onsdag 25 november 2015

En sömnlös natt och utsikten från ett cafébord


Råkar du ut för sömnlösa nätter någongång?
Nätter där John Blund helt och hållet hoppar över detta med att strö drömsand i mina ögon brukar hända när det är fullmåne eller om jag druckit något med kaffe i efter klockan 14...

Fullmånekänning var det inatt så det blev mest vila i natt för mig och en väldigt tidig frukost. Redan när jag var på väg till ett äldreboende för att göra Qigong började jag längta efter en Latte. Både efter
smaken och för att piggna till (att åka spårvagn kan vara så sövande). Förra veckan hade jag gått förbi ett café "Your Daily Dose", som precis skulle öppna. Jag har haft en förväntan hela veckan på att gå dit. Jag gick dit, för att upptäcka att det var stängt, vilket var väldigt snopet. Det är ju så med förväntningar, att allt som oftast blir det inte alls som man har tänkt sig. Mer om det en annan gång.

Säkra kort är trevligt att kunna ta till. De är som ens gamla vanor, som på gott och ont, alltid
levererar och man får precis det man är van vid, som man känner sig hemma med och gillar.
Espresso House är en sådan kedja som alltid serverar en god latte, just nu med julsmaker som kanel och kardemumma. Min veckodos av Latte har jag nu avnjutit tillsammans med en saffransbiscotti.

Dessutom sitter man bra på Espresso House vilket jag personligen verkligen uppskattar. Stolar och bänkar som också levererar det de ska, som ger stöd på rätt ställen. Idag valde jag en fåtölj och den är riktigt bekväm. Så bekväm att jag gärna skulle ta med den hem.
Här finns variation. Om man vill sitta och jobba med sin dator eller ha möten så finns bra bord och stolar för det. Vill du fika med en kompis eller sitta enskilt så finns annat som uppfyller, i varje fall
mina krav. För en längre person skulle kanske inte denna fåtölj kännas bra.

Här (EH på Järntorget) finns plats för en och annan barnvagn. Möjligtvis skulle ljudnivån kunna vara störande vid den här tiden på dagen om man skulle vilja sitta och prata med någon. När jag är själv tycker jag om sorlet från de som sitter runt omkring som blandas med det pysfräsande ljudet från kaffegörandet.
En och annan go doft kommer min näsa förbi.

På caféer får jag även fortbildning. Jag tränar ständigt min förmåga att observera och att analysera vad jag ser i form av rörelse, riktningar, energi och liv. Ibland blir jag klokare, ibland tappar jag bort mig i funderingar på vilka människorna omkring mig är och vilka liv de lever.

Jag tänker blogga mig runt Göteborgs caféer och skriva om sittkomfort, kaknjutning och lattepoäng.
Det kommer också att bli en och annan tanke om personalens ergonomi och gästernas beteenden.
I bästa fall kan jag bidra till dina caféupplevelser!

Ha en härlig onsdag och om du är intresserad glöm inte att kolla in mina Julerbjudande som idag kommit som ett Facebook event men snart även kommer upp på hemsidan och ut i ett nyhetsbrev.


torsdag 12 november 2015

Alexanderteknik för barn och ungdomar som har svårt med koordination och inlärning, som är hyperaktiva och utåtagerande

För de flesta som arbetar med att undervisa Alexanderteknik är vanligtvis de som kommer till oss vuxna individer, som själva, av olika anledningar bestämt sig för att börja med Alexanderteknik.

Då och då tycker dessa vuxna elever att det nog skulle vara väldigt bra om deras barn och tonåringar också fick lektioner. Så de flesta Alexanderlärare har nog jobbat med barn och ungdomar också. Själv har jag för tillfället några tonåringar som med viss regelbundenhet kommer på lektioner.

F.M Alexander, upphovsmannen till tekniken ansåg själv att det vore väldigt bra om hans metod kom in i en människas liv tidigt eftersom man då inte har hunnit att utveckla så många omedvetna vanor,
Han startade därför The Little School där vanliga lärare skötte den vanliga undervisningen medan F.M och hans assistenter gav lektioner till barnen.

I England finns skolor som har Alexanderteknik på schemat vilket är mycket uppskattat.

Som jag i en tidigare blogg nämnt så köpte jag ett antal böcker på kongressen i augusti. Nyss läste jag ut en av dem som berörde mig mycket.

Den heter "Directions for Life" och är skriven av Gal Ben-Or. Han arbetar främst med barn och ungdomar. Det var inte något som han direkt valde utan som han säger i boken: "The children chose me".



Boken ger en beskrivning av hur han själv kom i kontakt med tekniken och lite om Alexanderteknikens principer och förhållningssätt.
Sedan berättar han om hur han arbetat med olika barn. Berättelser om varför de har kommit till honom, hur de har tagit till sig och lärt sig Alexandertekniken, processen av själva arbetet. Barnen och ungdomarna som kommer till honom har ofta fysiska besvär och inlärningsproblem, de kan vara utåtagerande, hyperaktiva, okoncentrerade, störiga och våldsamma. Under lektionerna märker han hur dessa unga människor på olika sätt inte har tillgång till sig själv och sin kropp som helhet. Något har hänt på vägen i deras utveckling som gjort att de tappat tillit, låst sig eller på andra sätt kommit vid sidan om sig själva och sina kamrater i samma ålder.
Gal har utvecklat ett sätt att arbeta med Alexandertekniken för att hjälpa dessa barn och ungdomar att bli integrerade i sig själva, i sin egen kropp. Det är djupt rörande och berörande att ta del av hur djupt han möter dessa individer från kärnan av sig själv till deras innersta kärna.
Som ni nog förstår har han mycket goda resultat i sitt arbete.

Han arbetar även med ungdomar "på glid" och har under en period även ansvarat för en
"kindergarten" där Alexanderteknik var en del av dagen. "Center for the Alexander Technique for Children" initierades av föräldrar till barn som på olika sätt blivit hjälpta av Alexanderteknik.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som har intresse av Alexanderteknik och hur tekniken kan vara till hjälp inom så många områden.
Särskilt rekommenderar jag den till alla som har eller som jobbar med barn och ungdomar!

måndag 2 november 2015

Rädsla sitter i hjärnan

När man ska lära sig att göra något nytt så krävs upprepning för att det ska skapas nya muskelminnen.

Rädsla är ett hinder när man ska lära sig...
Rädslan sitter i hjärnan men manifesterar sig i kroppen.

Min man åker Monowheel, se här om du vill veta mer:
Han är van skidåkare, har tränat mycket kampsport, kan fallteknik och lärde sig att åka på detta hjul mycket fort.
Han pendlar nu fram o tillbaka till jobbet och tycker att det är smidigt, jätteroligt och bra träning inför skidsäsongen.

Själv har jag aldrig tränat särskilt mycket, åker inte skidor och är rädd för att falla.
Jag har provat att åka kanske 10 gånger sedan mitten av augusti. Det har varit mycket intressant att studera mig själv och mina reaktioner. Jag får minnen av hur det kändes när jag lärde mig att cykla.

De första gångerna höll jag krampaktigt i min man när jag ställde mig på hjulet och jag höll krampaktigt i hela min kropp för att hitta balans och vara upprätt. Vid 5-6 gången kunde jag plötsligt känna min kropp, både delarna och helheten och jag hittade hur jag håller balansen men fortfarande har jag hållit i min man.
Några gånger efter det kunde jag hålla lätt i en av hans fingertoppar och släppa taget korta ögonblick.

Senaste gången som jag provade hade jag i förväg "pratat med mig själv, min hjärna och min rädsla". Jag använde mig av Alexanderteknik för att ändra mitt förhållningssätt och för att hitta ögonblicket mellan stimuli och reaktion. Min vanemässiga första reaktion är rädsla. En känsla, en tanke, en idé om att jag kan falla och göra mig illa. Eller att jag inte kan få stopp om jag börjar rulla iväg. Att jag inte kan sätta ner foten.
Dessa tankar håller mig krampaktigt kvar i "det gamla hjärnspåret". För att kunna släppa det måste jag släppa kontrollen, jag måste släppa tanken på det som är där framme i nästa steg för det är ju dit rädslan tar mig.
Jag stannade upp i mig själv, där jag i stunden var, med fötterna på hjulets fotstöd, rullande och med fjäderlätt kontakt med min mans finger, släppte jag vanans boja. 

Jag tänkte upp istället för ned och jag VALDE MEDVETET att hejda vanan och släppte taget och rullade på egen hand ca 10 meter då jag VALDE MEDVETET att lyfta foten från fotstödet och sätta ner den i market.

Nu ser jag framemot nästa tillfälle! Första gången är det alltid svårast att släppa taget men nästa gång kommer jag att tampas med förväntningen av hur bra det ska gå. Då kan det också låsa sig.
Det är väldigt spännande att så medvetet gå igenom en läroprocess och bokstavligt men även nästan känna fysiskt hur hjärnan lägger om växel till ett annat spår.