fredag 1 februari 2019

Med händerna i fickorna

Nu när det har varit halt ute har jag börjat att tänka på en vana som jag hade när jag var tonåring. Jag hade allt som oftast händerna i fickorna på jackan eller tröjan eller gärna nedstuckna i jeansfickorna. Någon som känner igen sig?

Det kändes tufft (idag säger man nog coolt istället) att ha händerna i fickorna och det var också ett sätt att hålla händerna varma. Eller helt enkelt att ha dem någonstans. Som om man skulle behöva förvara dem. Om du är som de flesta har du säkert också upplevt och tänkt att det ibland är svårt att veta var man ska göra av sina händer. Ganska fånigt om man tänker efter, händerna är ju där de är för att hjälpa oss att hålla något, bära, skriva, klia oss med osv. Men det bryr sig inte våra känslor om, de är som de är. Så när vi inte vet var vi ska göra av dem (eller oss själva) kanske vi sätter oss på händerna, kör ner dem i fickorna eller plockar med cigaretter och mobiler.

Annat var det när jag var liten och var ute och gick med min pappa och ofta höll honom i handen. Min lilla hand, i hans stora, trygga och varma hand.
Många vanor lägger vi oss till med i tonåren, när vi är påväg från barndomen till vuxenlivet och de kan komma från en slags vilsenhet. När man inte längre vill eller kan (fast man egentligen vill) hålla sina föräldrar i handen för man vill klara sig själv.
När det inte längre finns en självklar hand att hålla i är det kanske inte så konstigt att man stoppar den i fickan. Det är ju inte så dumt att hålla i sig själv men förstås bättre om man istället lärt sig tillit till sig själv, till livet och till att marken man står och går på är ett stöd i sig. Men det är något man i bästa fall lär sig med tiden genom livet.

Visst var jag medveten (sådär obehagligt självmedveten) om hur armarna hängde rakt ner längs sidorna och inte pendlade när jag var i 20-årsåldern. Jag var också smärtsamt medveten om spänningarna i axlarna och hur stel nacken var. Men jag tror aldrig att jag satte samman armarnas oförmåga att vara fria i relation till kroppen och mina problem i nackområdet, innan jag kom i kontakt med Alexanderteknik. Alexandertekniken fick mig att sätta samman och ofta förstå sambanden vilket gjorde det lättare att släppa vissa vanor.

Pröva att stoppa ner händerna i fickorna. Märker du hur själva rörelsen uppmuntrar axlarna att höjas och dra ihop sig. Något som också sker när vi fryser eller om vi vill göra oss mindre kanske i ett sätt att omedvetet skydda oss själva. (Jag vet inte om det är avsikten att gestalta men det är ganska vanligt att modeller i modetidningar fotograferas så).

Något helt annat som är kopplat till händerna i fickorna och hala gator som vi nu har haft några dagar är något min man uppmärksammade mig på när vi träffades. Något som jag inte hade tänkt på då! Om vi har händerna i fickorna och snubblar, halkar och är på väg att ramla så har vi inte tillgång till våra armar och händer för att ta tag i något eller för att ta emot oss med om vi har oturen att falla. Då är risken att vi slår i ansikte och huvud.
Jobbar man på tak, som killarna jag såg idag behövs händerna för många saker att hålla i sig, att bära och använda verktyg. Inte minst att hålla sig kvar ifall de skulle ramla.


Så småningom blev jag medveten om vanor jag hade i mina rörelser och i min hållning, som gjorde att både nacke och axlar alltid var spända och stela. När jag kunde släppa dessa vanor var det en frihets- och lyckokänsla att uppleva hur mina armar började pendla när jag var ute och gick. Att uppleva en sammanlänkad rörelse och helhet igenom hela kroppen är bra mycket coolare än att ha händerna i fickorna.

Var brukar du ha dina händer och hur har du det med nacken och axlarna? Känner du dig alltid stel och spänd i nacken och har problem med armar och händer vilket är så vanligt idag då de flesta av oss ägnar timmar åt att trycka på små knappar och tangenter. Kolla in mina föreläsningar och kurser i Alexanderteknik ifall du vill lära dig hur du kan bli medveten om dina vanor och få redskap för att hejda och förändra dem om det behövs.