fredag 1 februari 2019

Med händerna i fickorna

Nu när det har varit halt ute har jag börjat att tänka på en vana som jag hade när jag var tonåring. Jag hade allt som oftast händerna i fickorna på jackan eller tröjan eller gärna nedstuckna i jeansfickorna. Någon som känner igen sig?

Det kändes tufft (idag säger man nog coolt istället) att ha händerna i fickorna och det var också ett sätt att hålla händerna varma. Eller helt enkelt att ha dem någonstans. Som om man skulle behöva förvara dem. Om du är som de flesta har du säkert också upplevt och tänkt att det ibland är svårt att veta var man ska göra av sina händer. Ganska fånigt om man tänker efter, händerna är ju där de är för att hjälpa oss att hålla något, bära, skriva, klia oss med osv. Men det bryr sig inte våra känslor om, de är som de är. Så när vi inte vet var vi ska göra av dem (eller oss själva) kanske vi sätter oss på händerna, kör ner dem i fickorna eller plockar med cigaretter och mobiler.

Annat var det när jag var liten och var ute och gick med min pappa och ofta höll honom i handen. Min lilla hand, i hans stora, trygga och varma hand.
Många vanor lägger vi oss till med i tonåren, när vi är påväg från barndomen till vuxenlivet och de kan komma från en slags vilsenhet. När man inte längre vill eller kan (fast man egentligen vill) hålla sina föräldrar i handen för man vill klara sig själv.
När det inte längre finns en självklar hand att hålla i är det kanske inte så konstigt att man stoppar den i fickan. Det är ju inte så dumt att hålla i sig själv men förstås bättre om man istället lärt sig tillit till sig själv, till livet och till att marken man står och går på är ett stöd i sig. Men det är något man i bästa fall lär sig med tiden genom livet.

Visst var jag medveten (sådär obehagligt självmedveten) om hur armarna hängde rakt ner längs sidorna och inte pendlade när jag var i 20-årsåldern. Jag var också smärtsamt medveten om spänningarna i axlarna och hur stel nacken var. Men jag tror aldrig att jag satte samman armarnas oförmåga att vara fria i relation till kroppen och mina problem i nackområdet, innan jag kom i kontakt med Alexanderteknik. Alexandertekniken fick mig att sätta samman och ofta förstå sambanden vilket gjorde det lättare att släppa vissa vanor.

Pröva att stoppa ner händerna i fickorna. Märker du hur själva rörelsen uppmuntrar axlarna att höjas och dra ihop sig. Något som också sker när vi fryser eller om vi vill göra oss mindre kanske i ett sätt att omedvetet skydda oss själva. (Jag vet inte om det är avsikten att gestalta men det är ganska vanligt att modeller i modetidningar fotograferas så).

Något helt annat som är kopplat till händerna i fickorna och hala gator som vi nu har haft några dagar är något min man uppmärksammade mig på när vi träffades. Något som jag inte hade tänkt på då! Om vi har händerna i fickorna och snubblar, halkar och är på väg att ramla så har vi inte tillgång till våra armar och händer för att ta tag i något eller för att ta emot oss med om vi har oturen att falla. Då är risken att vi slår i ansikte och huvud.
Jobbar man på tak, som killarna jag såg idag behövs händerna för många saker att hålla i sig, att bära och använda verktyg. Inte minst att hålla sig kvar ifall de skulle ramla.


Så småningom blev jag medveten om vanor jag hade i mina rörelser och i min hållning, som gjorde att både nacke och axlar alltid var spända och stela. När jag kunde släppa dessa vanor var det en frihets- och lyckokänsla att uppleva hur mina armar började pendla när jag var ute och gick. Att uppleva en sammanlänkad rörelse och helhet igenom hela kroppen är bra mycket coolare än att ha händerna i fickorna.

Var brukar du ha dina händer och hur har du det med nacken och axlarna? Känner du dig alltid stel och spänd i nacken och har problem med armar och händer vilket är så vanligt idag då de flesta av oss ägnar timmar åt att trycka på små knappar och tangenter. Kolla in mina föreläsningar och kurser i Alexanderteknik ifall du vill lära dig hur du kan bli medveten om dina vanor och få redskap för att hejda och förändra dem om det behövs.



torsdag 24 januari 2019

Att ta ett steg tillbaka

I början på året tänkte jag mycket på att ändra riktning och att medvetet ta ett steg tillbaka. Både fysiskt och som en reflektion av livet när vi tog ett kliv in i 2019.

Jag hade fått någon slags sträckning i ena höften/ljumsken vilket kändes när jag gick. Det gjorde inte jätteont men jag var inte lockad att ta långa promenader. När jag gick mn Alexanderlärarutbildning, experimenterade vi ofta med att röra oss i olika riktningar och jag gick t ex kortare sträckor baklänges dagligen i perioder, så vet jag hur välgörande det kan vara. Jag började helt enkelt att istället för att gå framåt (som man brukar göra för att komma någonstans), gå baklänges från vardagsrummet till köket, från köket till sovrummet osv. Att gå baklänges kräver mer närvaro av att vara i rummet (man får ta fram ögonen i nacken) och det är lättare att hålla balansen om man tar kortare steg. Att gå bakåt engagerar musklerna på ett annat sätt och om man har ont i ben och fötter så släpper ofta den spänning som finns kopplad till framlängesgåendet och smärtan försvinner (förstås beroende på vad som orsakar den).
När jag gått en bit bakåt utan smärtan kunde jag sedan gå en liten bit framåt utan att det kändes ont. Jag höll på så här under kanske en knapp vecka och det gav mig medvetenhet som jag kunde använda mig av när jag sedan gick utomhus och gick längre sträckor. Kortare steg och medveten riktning gjorde att det onda försvann.
Baklängesgåendet fick mig att uppleva vårt hem på ett nytt sätt. Så annorlunda upplevelsen av rummet blev när jag tog ett steg tillbaka (istället för framåt).
Det blev förstås en mycket praktisk applikation av Alexanderteknik. Att ha en intention av att förflytta mig framåt mot ett mål och istället stanna upp (kropp och tanke) och att inhibera/hejda en reaktion (att gå framåt) att välja nytt (gå baklänges) och att tänka riktningar (i kroppen och mentalt i rummet) före, under tiden och fortsatt efter den valda aktiviteten.
Upplevelsen av tid, rum, rörelsen och mig själv som integrerad del i detta förändrades. Det gav mig chansen att ta ett kliv in i 2019 utan att kasta mig in i det nya men istället att med nya vakna ögon, se och uppleva livsprocessen på ett kanske djupare sätt eftersom det var medvetnare.
FM Alexander kallade allas vår benägenhet, att enbart ha målet vi är på väg mot i fokus, för att vara "endgaining". Hans teknik, Alexandertekniken, ger redskap för att träna oss i att vara närvarande och medvetna på vägen, i varje steg, på väg mot målet. (Att istället för att vara "endgaining" vara i "the means where by" för att ta oss fram till målet).
Det betyder att vi kan byta riktning och att vi kan välja något annat än det först valda målet om vi är
närvarande och medvetna såväl i våra kroppar som mentalt. Det ger oss större frihet och mer
möjligheter att själva välja hur vi hanterar saker och ting (t ex spänningar och smärta eller hur vi utför, känner eller reflekterar över något).
Så jag rekommenderar baklängesgående för både kropp och själ, som träning och som reflektion.

tisdag 15 januari 2019

Vit faller snön mot den svarta marken

Mjukt faller snöflingor utanför fönstret på Café Eva i Haga. Det övergår säkert i regn men just nu ligger ett vitt pudertäcke på marken och det passar bra när jag skriver en helt annan blogg än den jag tänkt börja bloggåret med.

För en vecka sedan drog sig vår fine katt Felix undan, han gömde sig längst in i ett hörn under en säng. Jag är uppvuxen på landet med hund, rådjur och många katter. Nästan dagligen tillbringade jag mycket tid på granngården, så jag förstod direkt varför Felix gömde sig där. Instinktivt drar sig ett djur undan för att få vara ifred vid sjukdom eller skada.

Vi människor drar oss också undan när vi inte mår bra eller är ledsna.

Felix var en äldre herrkatt. Han har varit med oss i 13 år och alla som har eller har haft ett husdjur vet att man får en relation med sin katt eller hund eller rådjur (vi hade ett rådjur när jag var liten) som är lika full av kärlek och känslor som man har till resten av familjen. Plus något extra. Det finns en annan dimension som bara är. Här och nu.

