onsdag 26 november 2014

Andas ut

Ja, du kan andas ut nu...andningen är både naturlig och automatisk.

Det är intressant det här med alla goda råd och tekniker som finns när det gäller andning.
Det finns nyckelbensandning, bröstandning och bukandning. Du kan gå kurser i bl a medveten andning och yogaandning. Sedan kan du öva andning med hjälp av olika apparater. Du kan lägga en hand på bröstet och en på buken för att bedömma om du får tillräckligt med syre.

För syre behöver vi, det kan alla enas om.

På sista tiden har jag tänkt en hel del på andningen och kommit fram till att problem med andningen ofta kommer av att vi glömmer bort att andas ut...eller hur?

Jag läser spännande böcker och inser plötsligt att jag håller andan för att det är så fruktansvärt spännande. Likadant när jag kollar en film eller serie som är dramatisk och något ödesmättat är på väg att ske. När ögonblicket är över...ja, då andas jag ut.

En annan stund kan vara när jag är på väg någonstans, i sista minuten och håller andan i tron att det kommer att gå fortare...känner du igen dig? Andas jag ut kommer strax ny luft in och med det nytt syre och både muskler och hjärna fungerar bättre.

När jag är ledsen men stunden inte känns rätt för att gråta, ja, då är det väldigt effektivt att hålla andan. Andas ut och tårarna kommer.

Yogaövningar eller andningsövningar då man ska hålla andan länge. Oj, vad luften kommer in med kraft när man till slut får andas ut.

Pröva att trä en tråd genom en nål, stå på ett ben eller smyg dig lite försent in på en föreläsning. Vad tror du att du gör? Håller andan förstås.

Gå in någonstans där det luktar illa och man håller andan.
När man själv stinker av vitlök och ska träffa folk - hålla andan kommer som ett brev på posten.

Så försök att bli medveten om vad som "triggar" just ditt "hålla-andan-beteende" i vardagen.
Kom ihåg att andas ut och ha tillit. Inandningen kommer att ske av sig själv.

(Att känslor påverkar andningen vet du och att kroppshållningen påverkar andningen det vet du nog också.)

tisdag 11 november 2014

Hitta tid

När jag idag korsade Järntorget och såg den ene efter den andra av mina medmänniskor ha mobilen i handen, redan vid örat eller pratande i sina headphones så slogs nästan andan ur mig av insikten om hur lätt det är att vi hela tiden förlorar tid, ja, stora sjok av våra liv, när vi tror att vi är effektiva, när vi slår två flugor i en smäll och när vi hela tiden är uppkopplade.

För inte alltför länge sedan fanns det massa väntetid/göra-inget-tid när man tog sig från A till B, stod i kö, satt på vagn eller buss - tid att ha tråkigt, drömma sig bort eller reflektera över livet.

När det som underlättar ens liv, som t ex smartphones gör, blir lika med vanor som man inte reflekterar över
då tror jag det är klokt att stanna upp och tänka efter och ibland

- hitta tid till eftertanke medan vi väntar vid hållplatsen eller åker vagnen istället för att ringa ett jobbsamtal, skicka sms eller spela spel 
- hitta tid till att vara närvarande och att se blommor och människor omkring oss, hälsa på någon, prata en stund, istället för stänga av omgivningen med hjälp av mobilen
- hitta tid att lyssna till vårt innersta och till vår kropps signaler istället för att lyssna på musik eller se en video

Att hitta tiden just nu
För tiden som jag har just nu den kan jag vara medveten om, den kan jag i bästa fall
välja hur jag vill använda

onsdag 1 oktober 2014

En Alexanderlärares funderingar i arla morgonstund


Jag har gjort det igen!
Druckit latte vid fel tillfälle, dvs vid en sådan tidpunkt på dagen att när natten kommer och jag ska sova - då är jag istället klarvaken. (Jag är ingen van kaffedrickare så på mig märks tydligt vilken effekt koffein har...)

Det är inga större problem med det, jag vet ju varför, jag känner mig inte trött och det är skönt att bara vila.

Så idag är jag morgontidig, jag gick upp strax innan klockan 05.00, inspirerad av Dorotea Pettersons bok "5AM är inget klockslag. Det är en livsstil!"

Dorotea är med i nätverket Qoola  Qvinnor, hon är tidscoach och var nu med under Bokmässan med sin nya bok. http://qoolaqvinnor.se/index.php/artiklar/bok-bibliotek-2014/item/1099-dorotea-pettersson-5am-ar-ingen-tidpunkt-det-ar-en-livsstil

Jag pratade en stund med Dorotea på mässan och frågade henne hur det går med kvällsmänniskor som vill ställa om sig till att gå upp så tidigt som 5AM, att bokstavligt tala vända på dygnet. Inga problem, svarade hon.
Jag som skulle kunna kalla mig "beteendeförändingscoach" jobbar dagligen med att hjälpa människor att förändra vanemönster och vet att det hon säger är sant. Främst behövs viljan till förändring, en större dos av medvetenhet och ett visst mått av disciplin. Sedan kan det vara bra med hjälp av en metod, som t ex hennes bok eller Alexanderteknik.

Precis som det är härligt att vara uppe sent när alla andra lagt sig är det skönt att vara uppe tidigt innan alla andra gått upp. Man kan se dagen grynas, ta sista skvätten mjölk i teet, mysa med tända ljus, läsa tidningen eller få något annat gjort. Skriva blogg, skriva bok, plugga, förbereda mat eller gå ut och andas frisk luft.

Jag som är uppvuxen på landet tänker på hur våra grannar, som var bönder, varje dag gick upp vid den tiden. För det var dags att mjölka korna.
Mina föräldrar gick upp så tidigt för att elda i spisen så att huset skulle hinna värmas upp innan vi barn behövde gå upp och för att pappa skulle hinna ta sig med moped till jobbet.

Det är allt lite lustigt!
Hos tidigare generationer var en morgontidig livsstil oftast ett måste.
Så nu sitter jag här på morgonkvisten och funderar på om jag ska använda tidiga morgontimmar för att skriva en bok, jag har en vattenkokare som snabbt kokar upp mitt tevatten, lägenheten är varm, jag tänder stearinljus för att det är mysigt.
Tänker på mina mor-och farföräldrar som säkert också gick upp vid den här tiden varje morgon för att bära in ved för att elda i spis och kakelugn för att värma stugan, hämta in vatten från källan och tända fotogenlampan för att lysa upp köket.

fredag 26 september 2014

En Alexanderlärares funderingar från Bokmässan

Hyfsade skor, nä, bra skor är ett måste på Bokmässan!
Nu har jag vandrat runt några timmar på mässan. Jag har träffat på vänner, grannpojken från när  jag var liten, bekanta, nätverkare från Qoola  Qvinnor och många många fler.
Jag har kollat in böcker, roliga smycken och kopior på gamla pappersbonader från förr.
Jag har köpt en bok och en tidning men fikan sparar jag till imorgon då jag ska tillbaka hit med syrran.

Är det kul att gå på bokmässan? Ja, det tycker jag, men det tar energi. Ljuset, ljuden, golvet, folkmassan tröttar. Nu är jag hungrig och lämnar Svenska Mässan med funderingar på vilket år jag kommer att stå här och signera min bok om Alexanderteknik...

måndag 22 september 2014

En Alexanderlärares funderingar vid frukostbordet

Jag funderar på hur svårt det kan vara att ge Alexanderlektioner till närmaste familjen.

När de inte vill, som barnen, som inte vill ha lektioner från sin mamma.
Det är frustrerande när de ibland av olika anledningar har ont och jag ser och förstår varför.

Då önskar jag att det fanns många fler Alexanderlärare i Göteborg, som jag kunde föreslå dem att de kunde gå till.
Förmodligen skulle de inte göra det ändå, för mamma har föreslagit det...

Var och en får finna sin väg och det är som det ska vara.


onsdag 17 september 2014

En Alexanderlärares funderingar från Dorsia

Efter dagens pass med Alexanderteknik på Hagabadet gick jag  till boutiquehotellet Dorsia. Jag älskar miljön här, det är vackert, färgrikt, sammetslent, lugnt och de har mycket trevlig personal. Just nu kan jag dessutom tjuvlyssna till brittisk engelska vilket alltid får mig på gott humör.

Dessutom är möblerna riktigt bekväma vilket också gläder en Alexanderlärares kropp och själ!

Egentligen tänkte jag skriva något om restaurangpersonals ergonomiska svårigheter (hade t o m en kort frågestund med kvinnan som serverade mig) eller om kommunikationsproblem och hur Alexandertekniken kan vara till hjälp för att kunna hejda vanemässiga tanke/känsloreaktioner på ord och uttryck...

Men istället väljer jag att låta mina tankar gå i ett spår som jag tog upp på Hagabadet. Det passar här som jag sitter på Dorsia, lyssnande till underbar musik från början av 1900-talet.

Jag sa till deltagarna: "tänk tillbaka på fotografier från era far-och morföräldrar".
När jag tittar i mina föräldrars album och ser foton från långt tillbaka så är det bilder på kraftiga oböjliga fotopapper och de fotograferade sitter eller står med en resning som man inte så ofta ser idag. Säkert sträcker de på sig lite extra i stundens allvar (det var nog ingen självklarhet att gå till fotografen) men jag tror att rent allmänt hade folk "bättre hållning" förr (med undantag förstås).

Av flera anledningar som t ex

- man satt helt enkelt inte så mycket som vi gör idag
- möbler var fastare och gav mer stöd
- man hade "råg i ryggen" och var inte "ryggradslös"

Så det är möjligt att få ont i rygg och nacke på grund av att vi vill "slappa lite", att vi vill slappna av och sitta eller halvligga i stolar och mjuka soffor som är vinklade bakåt och inte ger stöd, att stå och hänga på en höft, chilla  och se coola ut...ja, vår livsstil helt enkelt...ställer till det.

Så här sitter jag i en fast fåtölj och njuter både av att känna hur jag sitter och av att jag hör skön musik!

torsdag 28 augusti 2014

Nätverk och föreläsningar - från ledigt till höststart

Nog kommer vi väl alla att prata om "sommaren 2014" då Sverige förvandlades.
Då dagarna var heta, kvällarna ljumma, nätterna då det inte gick att sova, mornarna som började vid femtiden och då luften doftade som den gör vid Medelhavet. Mättad av blomdoft. Ljuvliga sommar!

Men som alltid kommer det en höst, förhoppningsvis dröjer den riktiga hösten men sant är att höstterminen har börjat, sönerna är tillbaka i skolan och jag har öppnat dörrarna hos Equilibrium igen.  Välkomna till Viloplatsen!

Från lugn och stillhet på landet till full aktivitet och möten gick det väldigt fort...kanske är det så det ska vara, kanske en fingervisning om hur hösten kommer att bli.

Vi i Göteborgsfilialen till Artist -och-Musikerhälsan i Malmö träffades på Konstepidemin. Vi möttes för att prata om hösten och hur vi ska gå vidare för att sprida att vi finns. Det är väldigt roligt och intressant att ingå i detta team av kompetenser som på ett professionellt sätt kan möta musiker, dansare, skådespelare och sångare och deras specifika behov av rehab, friskvård och utbildning.
Nästa vecka ska vi samlas här i Göteborg, då kommer de som är med och jobbar i Malmö och Stockholms team hit.
https://www.facebook.com/pages/Artist-och-Musikerhälsan-Göteborg/722011764515887

Att komma tillbaka till stan efter att ha varit på landet innebar plötsligt mycket mer stillasittande märkte jag. Dator och IPad, fantastiska redskap men samtidigt så förödande för kropp och själ.
Det var härligt att ta tag i att städa lokalen bara för att slippa sittandet...

Förra torsdagen gick jag på en föreläsning. Jag har på Facebook länge följt Anneli Wester.
Hon har en makalös livshistoria att berätta. Bl.a har hon blivit känd för att bestiga höga bergstoppar utan hjälp och att (om möjligt) tälta högst upp! Onekligen imponerande bedrifter. Men det mest fantastiska och gripande med Anneli och hennes liv är hur hon har och fortfarande arbetar med att hela sig själv och sitt liv från de ohyggliga övergrepp som hon varit med om, bl a inom sjukvården.
Hon har på sitt eget "Annelistylevis" utvecklat strategier och sätt att klara av saker. Sakta men säkert släpper hon sårigt, vasst och hårt mot helt, mjukt och lent. Hon har hittat stillhet! Det är vackert!
Hennes nästa resa är till till att tillbringa tid med kampsports-nunnor. Minns ej var. Längre fram blir det säkerligen ännu fler höga berg som får äran att ha Anneli tältande på toppen.
https://www.facebook.com/AnneliWester.Liferules
www.anneliwester.se

Jag har även genom Folkuniversitetet lyssnat på Simon Skau igen, när han pratar om hjärnan och neuropsykologi. Förhoppningsvis käkar jag lunch med honom snart!
Det han pratar om i teori ligger väldigt nära det vi Alexanderlärare arbetar med i praktiken.
Hur man skapar nya stigar på ängen, nya banor i hjärnan. Hur man blir verkligt medveten om hur automatiskt vi reagerar på stimuli och hur vanemässigt vi känner, tänker och gör.

