med tiden genom livet.

Visst var jag medveten (sådär obehagligt självmedveten) om hur armarna hängde rakt ner längs sidorna och inte pendlade när jag var i 20-årsåldern. Jag var också smärtsamt medveten om spänningarna i axlarna och hur stel nacken var. Men jag tror aldrig att jag satte samman armarnas oförmåga att vara fria i relation till kroppen och mina problem i nackområdet, innan jag kom i kontakt med Alexanderteknik. Alexandertekniken fick mig att sätta samman och ofta förstå sambanden vilket gjorde det lättare att släppa vissa vanor.

Pröva att stoppa ner händerna i fickorna. Märker du hur själva rörelsen uppmuntrar axlarna att höjas och dra ihop sig. Något som också sker när vi fryser eller om vi vill göra oss mindre kanske i ett sätt att omedvetet skydda oss själva. (Jag vet inte om det är avsikten att gestalta men det är ganska vanligt att modeller i modetidningar fotograferas så).

Något helt annat som är kopplat till händerna i fickorna och hala gator som vi nu har haft några dagar är något min man uppmärksammade mig på när vi träffades. Något som jag inte hade tänkt på då! Om vi har händerna i fickorna och snubblar, halkar och är på väg att ramla så har vi inte tillgång till våra armar och händer för att ta tag i något eller för att ta emot oss med om vi har oturen att falla. Då är risken att vi slår i ansikte och huvud.
Jobbar man på tak, som killarna jag såg idag behövs händerna för många saker att hålla i sig, att bära och använda verktyg. Inte minst att hålla sig kvar ifall de skulle ramla.


Så småningom blev jag medveten om vanor jag hade i mina rörelser och i min hållning, som gjorde att både nacke och axlar alltid var spända och stela. När jag kunde släppa dessa vanor var det en frihets- och lyckokänsla att uppleva hur mina armar började pendla när jag var ute och gick. Att uppleva en sammanlänkad rörelse och helhet igenom hela kroppen är bra mycket coolare än att ha händerna i fickorna.

Var brukar du ha dina händer och hur har du det med nacken och axlarna? Känner du dig alltid stel och spänd i nacken och har problem med armar och händer vilket är så vanligt idag då de flesta av oss ägnar timmar åt att trycka på små knappar och tangenter. Kolla in mina föreläsningar och kurser i Alexanderteknik ifall du vill lära dig hur du kan bli medveten om dina vanor och få redskap för att hejda och förändra dem om det behövs.



torsdag 24 januari 2019

Att ta ett steg tillbaka

I början på året tänkte jag mycket på att ändra riktning och att medvetet ta ett steg tillbaka. Både fysiskt och som en reflektion av livet när vi tog ett kliv in i 2019.

Jag hade fått någon slags sträckning i ena höften/ljumsken vilket kändes när jag gick. Det gjorde inte jätteont men jag var inte lockad att ta långa promenader. När jag gick mn Alexanderlärarutbildning, experimenterade vi ofta med att röra oss i olika riktningar och jag gick t ex kortare sträckor baklänges dagligen i perioder, så vet jag hur välgörande det kan vara. Jag började helt enkelt att istället för att gå framåt (som man brukar göra för att komma någonstans), gå baklänges från vardagsrummet till köket, från köket till sovrummet osv. Att gå baklänges kräver mer närvaro av att vara i rummet (man får ta fram ögonen i nacken) och det är lättare att hålla balansen om man tar kortare steg. Att gå bakåt engagerar musklerna på ett annat sätt och om man har ont i ben och fötter så släpper ofta den spänning som finns kopplad till framlängesgåendet och smärtan försvinner (förstås beroende på vad som orsakar den).
När jag gått en bit bakåt utan smärtan kunde jag sedan gå en liten bit framåt utan att det kändes ont. Jag höll på så här under kanske en knapp vecka och det gav mig medvetenhet som jag kunde använda mig av när jag sedan gick utomhus och gick längre sträckor. Kortare steg och medveten riktning gjorde att det onda försvann.
Baklängesgåendet fick mig att uppleva vårt hem på ett nytt sätt. Så annorlunda upplevelsen av rummet blev när jag tog ett steg tillbaka (istället för framåt).
Det blev förstås en mycket praktisk applikation av Alexanderteknik. Att ha en intention av att förflytta mig framåt mot ett mål och istället stanna upp (kropp och tanke) och att inhibera/hejda en reaktion (att gå framåt) att välja nytt (gå baklänges) och att tänka riktningar (i kroppen och mentalt i rummet) före, under tiden och fortsatt efter den valda aktiviteten.
Upplevelsen av tid, rum, rörelsen och mig själv som integrerad del i detta förändrades. Det gav mig chansen att ta ett kliv in i 2019 utan att kasta mig in i det nya men istället att med nya vakna ögon, se och uppleva livsprocessen på ett kanske djupare sätt eftersom det var medvetnare.
FM Alexander kallade allas vår benägenhet, att enbart ha målet vi är på väg mot i fokus, för att vara "endgaining". Hans teknik, Alexandertekniken, ger redskap för att träna oss i att vara närvarande och medvetna på vägen, i varje steg, på väg mot målet. (Att istället för att vara "endgaining" vara i "the means where by" för att ta oss fram till målet).
Det betyder att vi kan byta riktning och att vi kan välja något annat än det först valda målet om vi är
närvarande och medvetna såväl i våra kroppar som mentalt. Det ger oss större frihet och mer
möjligheter att själva välja hur vi hanterar saker och ting (t ex spänningar och smärta eller hur vi utför, känner eller reflekterar över något).
Så jag rekommenderar baklängesgående för både kropp och själ, som träning och som reflektion.

