Efter en stund tog min nyfikenhet över. Jag började att titta på alla människor som passerade framför mig, som gick kors och tvärs över torget för att gå på eller av en vagn. En del gick långsamt, en del fort och en och annan sprang för att hinna med.
Det sägs ofta att "ögonen är själens spegel" eller att man kan höra hur någon mår genom att lyssna på rösten. När man pratar om kroppsspråk så är det kroppshållningen och gester som berättar avslöjande mycket.
Jag har tänkt på det många gånger, men det blev väldigt tydligt i denna stund.
Det går att få en uppfattning av någon genom gången, hur de mår och hur de lever sina liv. Vi har nog all varit med om att se någon man känner på långt håll och man får en känsla av att något hänt. Skådespelare använder sig förstås av det hela när de hittar sina karaktärer. Att gestalta känslor genom rörelsemönster och hållning.
Det är lätt att se om någon har bråttom eller bara tar det lugnt när de går. Det går även att se hur en del tvingar sig framåt, varje steg verkar så jobbigt att ta, medan andra lätt flyter fram. Är det mån tro möjligt att se om någon har en förväntan och en längtan dit de är på väg eller om rörelsen framåt har ett motstånd på vägen? Är det då möjligt att se om detta hör till något i det förflutna eller om det är målet i stunden som orsakar detta?
En del går som om de har ett ton vilande på deras axlar medan andra ser ut att ha tappat kontakten med jorden fullständigt. Vissa ser hela tiden ner i marken medan andra tittar upp mot hustaken och himlen. Kan detta visa på en önskan om att slippa ögonkontakt med andra eller finns det en rädsla för att snubbla över något på marken eller finns det ett intresse för arkitektur eller fåglar?
En del människor verkar så glada och det märks i deras sätt att gå. Lika tydligt kan det märkas när någon är sorgsen på hur tungt det är att gå.
Det är underbart att möta någon som är fullständigt närvarande. Genom ögonen möts man och får kontakt. Kanske ler mot varandra ett ögonblick. Nu för tiden tycker jag mig se fler och fler människor som är helt och hållet i sin egen värld - lyssnande på Ipod eller talande i mobil.
I mitt jobb, blir eleven själv ofta varse vad som ligger till grund för deras specifika gång. Det kan vara skador, det kan vara att man inte vill ta för stor plats eller att man har imiterat sin mammas eller pappas sätt att gå. Vilket som sätter igång intressanta reflektioner och möjligheten att pröva att gå med en annan riktning. Att ha modet att gå i sin fulla längd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar