torsdag 24 januari 2019

Att ta ett steg tillbaka

I början på året tänkte jag mycket på att ändra riktning och att medvetet ta ett steg tillbaka. Både fysiskt och som en reflektion av livet när vi tog ett kliv in i 2019.

Jag hade fått någon slags sträckning i ena höften/ljumsken vilket kändes när jag gick. Det gjorde inte jätteont men jag var inte lockad att ta långa promenader. När jag gick mn Alexanderlärarutbildning, experimenterade vi ofta med att röra oss i olika riktningar och jag gick t ex kortare sträckor baklänges dagligen i perioder, så vet jag hur välgörande det kan vara. Jag började helt enkelt att istället för att gå framåt (som man brukar göra för att komma någonstans), gå baklänges från vardagsrummet till köket, från köket till sovrummet osv. Att gå baklänges kräver mer närvaro av att vara i rummet (man får ta fram ögonen i nacken) och det är lättare att hålla balansen om man tar kortare steg. Att gå bakåt engagerar musklerna på ett annat sätt och om man har ont i ben och fötter så släpper ofta den spänning som finns kopplad till framlängesgåendet och smärtan försvinner (förstås beroende på vad som orsakar den).
När jag gått en bit bakåt utan smärtan kunde jag sedan gå en liten bit framåt utan att det kändes ont. Jag höll på så här under kanske en knapp vecka och det gav mig medvetenhet som jag kunde använda mig av när jag sedan gick utomhus och gick längre sträckor. Kortare steg och medveten riktning gjorde att det onda försvann.
Baklängesgåendet fick mig att uppleva vårt hem på ett nytt sätt. Så annorlunda upplevelsen av rummet blev när jag tog ett steg tillbaka (istället för framåt).
Det blev förstås en mycket praktisk applikation av Alexanderteknik. Att ha en intention av att förflytta mig framåt mot ett mål och istället stanna upp (kropp och tanke) och att inhibera/hejda en reaktion (att gå framåt) att välja nytt (gå baklänges) och att tänka riktningar (i kroppen och mentalt i rummet) före, under tiden och fortsatt efter den valda aktiviteten.
Upplevelsen av tid, rum, rörelsen och mig själv som integrerad del i detta förändrades. Det gav mig chansen att ta ett kliv in i 2019 utan att kasta mig in i det nya men istället att med nya vakna ögon, se och uppleva livsprocessen på ett kanske djupare sätt eftersom det var medvetnare.
FM Alexander kallade allas vår benägenhet, att enbart ha målet vi är på väg mot i fokus, för att vara "endgaining". Hans teknik, Alexandertekniken, ger redskap för att träna oss i att vara närvarande och medvetna på vägen, i varje steg, på väg mot målet. (Att istället för att vara "endgaining" vara i "the means where by" för att ta oss fram till målet).
Det betyder att vi kan byta riktning och att vi kan välja något annat än det först valda målet om vi är
närvarande och medvetna såväl i våra kroppar som mentalt. Det ger oss större frihet och mer
möjligheter att själva välja hur vi hanterar saker och ting (t ex spänningar och smärta eller hur vi utför, känner eller reflekterar över något).
Så jag rekommenderar baklängesgående för både kropp och själ, som träning och som reflektion.

tisdag 15 januari 2019

Vit faller snön mot den svarta marken

Mjukt faller snöflingor utanför fönstret på Café Eva i Haga. Det övergår säkert i regn men just nu ligger ett vitt pudertäcke på marken och det passar bra när jag skriver en helt annan blogg än den jag tänkt börja bloggåret med.

För en vecka sedan drog sig vår fine katt Felix undan, han gömde sig längst in i ett hörn under en säng. Jag är uppvuxen på landet med hund, rådjur och många katter. Nästan dagligen tillbringade jag mycket tid på granngården, så jag förstod direkt varför Felix gömde sig där. Instinktivt drar sig ett djur undan för att få vara ifred vid sjukdom eller skada.

Vi människor drar oss också undan när vi inte mår bra eller är ledsna.

Felix var en äldre herrkatt. Han har varit med oss i 13 år och alla som har eller har haft ett husdjur vet att man får en relation med sin katt eller hund eller rådjur (vi hade ett rådjur när jag var liten) som är lika full av kärlek och känslor som man har till resten av familjen. Plus något extra. Det finns en annan dimension som bara är. Här och nu.

Att bli 13 år är att bli gammal i en Exotickatts liv, så när sjukdom drabbade vår älskade kissemiss fick han somna in i torsdags. Det är så sorgligt och känslorna är många och stora för oss i familjen. Precis som det blir när man vågar älska någon och den inte längre finns i den fysiska tillvaron.

När jag var 6 år hittade och räddade min pappa ett rådjur. Det fick bo inne hos oss en hel vinter. Att få bli bästa vän med en Bambi, fast hon fick heta Gullan, var stort och något som jag är tacksam för. När hon så småningom sprang till skogs igen för att återgå till sin naturliga miljö var det förstås väldigt svårt att förstå för ett litet barn. Den sorgen av att inte få krama och vara med henne igen finns fortfarande, även om det nu, över 50 år senare, inte gör så ont längre.

Under dagarna som gått sedan Felix dog har jag tänkt på att det måste ha varit så när jag var sex år också. Att det finns en sådan stark förväntan på att ens goa vän ska finnas där på morgonen, att när jag stiger upp, tittar jag efter honom. Vid matbordet när yoghurt är i skålen eller en surdegsmacka hålls i handen så fattas han, för då hoppade han alltid upp på bordet och ville lukta eller smaka lite. Soffan, stolarna och hemmets sängar som var hans sovplatser är tomma men blicken letar efter honom. Att komma hem och öppna dörren och inte mötas av sin kära katt är konstigt och att skyndsamt stänga dörren så att han inte ska smita ut sitter i ryggmärgen. Vilka oerhört starka fysiska vanor och förväntningar som finns som en förlängning och uttryck av ens själ.

Det slår mig hur fysisk och kroppslig saknaden och sorgen är. Hur spänd hela kroppen min blev när han var sjuk. Hur nacken drog ihop sig och jag fick huvudvärk dagen efter han somnat in. Jag är glad att jag kunde lägga mig på golvet i semisupine och släppa spänningarna och låsningarna och bara låta känslorna få vara ifred.

Lika självklar som en del av min kropp (våra kroppar) har Felix varit i vårt liv samtidigt som han helt och hållet var sin alldeles egna individ.
Han har delat med sig av sin närvaro och uppmärksamhet. Han har stöttat (och med all säkerhet hjälpt till att läka oss) när vi varit sjuka.

Jag har lånat Zander och tiden av Emelie Cajsdotter på biblioteket. Katten Zander berättar om tiden och döden och det är fint att läsa den nu.

Utanför fönstret har snöflingorna växt och tilltagit och det är dags för mig att fortsätta dagen och gå och trampa i snön.
Älskade kissemiss! Alltid i mitt hjärta du lilla trubbnästa hjärtegull.