onsdag 5 september 2018

Förväntan - möjlighet eller hinder?

Över förväntan, ej som förväntat, precis som förväntat, förväntansfull, förväntar mig inget alls

När jag gick lärarutbildningen i England, för att bli Alexanderlärare, fick jag förstås också skolning i engelska språket. Jag hade visserligen hyfsat betyg i engelska från mellanstadiet till gymnasiet men det var vid ytterst få tillfällen som jag hade haft chansen att prata engelska. Det var nästan bara under en interrailresa i Europa när jag var 20 som jag hade försökt mig på att göra mig förstådd på ett annat språk än svenska.

Så när jag flyttade till England fick jag först "översätta" i mitt huvud både vad jag tänkte säga och även det någon sa till mig och jag insåg ganska snart att mycket av ord och uttryck jag lärt mig på engelskalektionerna var det ingen som använde på 80-talet i England...Det var som gjort för felsägningar, fel uttal och det blev många skratt och fniss under första terminen.

Det finns en särskild terminologi för Alexanderteknik och en del ord hade jag aldrig hört innan och visste inte vad de betydde. Ett sådant ord var "anticipation", "to anticipate". Jag fick lära mig att det betydde förväntan/förmodan. Jag förstod också snart att det var något jag hade och något jag "gjorde" rätt så ofta. Och att det var något jag skulle lära mig att hejda...

Det är förstås inte fel att förvänta sig något eller att vara förväntansfull. Tänk vad trist livet skulle vara utan det!

Men...i den stund jag förväntar mig att något ska ske eller att jag ska göra något särskilt, då har jag redan aktiverat en reaktion. Ett reaktionsmönster som sätter igång en hel radda av tankar, känslor, rörelser, spänningar. Det blir reaktioner som liknar tidigare reaktioner på samma förväntan. Hänger ni med?

Ett exempel:
Under en Alexanderlektion guidar din lärare dig från sittande till stående ett antal gånger. Ditt "jobb" är att hejda ditt vanemässiga sätt att göra den rörelsen. I början är det ganska svårt, tills man förstår hur man ska tänka, vad inhibera/att hejda innebär.
Efter några gånger kanske det börjar kännas lättare och friare.
Läraren börjar att luta dig framåt i stolen, kanske bara några millimeter men tillräckligt för att du uppfattar en rörelse som du kan följa.
Om du då har en förväntan på att det är resa dig som du ska göra kommer rörelsemönstret du nyss gjort ett antal gånger att aktiveras. Men läraren ville kanske bara guida dig i en gungning framåt på sittbenen.
Där ställer förväntan till ett problem, för du är redan i den framtida förväntade rörelsen av att ställa dig upp istället för att vara närvarande precis där du är. Då har du också tappat möjligheten att kunna välja väg och riktning.

Jag tänkte mycket på det i helgen när jag tittade på några matcher inom e-sport. Sonen spelar och det är väldigt spännande att följa honom och laget (fem spelare). Det är ett snabbt spel och de som spelar har verkligen tränat upp sin förmåga till att kunna anpassa sig i stunden och göra det bästa "draget" i ett givet ögonblick.

Lagen behöver förbereda sig på hur teamet som de möter tänker och planerar. Dvs de behöver ha en viss förväntan...

Men i den stund som spelaren har en förväntan på motståndarlagets kompetens eller på hur de väljer sina hjältar och vilka egenskaper som de kommer att använda har man också tappat millisekunder för att kunna svara med bästa "motattack" ifall det blir något helt annat än det förväntade...

Det är här och nu som gäller på väg mot de mål man vill nå, vare sig det gäller att ställa sig upp eller vinna över motståndarlaget. Är man redan vid det förväntade målet kan man inget annat välja.

Däremot finns det väldigt många olika valmöjligheter här och nu.