Alexandertekniken är en smart väg, en möjlig väg för individen att själv välja nya stigar.

torsdag 15 maj 2014

Det lilla gör stor skillnad

Ett ord kan göra dagen till himmel eller helvete.

Den ilskan blicken från någon som gör att man blir alldeles rädd och kall.
Det lilla leendet från en okänd på spårvagnen som värmer hela hjärtat.

Tjugan som fattas när man ska betala i kassan som gör att man får gå hem utan middagsmat.
Tjugan som man precis hittar i botten av väskan som precis räcker till en chokladkaka.

Spänningarna som fortplantar sig genom hela kroppen när fingrarna gör små rörelser på ett tangentbord.
Spänningarna som försvinner i kontakten med en stilla, varsam och lyhörd hand.

Det lilla gör stor skillnad.

fredag 9 maj 2014

Flöden

Det är inte svårt att tänka sig att om man råkar ställa sig på vattenslangen blir det stopp i flödet.
Eller känslan när blodtrycksmanchetten pumpas upp och det börjar kännas obehagligt i armen. Limmet kommer inte ut ur Karlssons klistertuben om det finns en torkad klump längst ut.

Knyt nävarna så att knogarna vitnar, bit ihop käkarna så att tänderna tar skada...ja, de flesta av oss har många erfarenheter och upplevelser av vad som händer när vi knyter oss och flödet stoppar.

Det finns ett område där vi har tendens att spänna oss mest hela tiden, på grund av stress och genom våra hållningsvanor.
Det är i nacken. Jag frågar ofta när jag har en föreläsning hur många som har ont och är spända i nacken och det är alltid fler än de som inte har. Frågar man då vilka som känner någon med nackbesvär så räcker resten upp handen...

Förutom att vi blir spända och får ont så är det faktiskt så att vi försämrar blodflödet till hjärnan när vi stelnar till i nacken. Det är ju dumt för då tänker vi sämre, reagerar saktare och rent allmänt mår vi inte så bra.

Så härliga "biverkningar" av Alexandertekniken är när eleven säger att "efter en lektion blir jag på så gott humör att jag har lust att göra roliga saker"!
Eller "min deppighet går bort när jag släpper i nacken och låter huvudet ha en riktning upp".
Andra berättar att de märker att arbetet går trögt, att tänkandet inte fungerar som de ska när nacken är ihopdragen men om de tänker upp och huvudet o nacken får en annan riktning så får de en annan skärpa.
Testa att sitta aktivt , utan att kollapsa nacke och rygg nästa gång du är på en föreläsning eller ett möte så kommer du att märka att det blir enklare att följa med, att förstå.

Så vi behöver alla ha ett bra flöde mellan hjärnan och kroppen - då blir vi gladare och klokare och mår så mycket bättre!



fredag 25 april 2014

Alla har talang

"Alla har talang" heter en bok skriven av Charlotte Hågård. Jag hade möjligheten att lyssna på henne när Qoola Qvinnor hade en glittrande fest inför kvinnodagen.
Hon hade mycket intressant att säga som kan vara en hjälp när man ska utveckla sig själv och sitt företag eller hitta ett nytt arbete. I boken kan man läsa att "Genom att våra talanger kommer så naturligt för oss har vi svårt att se att det är något unikt med oss själva".
Hon skriver också:
 "Ditt återkommande mönster av känslor, beteenden och reaktioner styrs av ditt mentala länksystem. Detta länksystem fungerar som ett filter som hjälper dig att sortera bort en massa saker och fokusera på andra. Det skapar ditt unika sätt att relatera till omvärlden".

Så om vi börjar funderar på vad vi gillar, dras till och har lätt för så lär vi känna våra talanger och sedan stämma av med om dessa talanger verkligen får utrymme och plats i våra liv, både privat och i yrkesliv.

Jag har en talang som egentligen andra har uppmärksammat mig på och som jag inte tänker så mycket på själv...

Jag har en naturlig talang för att sammanföra, förena och koppla samman.
Det har jag förstås nytta av i mitt arbete med människor då det är lätt för mig att möta och anknyta och att lära den jag undervisar att "koppla ihop sig själv" för att nå helhet. Det är ju även en effekt av Alexanderteknik. Så min talang fungerar väldigt bra ihop med Alexanderteknik.

Men nu tänkte jag på min naturliga förmåga att sammanföra andra människor med varandra och hur det sedan leder till något gynnsamt. Det har lett till både giftermål, vänskap, affärsrelationer och nätverk. Jag skulle kunna räkna upp hur många människor som helst som har fått kontakt med varandra genom mig.

Det är spännande och det är nu en talang jag nu tänker att kultivera mera medvetet!

Nu ska jag ut och sätta upp flyers om någon som har en helt annan talang - löpartalang!
Min kollega Malcolm Balk kommer hit och har workshops i The Art Of Running 23 & 24 maj!

måndag 24 februari 2014

Övning ger färdighet, även när det gäller mingel


På min facebooksida tror jag att det står att jag gick med 2009. Någon gång där började jag att mingla...
Innan dess visste jag knappt vad mingel var.  På löpsedlar hade jag läst om "kändismingel" men plötsligt var det något som man skulle göra som egenföretagare. Ut och mingla!
Hälsa på så många som möjligt, presentera det du gör på två minuter, stanna inte kvar med samma person för länge, knyt kontakter och maila dem sedan helst samma dag. Var effektiv. Hu, vad skrämmande och inte alls jag.
Presentera mig för okända personer för att lika snabbt gå därifrån. Tänk om personen var intressant att prata med. Att presentera Alexanderteknik på två minuter kändes omöjligt. Vad skulle jag skriva i mailet. Effektiv? Jag tror att jag slängde en hög visitkort nyligen från de där första mingelträffarna, knappt någon på korten hörde jag av mig till.
Träffade jag någon jag kände på minglet pratade jag gärna och länge med den personen vilket är mingelfel nummer 1.

Göteborgsminglet är ett återkommande mingel för företagare i Göteborg. Det brukar vara ett på våren och ett på hösten.
Jag minns det första minglet som jag skulle gå på, kanske är det tre år sedan eller mer. En restaurang vid Ullevi.
Jag kommer ihåg hur stressad jag var när jag försökte hitta dit, jag var rädd att komma försent. Blev sedan förvånad av att det fortsatte droppa in folk - man behövde alltså inte komma dit prick på utsatt tid.
Att skriva sitt namn och vad företaget hette på den jättestora lappen som man skulle fästa på bröstet med en klädnypa var ju inga problem men att skriva vad mitt företag var bra på och vilka jag ville ha  kontakt med var desto svårare. Jag skrev förstås Alexanderteknik och att med det kunde man t ex bryta vanor, få bättre hållning, starkare rygg och att må bättre. Sedan tyckte jag förstås att alla borde vara intresserade av det.
Sedan försökte jag käckt att kasta mig på de som såg lika vilsna ut som jag kände mig och vi kunde finna samhörighet i att sådana här mingel var svåra men vi bytte i varje fall visitkort och det var ju det som var vitsen eller hur?
Med 200 perssoner i en lokal blir det väldigt stimmigt och att försöka prata blir lätt till skrikande och där hjälpte inte Alexandertekniken ett dugg...jag blev hes och kraxig och tyckte att det var rätt skönt när jag gick därifrån. Med en bunt visitkort på fickan, precis som man skulle. Att jag sedan inte visste hur jag skulle göra med dem är ju en annan historia.

Skam den som ger sig, man lär sig inte spela piano efter en tutorial, man lärsig inte Alexanderteknik på en lektion och inte lär man sig minglandets konst på ett mingel.

Jag har fortsatt att mingla och då jag är med i ett tryggt, stort, uppmuntrande och tillåtande nätverk som Qoola Qvinnor får jag träning och får tips på våra träffar.
Så när jag i torsdags gick på ännu ett Göteborgsmingel kändes det på ett helt annat sätt. Jag kände mig trygg, lugn i mig själv och nyfiken.

Jag kom till Världskulturmuseet en stund efter att de hade öppna. Det var säkert närmare 300 deltagare den här gången.
Första anhalten var att skriva sitt namn och företagsnamn på ett A4-blad samt beskriva vad företaget erbjuder och vilka man vill få kontakt med.
Den här gången ville jag ha roligt och för att kunna beskriva nyttan med det jag skulle kunna erbjuda nämnde jag inte Alexanderteknik utan skrev: "SuperHero som hjälper dig eller din personal med att bli av med paddnacke, musarm och gamnacke". Kontakt ville jag ha med företag eller individer som sökte detta. Vem behöver inte en Superhero? Vem har inte problem med nackar, axlar och armar?

Det var med denna "introduktion" lätt att få kontakt med folk och att berätta, indirekt om tekniken som jag använder mig av.
Den här gången kändes det roligt, det var lätt att ta kontakt och det var många som själv blev nyfikna på vad jag skrivit på papperet och som då började prata med mig.
Fick några fina kontakter som jag kommer att träffa för en fika. Hittade en kul person som gör hemsidor och träffade en kompis från förr. 
Jag sa bara som hastigast hej till de som jag känner sedan tidigare, jag hann njuta av macka och te och den här gången blev jag inte ens hes. Så för mig öppnades det upp ett nytt sätt att mingla på.

Övning ger som sagt färdighet!



måndag 17 februari 2014

Pelargoner i fönstret

Ännu ett år då jag är hopplöst efter...

Jag tänker på mina pelargoner, eller "rose-trä" som min pappa alltid sa. (För honom fanns det rose-trä, det innefattade alla inneväxter som hade blommor).

Jag är uppvuxen i ett hem med mycket krukväxter och då speciellt pelargoner. Varje fönster (huset hade 10 fönster) var fyllt och min mamma gjorde och gör fortfarande samma procedurer varje år. även om hon idag har betydligt färre växter i sin lägenhet.
Någon gång i februari klipper hon ner sina pelargoner och ett antal veckor senare planterar hon om dem. Förra veckan berättade hon glatt att hon hade planterat om 15 stycken en dag innan 11-kaffet.

Själv går jag omkring varje vecka och tänker att nu ska jag göra det. Men antingen är jag just då på väg nedför trappan eller tänker att det är för sent på kvällen (man ska säkert inte klippa i växterna efter 22 på kvällen...)
I bästa fall klipper jag ner dem i april och planterar om dem i oktober om det nu alls sker. Inte så konstigt att mina fönster inte bågnar med rosa, röda, vita blommor när våren kommer.

Det har inte alltid varit så. En gång i tiden kunde jag skryta med att ha "gröna fingrar".
När jag precis flyttat hemifrån (när jag var ca 18 år) och fram tills jag var ungefär 25 och flyttade till England då skötte jag mina krukväxter efter alla konstens regler, vårstädade garderober, satte in fastlagsris, jag planterade hyacintlökar i lagom tid så att de skulle blomma till jul, bakade pepparkakor och gjorde knäck.

En del säger att man får annat att tänka på när man får barn, tiden räcker inte till osv. Jag har tänkt att det nog stämmer.
Men nu undrar jag om det inte även handlar om att ju yngre man är ju mer finns vanorna kvar inom en, av vad som gjordes i ens hem när man var liten. Att flytta hemifrån är en stor och omvälvande grej så för att klara av det är det lättast att följa det som man känner till.
För min del handlade det mycket om krukväxter och rutiner innan julen, sådant som jag tyckte var mysigt och gjorde hemmiljön trivsam och spred goda dofter. Årstidsbundna ritualer.

Nu för tiden behöver jag inte allt det för att jag ska trivas och känna mig hemma, det är annat som skapar det. Men jag tror att ritualer kan vara bra, att medvetandegöra sig om vad som händer i naturen när ljuset kommer eller går.

Jag tror att 2014 får bli året då jag kommer tillbaka till att pyssla om mina krukväxter. Måndag förmiddag verkar vara en ypperlig tid för att ta fram saxen och klippa ned mina kära "rose-trä".



torsdag 6 februari 2014

Modet att stanna upp och tiden att vara närvarande i det dagliga

Jag tycker att det är intressant att utveckla förmågan att välja väg medvetet och närvarande i mitt dagliga liv. Vad gör jag nu, vart är jag på väg och hur tar jag mig dit? Hur använder jag mig själv när jag gör det jag gör under dagen?
Jag gillar att gå "kroppens väg" för att lära mig om mig själv, det är så praktiskt för den har jag alltid med mig, jag behöver inte vara ensam eller gå undan och hitta ett enskilt ställe för att träna. Jag behöver inte heller blunda eller stänga ute världen omkring mig. Jag tränar mitt undermedvetna att bli så medvetet som möjligt. Genom kroppen, inifrån och ut, utifrån och in lär jag känna hur mina känslor och tankar, vanor och mönster är sammanvävda.

Ett intressant tillfälle att lära om sig själv är när man från sittande ska ta sig till stående. Det kan kanske vara svårt att förstå att man kan hitta något lärorikt i en sådan simpel och vardaglig aktivitet.
Jag lovar dig, i det vardagliga finns en helt annan dimension, en ny värld att ta till sig om man har mod och tid. Modet att stanna upp och tiden att vara närvarande.
Mod behöver du för att stanna kvar i mötet med dig själv och tid behövs lustigt nog för att lära känna nuet och närvaron.
Oftast kan man inte särskilja rörelserna eller mängden av ansträngning i musklerna. Man sitter ner och sedan står man upp. Vad som sker däremellan ligger i det undermedvetna och därför har man som regel ingen vetskap om vad man gör, om man är i balans eller inte, om rätt muskler arbetar eller inte.

Vill du pröva?
Observera dig själv och rörelsen som sker när du ställer dig upp.
Var tar du i, vilken del av kroppen får arbeta mest? Benen, rumpan, ryggen, nacken?
Var har du tyngden på fötterna? På hälarna, tårna eller är du i jämvikt över fötterna?
Var är din uppmärksamhet och din tanke? På rörelsen? Dit du är på väg? På något helt annat som hände igår eller händer imorgon?

Vanliga vanor när man ställer sig upp från sittande är att pressa sig upp till stående genom att arbeta väldigt mycket med låren. Men är det inte meningen att man ska jobba med benen, är det inte bra att ha starka ben frågar sig många då? Jo, det är bra med starka ben men onödigt att ta i mer än vad som behövs för det man just gör.
Anledningen att man tar i för mycket är ofta att man tar en genväg till stående genom att ställa sig upp med tyngden på hälarna, dvs när man är baktung och nästan faller bakåt. Då är det ju inte så konstigt att man får arbeta extra mycket.

Så kolla om dina tår lyfter från golvet när du ställer dig upp. Lämnar de golvet är det rätt stor chans att du har mest tyngd på hälarna. Vad skulle hända om du låter huvudet leda dig framåt (och att nacken och resten av ryggraden får vara lång) och att du lutar dig lite, lite längre fram med överkroppen över fötterna än du brukar göra. Då kan du ställa dig upp, med jämvikt över fötterna.

Hur gick det? Blev det någon skillnad i rörelsen? Hur känns det inom dig?

För att göra det jag just beskrivit behöver du stanna upp, hejda dina reaktioner av att "göra". Du får träna dig på att "vara" och du har möjligheten att upptäcka både rörelsevanor och spänningsmönster. Kanske du känner dig otålig eller förvirrad, kanske märker du att du tänker på något helt annat och att det är svårt att vara närvarande och medveten om din kropp.
Kunde du hejda dig och låta rörelsen bli en annan än den vanliga finns också chansen att du upptäckte att du kunde ta i mycket mindre, att det blev lättare. Kanske jobbade du inte så mycket med axlarna och att du andas lättare. Möjligen kändes golvet som ett stöd och du känner dig lugnare inombords.

För allt hänger ihop med vartannat - kroppen och själen och tankarna!

P.S. Nu har jag inte ens frågat om vad som hände med nacken och huvudet när du ställde dig...?D.S.







måndag 27 januari 2014

Dags att tratta ner...

Upplever du någon gång att det händer alldeles för mycket på en gång? Många saker att tänka på och många saker att göra...
Just nu upplever jag att jag har en uppsjö av idéer, men det finns så mycket att plocka ur att det blir svårt att välja.

Jag fick en möjlighet i höstas att träffa Coach Beate ett antal gånger och hon gav bra verktyg för sådana situationer. Själv är jag en fena på att stanna upp och att ge mig tid att ta hand om mig själv, tänka efter och sedan att ta beslut. Men om det är för många beslut att ta eller vad som kan vara bästa att börja med...Att helt enkelt (?) bli klarare och tydligare det hjälpte Beate mig med.

Ett tips var att "tratta ner", att skilja ut och att skapa en struktur för det jag vill gå vidare med.

Så ut genom tratten kommer:
a) att skapa ett kompendium för elever
b) föreläsningar
c) nischer att rikta mig mot
d) samarbete och att vara del av kreativa nätverk

Nu ska jag tratta i väg till veckans första arbetspass...

Have a lovely day!

onsdag 22 januari 2014

Öppna upp - andas bättre - sov bättre

En elev berättade lite förvånat att det tycktes lättare att somna när fönstret var öppet. Har du kanske upplevt samma sak?

Jag berättade då om vår Qigongmästare som kom på besök och bodde hos oss regelbundet under många år. Vi lärde oss ganska snart att det inte gick att ha stängda fönster när vi hade en mästare på energi och andning på besök. Det gällde både i vår lägenhet och i kurslokalen. Fönster skulle alltid vara öppna, även om det var minusgrader ute.
God eller dålig energi tar vi bl a in i vår kropp genom andningen och det är klart kommer det inte in frisk luft så är inte energin/syret lika hälsobringande. 
I början tyckte vi allt att det var väldigt kallt men vi vande oss och lärde oss att uppskatta det.
Speciellt på natten. Det får vara storm eller väldigt många minusgrader för att vi ska stänga sovrumsfönstret på natten.

Vi vet ju att vi sover bättre om det är svalare i sovrummet men det handlar också om kvaliteten på luften vi andas.

Rent fysiskt kan vi också tänka på att när vi "stänger" vår kropp genom att sjunka ihop, kollapsa bröstkorgen och dra ihop axlarna då blir det väldigt svårt att andas naturligt och djupt..

Så en bra tanke under dagen är att släppa onödiga spänningar i nacken, tänka upp genom huvudet och att tillåta längd/vidd/bredd över rygg och bröst och att andas in och ut genom näsan.

Tänk även på det när du lägger dig ikväll.
Låt ryggen och bröstet vara öppet och vidgat så andas du lättare.

Om du inte redan gör det, pröva att ha fönstret lite öppet under natten. Kanske vaknar du med ett leende och känner dig mer utsövd!

måndag 20 januari 2014

Vanor på gott och ont

Det slår mig att livet inte skulle vara sig riktigt likt utan alla vanor som vi har. En del som vi älskar, en del som vi hatar och alla de som vi är likgiltiga inför eller helt enkelt inte är medvetna om.

Jag älskar vanan att öppna en ny bok och hänge mig sida efter sida. Den vanan kombinerar jag gärna med en god fika på ett mysigt café. Har jag ingen bok med mig och jag tänker sätta mig själv för att ta en fika slinker jag ofta in på en bokhandel  jag passerar och köper med mig en. Det kan bli dyrt med både bok och fika...
Mitt te vill jag verkligen dricka med mjölk i. Nog tycker jag att det är ganska gott som det är men nästan alltid vinner mjölken. Det sägs att det nyttiga i teet försvinner med mjölk...
Sött föredrar jag framför surt och salt och då jag vet att detta t ex i kinesisk medicin kan visa på någon obalans i kroppen så undrar jag vad som är hönan eller ägget...Med så mycket sötsaker som jag stoppat i mig vore det inte konstigt om jag vore i obalans...

Om jag inte bär ryggsäcken på ryggen är det så lätt och bekvämt att bära den över vänster axel. Det är som om det finns en osynlig krok på den axeln och höger hand öppnar jag ju dörren med eller hälsar i hand med. Men det blir ju mycket onödiga spänningar i vänstersidan...
Så skönt det är att sitta på en stol med ena foten under mig, men det är mest den ena foten som jag vill sitta på och hela jag kommer i obalans...

Att vara tidsoptimist är en vana. Jag ser på klockan att jag har några minuter extra för det jag håller på med och väljer bort kunskapen om att det tar tid att avsluta, klä sig och ta mig dit jag ska vilket gör att jag lätt kommer i sista minuten...

Hjälp...måste rusa...strax står en elev utanför dörren på Viloplatsen...