tisdag 15 januari 2019

Vit faller snön mot den svarta marken

Mjukt faller snöflingor utanför fönstret på Café Eva i Haga. Det övergår säkert i regn men just nu ligger ett vitt pudertäcke på marken och det passar bra när jag skriver en helt annan blogg än den jag tänkt börja bloggåret med.

För en vecka sedan drog sig vår fine katt Felix undan, han gömde sig längst in i ett hörn under en säng. Jag är uppvuxen på landet med hund, rådjur och många katter. Nästan dagligen tillbringade jag mycket tid på granngården, så jag förstod direkt varför Felix gömde sig där. Instinktivt drar sig ett djur undan för att få vara ifred vid sjukdom eller skada.

Vi människor drar oss också undan när vi inte mår bra eller är ledsna.

Felix var en äldre herrkatt. Han har varit med oss i 13 år och alla som har eller har haft ett husdjur vet att man får en relation med sin katt eller hund eller rådjur (vi hade ett rådjur när jag var liten) som är lika full av kärlek och känslor som man har till resten av familjen. Plus något extra. Det finns en annan dimension som bara är. Här och nu.

Att bli 13 år är att bli gammal i en Exotickatts liv, så när sjukdom drabbade vår älskade kissemiss fick han somna in i torsdags. Det är så sorgligt och känslorna är många och stora för oss i familjen. Precis som det blir när man vågar älska någon och den inte längre finns i den fysiska tillvaron.

När jag var 6 år hittade och räddade min pappa ett rådjur. Det fick bo inne hos oss en hel vinter. Att få bli bästa vän med en Bambi, fast hon fick heta Gullan, var stort och något som jag är tacksam för. När hon så småningom sprang till skogs igen för att återgå till sin naturliga miljö var det förstås väldigt svårt att förstå för ett litet barn. Den sorgen av att inte få krama och vara med henne igen finns fortfarande, även om det nu, över 50 år senare, inte gör så ont längre.

Under dagarna som gått sedan Felix dog har jag tänkt på att det måste ha varit så när jag var sex år också. Att det finns en sådan stark förväntan på att ens goa vän ska finnas där på morgonen, att när jag stiger upp, tittar jag efter honom. Vid matbordet när yoghurt är i skålen eller en surdegsmacka hålls i handen så fattas han, för då hoppade han alltid upp på bordet och ville lukta eller smaka lite. Soffan, stolarna och hemmets sängar som var hans sovplatser är tomma men blicken letar efter honom. Att komma hem och öppna dörren och inte mötas av sin kära katt är konstigt och att skyndsamt stänga dörren så att han inte ska smita ut sitter i ryggmärgen. Vilka oerhört starka fysiska vanor och förväntningar som finns som en förlängning och uttryck av ens själ.

Det slår mig hur fysisk och kroppslig saknaden och sorgen är. Hur spänd hela kroppen min blev när han var sjuk. Hur nacken drog ihop sig och jag fick huvudvärk dagen efter han somnat in. Jag är glad att jag kunde lägga mig på golvet i semisupine och släppa spänningarna och låsningarna och bara låta känslorna få vara ifred.

Lika självklar som en del av min kropp (våra kroppar) har Felix varit i vårt liv samtidigt som han helt och hållet var sin alldeles egna individ.
Han har delat med sig av sin närvaro och uppmärksamhet. Han har stöttat (och med all säkerhet hjälpt till att läka oss) när vi varit sjuka.

Jag har lånat Zander och tiden av Emelie Cajsdotter på biblioteket. Katten Zander berättar om tiden och döden och det är fint att läsa den nu.

Utanför fönstret har snöflingorna växt och tilltagit och det är dags för mig att fortsätta dagen och gå och trampa i snön.
Älskade kissemiss! Alltid i mitt hjärta du lilla trubbnästa hjärtegull.

onsdag 14 november 2018

Risker med att göra för mycket

Att göra för mycket kan helt enkelt bli för mycket.

För någon som jag mötte nyligen handlade det om att träna för mycket och att i träningen "ge järnet", dvs. för högt tempo, för länge och för tungt. Med skador och smärta som ett brev på posten under en längre tid.

Någon annan berättade om tendensen att säga ja till för mycket på jobbet och sedan känna sig överhopad av för många arbetsuppgifter. Med för hög spänning, stresspådrag och sjukskrivning som följd.

Ibland möter jag människor som sätter igång att göra för mycket nytt på en gång, för att börja leva hälsosamt. Det är rätt vanligt när någon har bestämt sig för att det är dags för en livsstilsförändring att de t ex vill börja med  löpning, gymträning, kostomläggning och samtidigt gå till akupunktör, osteopat och Alexanderlärare.
En sådan nystart kan lätt rinna ut i sanden utan att det inte blir någon kontinuitet i någon av dessa, positiva steg, till förbättrad hälsa.

Många musiker som jag har träffat genom åren har berättat hur viljan och ambitionen att bli bättre på att spela har gjort att de övat alldeles för länge åt gången. För mycket övande med instrumentet har istället gett skador eller för hög spänning i kroppen.

Att göra för mycket när man lär sig Alexanderteknik.

Ja, det händer nästan alltid, att man gör för mycket när man börjar med Alexanderteknik. Av den enkla anledningen att vi är vana vid att göra och inte vana att bara vara och utifrån det tillåta något att ske.
Några exempel från en introduktionslektion.

När jag ber eleven
-  att tänka på/tillåta att låta nacken/halsen vara fri.
då blir ofta reaktionen att eleven rör på huvudet.

- att tänka på/tillåta huvudet att ha en riktning upp
då  ofta reaktionen att med ögonen titta upp mot taket, vilket för huvudet bakåt och nedåt.

- att tänka på/tillåta att huvudet får ha en riktning framåt och uppåt så att ryggen kan förlängas
då blir ofta reaktionen att eleven sträcker på ryggen.


Då ber jag eleven att:



Jag ber eleven att inte göra något utan hejda reaktionen av att göra och istället tänka riktningar.
Att tänka riktningar i kroppen är något man får öva på när man lär sig Alexanderteknik.
F.M Alexander kallade i början sin teknik för mental training.

60-70 år senare utvecklade psykologen Lars-Eric Uneståhl vad han kom att kalla Mental träning. Hans tekniker för avspänning, självhypnos och målbilder blev banbrytande och en mycket effektiv metod för att utveckla t ex idrottares potential. Så småningom blev det redskap för gemene man som vill arbeta med personlig utveckling.

Alexandertekniken handlar inte om självhypnos utan om att i allra högsta grad att träna och att utveckla vår medvetenhet och närvaro i vaket tillstånd, här och nu. Så att tänka riktningar i kroppen för att släppa onödig muskelspänning, förlänga muskler eller aktivera muskler för att kunna fungera som en expanderad helhet, är som att lära sig ett nytt språk för att kommunicera med sig själv, inifrån sig själv.

Eftersom vi är så vana att göra utan att tänka efter så behöver vi först 

JUST DO NOTHING!