Att bli 13 år är att bli gammal i en Exotickatts liv, så när sjukdom drabbade vår älskade kissemiss fick han somna in i torsdags. Det är så sorgligt och känslorna är många och stora för oss i familjen. Precis som det blir när man vågar älska någon och den inte längre finns i den fysiska tillvaron.

När jag var 6 år hittade och räddade min pappa ett rådjur. Det fick bo inne hos oss en hel vinter. Att få bli bästa vän med en Bambi, fast hon fick heta Gullan, var stort och något som jag är tacksam för. När hon så småningom sprang till skogs igen för att återgå till sin naturliga miljö var det förstås väldigt svårt att förstå för ett litet barn. Den sorgen av att inte få krama och vara med henne igen finns fortfarande, även om det nu, över 50 år senare, inte gör så ont längre.

Under dagarna som gått sedan Felix dog har jag tänkt på att det måste ha varit så när jag var sex år också. Att det finns en sådan stark förväntan på att ens goa vän ska finnas där på morgonen, att när jag stiger upp, tittar jag efter honom. Vid matbordet när yoghurt är i skålen eller en surdegsmacka hålls i handen så fattas han, för då hoppade han alltid upp på bordet och ville lukta eller smaka lite. Soffan, stolarna och hemmets sängar som var hans sovplatser är tomma men blicken letar efter honom. Att komma hem och öppna dörren och inte mötas av sin kära katt är konstigt och att skyndsamt stänga dörren så att han inte ska smita ut sitter i ryggmärgen. Vilka oerhört starka fysiska vanor och förväntningar som finns som en förlängning och uttryck av ens själ.

Det slår mig hur fysisk och kroppslig saknaden och sorgen är. Hur spänd hela kroppen min blev när han var sjuk. Hur nacken drog ihop sig och jag fick huvudvärk dagen efter han somnat in. Jag är glad att jag kunde lägga mig på golvet i semisupine och släppa spänningarna och låsningarna och bara låta känslorna få vara ifred.

Lika självklar som en del av min kropp (våra kroppar) har Felix varit i vårt liv samtidigt som han helt och hållet var sin alldeles egna individ.
Han har delat med sig av sin närvaro och uppmärksamhet. Han har stöttat (och med all säkerhet hjälpt till att läka oss) när vi varit sjuka.

Jag har lånat Zander och tiden av Emelie Cajsdotter på biblioteket. Katten Zander berättar om tiden och döden och det är fint att läsa den nu.

Utanför fönstret har snöflingorna växt och tilltagit och det är dags för mig att fortsätta dagen och gå och trampa i snön.
Älskade kissemiss! Alltid i mitt hjärta du lilla trubbnästa hjärtegull.

onsdag 14 november 2018

Risker med att göra för mycket

Att göra för mycket kan helt enkelt bli för mycket.

För någon som jag mötte nyligen handlade det om att träna för mycket och att i träningen "ge järnet", dvs. för högt tempo, för länge och för tungt. Med skador och smärta som ett brev på posten under en längre tid.

Någon annan berättade om tendensen att säga ja till för mycket på jobbet och sedan känna sig överhopad av för många arbetsuppgifter. Med för hög spänning, stresspådrag och sjukskrivning som följd.

Ibland möter jag människor som sätter igång att göra för mycket nytt på en gång, för att börja leva hälsosamt. Det är rätt vanligt när någon har bestämt sig för att det är dags för en livsstilsförändring att de t ex vill börja med  löpning, gymträning, kostomläggning och samtidigt gå till akupunktör, osteopat och Alexanderlärare.
En sådan nystart kan lätt rinna ut i sanden utan att det inte blir någon kontinuitet i någon av dessa, positiva steg, till förbättrad hälsa.

Många musiker som jag har träffat genom åren har berättat hur viljan och ambitionen att bli bättre på att spela har gjort att de övat alldeles för länge åt gången. För mycket övande med instrumentet har istället gett skador eller för hög spänning i kroppen.

Att göra för mycket när man lär sig Alexanderteknik.

Ja, det händer nästan alltid, att man gör för mycket när man börjar med Alexanderteknik. Av den enkla anledningen att vi är vana vid att göra och inte vana att bara vara och utifrån det tillåta något att ske.
Några exempel från en introduktionslektion.

När jag ber eleven
-  att tänka på/tillåta att låta nacken/halsen vara fri.
då blir ofta reaktionen att eleven rör på huvudet.

- att tänka på/tillåta huvudet att ha en riktning upp
då  ofta reaktionen att med ögonen titta upp mot taket, vilket för huvudet bakåt och nedåt.

- att tänka på/tillåta att huvudet får ha en riktning framåt och uppåt så att ryggen kan förlängas
då blir ofta reaktionen att eleven sträcker på ryggen.


Då ber jag eleven att:



Jag ber eleven att inte göra något utan hejda reaktionen av att göra och istället tänka riktningar.
Att tänka riktningar i kroppen är något man får öva på när man lär sig Alexanderteknik.
F.M Alexander kallade i början sin teknik för mental training.

60-70 år senare utvecklade psykologen Lars-Eric Uneståhl vad han kom att kalla Mental träning. Hans tekniker för avspänning, självhypnos och målbilder blev banbrytande och en mycket effektiv metod för att utveckla t ex idrottares potential. Så småningom blev det redskap för gemene man som vill arbeta med personlig utveckling.

Alexandertekniken handlar inte om självhypnos utan om att i allra högsta grad att träna och att utveckla vår medvetenhet och närvaro i vaket tillstånd, här och nu. Så att tänka riktningar i kroppen för att släppa onödig muskelspänning, förlänga muskler eller aktivera muskler för att kunna fungera som en expanderad helhet, är som att lära sig ett nytt språk för att kommunicera med sig själv, inifrån sig själv.

Eftersom vi är så vana att göra utan att tänka efter så behöver vi först 

JUST DO NOTHING!





måndag 22 oktober 2018

Att så lite kan göra så stor skillnad

Vi har nog alla varit med om att lyfta upp något från marken och i stunden inse att vi förväntat oss att föremålet är tyngre än vad det i verkligheten är. Det brukar bli en chock och en kännbar felbedömning om vi tar i med muskelkraft som skulle behövas för att lyfta 20 kg potatis när vi ska flytta en fjäder.

Det är vanligt att vi navigerar runt i vardagen med en vanemässig felbedömning av hur mycket spänning och kraft vi behöver för att göra det vi gör.

Du kan testa själv idag genom att stanna upp och tänka efter när du håller i handtaget för att öppna en dörr, lyfta din väska, hålla i mobilen, när du pratar, när du andas, tränar på gymmet, lyfter gaffeln till munnen, sitter upprätt eller står och väntar på bussen. Om du kan släppa en del av anspänningen du har i kroppen betyder det att den inte behövs för det du just ska göra.

Antingen så tar du i mer än vad som behövs för att du missbedömt situationen eller för att du alltid har för hög spänning kroppen (som helhet eller i vissa muskler). Det kan också vara så att du i stunden känner dig stressad, är irriterad eller känner dig arg, för det kan också utlösa för hög spänning i din kropp.

När jag under en Alexanderlektion ber eleven att tänka på att t ex låta nacken vara fri eller att inte hålla knäna böjda eller bakåtlåsta så kan det betyda att onödiga spänningar släpper även i helt andra områden i kroppen.

Det är vanligt att eleven reflekterar över detta, under eller efter en lektion, och ofta uttrycker en förvåning över att det tycks behövas så lite för att det ska ske så mycket och bli  så stor skillnad.

Uttrycket "less is more" finns som tryck på t-shirts och muggar och skulle kunna vara en tänkvärd tatoo att ha någonstans för påminnelsen om att vi behöver göra så mycket mindre än vi tror.

Men det är svårt att tro och kanske även att förstå innan man har haft en upplevelse av att en förändring kan ske utan att man gör något.

Pröva att spänna dig genom att medvetet bita ihop tänderna eller knyta en näve allt vad du kan. Då kan du förmodligen känna att områden runt omkring påverkas och också blir spända. Eftersom du är medveten om att du spänner kan du även välja att släppa anspänningen utan att för den skull öppna munnen eller handen. Då kommer du också att kunna känna att du släpper spänning i angränsande områden.

Om vi omedvetet spänner och drar ihop kroppen, för att det är en vana att göra så eller för att vi inte är helt närvarande i våra kroppar, då är det förstås svårt att släppa det som behöver släppas.
Istället gör vi kanske rörelser för att slappna av eller för att sträcka/böja kroppen i ett annat läge. Det kan vara skönt men det förändrar inte vår vana utan kan istället förstärka den eller göra att vi rent av lägger till ett lager till av spänning.

Under Alexanderlektioner lär man sig att lägga märke till vad man gör som inte behövs och skillnaden på att göra och att låta bli att göra.

Det kan vara en hisnande upplevelse att släppa något man hållit under lång tid och det är inte så konstigt att det finns både förundran och förvåning i rösten som säger: "tänk att så lite kan göra så stor skillnad".

⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐⭐

Vill du också lära dig Alexanderteknik för att kunna påverka din spänningsnivå och dina vanor maila barbro@alexandertechnique.se så vi bokar vi en tid.


onsdag 5 september 2018

Förväntan - möjlighet eller hinder?

Över förväntan, ej som förväntat, precis som förväntat, förväntansfull, förväntar mig inget alls

När jag gick lärarutbildningen i England, för att bli Alexanderlärare, fick jag förstås också skolning i engelska språket. Jag hade visserligen hyfsat betyg i engelska från mellanstadiet till gymnasiet men det var vid ytterst få tillfällen som jag hade haft chansen att prata engelska. Det var nästan bara under en interrailresa i Europa när jag var 20 som jag hade försökt mig på att göra mig förstådd på ett annat språk än svenska.

Så när jag flyttade till England fick jag först "översätta" i mitt huvud både vad jag tänkte säga och även det någon sa till mig och jag insåg ganska snart att mycket av ord och uttryck jag lärt mig på engelskalektionerna var det ingen som använde på 80-talet i England...Det var som gjort för felsägningar, fel uttal och det blev många skratt och fniss under första terminen.

Det finns en särskild terminologi för Alexanderteknik och en del ord hade jag aldrig hört innan och visste inte vad de betydde. Ett sådant ord var "anticipation", "to anticipate". Jag fick lära mig att det betydde förväntan/förmodan. Jag förstod också snart att det var något jag hade och något jag "gjorde" rätt så ofta. Och att det var något jag skulle lära mig att hejda...

Det är förstås inte fel att förvänta sig något eller att vara förväntansfull. Tänk vad trist livet skulle vara utan det!

Men...i den stund jag förväntar mig att något ska ske eller att jag ska göra något särskilt, då har jag redan aktiverat en reaktion. Ett reaktionsmönster som sätter igång en hel radda av tankar, känslor, rörelser, spänningar. Det blir reaktioner som liknar tidigare reaktioner på samma förväntan. Hänger ni med?

Ett exempel:
Under en Alexanderlektion guidar din lärare dig från sittande till stående ett antal gånger. Ditt "jobb" är att hejda ditt vanemässiga sätt att göra den rörelsen. I början är det ganska svårt, tills man förstår hur man ska tänka, vad inhibera/att hejda innebär.
Efter några gånger kanske det börjar kännas lättare och friare.
Läraren börjar att luta dig framåt i stolen, kanske bara några millimeter men tillräckligt för att du uppfattar en rörelse som du kan följa.
Om du då har en förväntan på att det är resa dig som du ska göra kommer rörelsemönstret du nyss gjort ett antal gånger att aktiveras. Men läraren ville kanske bara guida dig i en gungning framåt på sittbenen.
Där ställer förväntan till ett problem, för du är redan i den framtida förväntade rörelsen av att ställa dig upp istället för att vara närvarande precis där du är. Då har du också tappat möjligheten att kunna välja väg och riktning.

Jag tänkte mycket på det i helgen när jag tittade på några matcher inom e-sport. Sonen spelar och det är väldigt spännande att följa honom och laget (fem spelare). Det är ett snabbt spel och de som spelar har verkligen tränat upp sin förmåga till att kunna anpassa sig i stunden och göra det bästa "draget" i ett givet ögonblick.

Lagen behöver förbereda sig på hur teamet som de möter tänker och planerar. Dvs de behöver ha en viss förväntan...

Men i den stund som spelaren har en förväntan på motståndarlagets kompetens eller på hur de väljer sina hjältar och vilka egenskaper som de kommer att använda har man också tappat millisekunder för att kunna svara med bästa "motattack" ifall det blir något helt annat än det förväntade...

Det är här och nu som gäller på väg mot de mål man vill nå, vare sig det gäller att ställa sig upp eller vinna över motståndarlaget. Är man redan vid det förväntade målet kan man inget annat välja.

Däremot finns det väldigt många olika valmöjligheter här och nu.



fredag 17 augusti 2018

Gravitationsessä skriven av en elev

I min förra blogg om röda trådar och sammanhang lovade jag att nästa blogg skulle vara skriven av en av mina elever som i somras åkte till Tyskland på en kurs i Alexanderteknik.

Andreas Bergman vid pennan...

Har du sett filmen Gravity? 
Sandra Bullock är astronaut och ligger i omloppsbana runt jorden och saker och ting går snett. Väldigt realistiskt illustreras hur kaotiskt allt blir utan tyngdkraft. Allt krockar med vartannat. Saker flyter runt helt utan ordning. Eld bryter ut på en rymdstation och när man helt enligt instruktionen tar fram eldsläckaren flyger astronauten baklänges eftersom den tröghet som gravitationen vanligtvis skulle ge, inte finns.
Och i slutscenen visas i närbild hur Sandra Bullocks nakna fötter återigen står på fast mark efter en lyckad landning. Tryggt hållen av den kraft som Moder Jord utövar på oss i varje ögonblick och som vi ständigt har att förhålla oss till. Och som skänker ordning och stabilitet. Gravitationen.
Eller titta på ett stilleben. En konstgenre där man avbildar föremål placerade på en bordsyta. Kanske en vas, ett äpple, en flaska. Och tricket är att konstnären ska kunna få oss att riktigt känna hur föremålen vilar mot sitt underlag. Som Bruce Fertman säger, ”objects are great at sitting still”. Föremål är de sanna experterna på att lugnt vila mot underlaget. Vad kan vi lära oss av föremålen? 
Eller titta på träden i skogen. Oavsett lutningen på marken växer de precis rakt upp. Hur vet de vad som är upp? De växer inte efter solljuset, för i så fall skulle de ju luta åt söder. De måste ha en egen inneboende antigravitationsimpuls av något slag. 
Och det har förstås vi också. Den enda upprättgående primaten.
Slå dig ner på en stol. Känn hur den håller dig. Hur den förmedlar kraften uppåt från Moder Jord och bär dig. Kan vi inte enas om att här sitter jag på stolen” nästan låter lite egocentriskt? Det är stolen och underlaget som gör jobbet, och du kan bara överlämna dig åt gravitationens och underlagets trygga hand. Själv behöver du – förlåt språket - inte göra ett skit. 
Och precis som fotograferandets konst har att göra med att verkligen se. Precis som musikerns färdighet och utveckling innefattar att lägga märke till ljud, till intervall och rytmer, verkligen fokusera på vad han hör. Precis så kan vi som vill utforska hur det är att ha en kropp och hur vi rör oss, börja med att fokusera på hur vi vilar mot underlaget. På hur vi bärs upp av golvet eller av den möbel som håller oss. Och låta den medfödda antigravitationsreflexen verka av sig själv. Och kanske bli medvetna om hur något vi vanemässigt gått och hållit, i axlar eller höft, lättar något när vårt medvetande påminns om hur vi precis nu, bärs upp av Moder Jord. 
Lek med tanken på gravitationen som en ständigt närvarande Law of LoveStudera gravitationens tryck mot din kropp med nyfikenhet. Hur känns det egentligen när handen vilar på armstödet? När fotsulorna trycker mot golvet? Kan du plocka fram samma nyfikenhet inför gravitationens påverkan på oss som när vinkännaren läppjar på ett nyöppnat spännande vin?
Dessa spännande tankar, och en hel del mer, har jag med mig efter att ha besökt Alexander Technique Summer Retreat med Bruce Fertman hos Alexander Technique Alliance i Tyskland nu i sommar. 
Men nu ska jag försöka ta ytterligare en titt på Sandra Bullock och George Clooney i GravityTrygg i min fåtölj och med lika mycket fokus på min tyngd mot fåtöljen som på filmen.