måndag 2 november 2015

Rädsla sitter i hjärnan

När man ska lära sig att göra något nytt så krävs upprepning för att det ska skapas nya muskelminnen.

Rädsla är ett hinder när man ska lära sig...
Rädslan sitter i hjärnan men manifesterar sig i kroppen.

Min man åker Monowheel, se här om du vill veta mer:
Han är van skidåkare, har tränat mycket kampsport, kan fallteknik och lärde sig att åka på detta hjul mycket fort.
Han pendlar nu fram o tillbaka till jobbet och tycker att det är smidigt, jätteroligt och bra träning inför skidsäsongen.

Själv har jag aldrig tränat särskilt mycket, åker inte skidor och är rädd för att falla.
Jag har provat att åka kanske 10 gånger sedan mitten av augusti. Det har varit mycket intressant att studera mig själv och mina reaktioner. Jag får minnen av hur det kändes när jag lärde mig att cykla.

De första gångerna höll jag krampaktigt i min man när jag ställde mig på hjulet och jag höll krampaktigt i hela min kropp för att hitta balans och vara upprätt. Vid 5-6 gången kunde jag plötsligt känna min kropp, både delarna och helheten och jag hittade hur jag håller balansen men fortfarande har jag hållit i min man.
Några gånger efter det kunde jag hålla lätt i en av hans fingertoppar och släppa taget korta ögonblick.

Senaste gången som jag provade hade jag i förväg "pratat med mig själv, min hjärna och min rädsla". Jag använde mig av Alexanderteknik för att ändra mitt förhållningssätt och för att hitta ögonblicket mellan stimuli och reaktion. Min vanemässiga första reaktion är rädsla. En känsla, en tanke, en idé om att jag kan falla och göra mig illa. Eller att jag inte kan få stopp om jag börjar rulla iväg. Att jag inte kan sätta ner foten.
Dessa tankar håller mig krampaktigt kvar i "det gamla hjärnspåret". För att kunna släppa det måste jag släppa kontrollen, jag måste släppa tanken på det som är där framme i nästa steg för det är ju dit rädslan tar mig.
Jag stannade upp i mig själv, där jag i stunden var, med fötterna på hjulets fotstöd, rullande och med fjäderlätt kontakt med min mans finger, släppte jag vanans boja. 

Jag tänkte upp istället för ned och jag VALDE MEDVETET att hejda vanan och släppte taget och rullade på egen hand ca 10 meter då jag VALDE MEDVETET att lyfta foten från fotstödet och sätta ner den i market.

Nu ser jag framemot nästa tillfälle! Första gången är det alltid svårast att släppa taget men nästa gång kommer jag att tampas med förväntningen av hur bra det ska gå. Då kan det också låsa sig.
Det är väldigt spännande att så medvetet gå igenom en läroprocess och bokstavligt men även nästan känna fysiskt hur hjärnan lägger om växel till ett annat spår.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar