Nytt och på gång

2015 startade med buller och bång!
Nä, det var ljug...för min del med förkylning och sängliggande i flera dagar...sakta och försiktigt drog jag igång det nya arbetsåret och sedan dess har det varit full fart!

Företagarnas bloggutmaning leds av Linda Hernestal Da Silva, henne hittar man bl a på följande länk: https://www.facebook.com/EkkoWebSolutions

Inte visste jag när det blev nytt år att jag skulle bli en sådan ivrig bloggare...utmaningen är snart över men jag tänker VILJA fortsätta.
Jag tror att vi i bloggargänget kommer att ha ögonen på varandra och stötta. Jag hoppas kunna dela en del av deras klokheter på den här sidan.

Öppet Hus har jag i min lokal på Viloplatsen den 23 februari. https://www.facebook.com/events/782258288533046/

Då är nyfikna på Alexanderteknik välkomna! Pröva, ställa frågor o prata med andra som är intresserade av tekniken.

I börja på mars startar jag en kurs för den som vill må bra med hjälp av Alexanderteknik. Första gruppträffen är den 2 mars. Det kommer att bli en rolig och intressant kurs!
https://www.facebook.com/events/1623860397834780/


Knacka på dörren till Viloplatsen!

Helgkurs hos Sensus 14-15 mars. Mycket förmånligt pris och bara ett fåtal platser kvar.
http://www.sensus.se/kurser/4-hornstenar-for-ett-halsosammare-liv---alexanderteknik-322246/

Jag har en del samarbeten på gång men mer om det en annan gång...en ny intressant kurs är snart född!

Nyfiken på ansikten

Jag läser gärna böcker när jag sitter på spårvagnen eller bussen. Idag har jag åkt både buss och spårvagn och tittade förstås upp från min bok då och då.

När jag såg mig omkring tänkte jag på hur allvarliga de flestas ansikten var. Mitt eget kändes också väldigt allvarsamt. Så fort jag tänkte det, log jag inombords åt min upptäckt och kändes genast hur mitt ansiktes muskler förändrades, det blev mindre allvarligt, kanske syntes det att jag log.

En ung kvinna satt och tittade ut genom fönstret och hon hade ett litet leende på läpparna.

Jag är nyfiken på vad mina medmänniskor tänker när de sitter där på vagnen. Att se andras ansiktsuttryck och deras ögon ger en ledtråd...

Vad är du nyfiken på?

Att blogga vidare

De senaste 17 dagarna har jag varit med i en bloggutmaning för företagare.
Den pågår några dagar till. Jag tycker att jag har varit ovanligt produktiv, det har varit roligt och jag har känt mig kreativ då jag inte bara har skrivit utan även på egen hand gjort om utseendet på min blogg.

Så det var roligt, roligt, trögt, trögt, trögt och så kom jag i gång i ett riktigt flöde och nu känns det trögt igen. Det är så det är med det mesta när man startar upp något, vare sig det är en början på något nytt som att träna, skriva blogg, äta mindre godis eller att börja ta Alexanderlektioner.

Glädjen kan vara smått euforisk när man känner att man är igång och det ruset sitter i ett tag. Sedan kommer arbetet och den sköna belöningen av nöjdhet som man också kan suga på ett tag.

Efterhand kommer insikten som klargör behov och nödvändighet av disciplin, regelbundenhet och fortsatt utövande för att det där nya, roliga och positiva ska kunna bli en del av livet och vardagen.
Det gör sig sällan självt utan man får välja att bestämma sig för det om och om igen. Att vilja.

Så småningom så finns det där som en självklarhet, som en del av ett förhållningssätt eller som en del av ens företagande.

Utmaning!

Innan utmaningen är över vill jag dela med mig av mina nya bloggarvänner, här har vi Klara Härgestam, jag gillar hennes blogg om delandets dilemma, läs här:

http://www.klarabesked.se/2015/01/18/dela,-dela,-dela-och-den-stora-tröttheten-25083515

Glädjen av att få dela med sig

Har du något som du brinner för?
Något som du gärna delar med dig av?

När jag kom i kontakt med Alexanderteknik för mer än 30 år sedan hade jag aldrig hört talas om det. Men plötsligt hade jag både arbetskamrater och kurskamrater som tog Alexanderlektioner och gick kurser. Inte för svenska lärare, för det fanns inga då. Det var Alexanderlärare från bl a England som kom till Sverige på regelbunden basis.

Jag blev nyfiken och anmälde mig till en kurs och jag fann något som jag blev passionerat intresserad av. Något som hjälpte mig att förstå samband och hur kropp och själ hängde ihop. Pusselbitar som passade ihop.
Jag kände i mitt hjärta att det var detta jag ville ägna mitt liv åt, att lära mig mer om.

Att ägna mig åt en disciplin som hjälper mig att förstå mig själv och andra. Att skala av och att våga vara, inte bara göra.

Möjligheten att kunna utbilda mig till lärare i Alexanderteknik var nog mitt livs bästa val. För att kunna lära någon annan att släppa vanor och mönster och att våga vara - ja, det är vackert.

Så om några veckor har jag Öppet Hus på Viloplatsen.
Jag brinner för Alexanderteknik och vill gärna dela med mig så den 23:e februari finns chansen att både höra mig berätta och att få prova på.

Har du lust? Kolla mitt facebookevent så får du veta mer.

https://sv-se.facebook.com/Alexanderteknik.Equilibrium

Att utmana sin rädsla

En del är rädda för höga höjder, en del för ormar eller spindlar.

Själv är jag rädd för att göra fel när jag använder min laptop. Jag är rädd att trycka på någon tangent som gör att den går sönder (!?) eller att något är hopplöst förlorat för all framtid...
Därför  upplever jag mig alltid hänvisad till någon annans tid och vilja att hjälpa mig. Det blir  en boja som begränsar mig.

Som Alexanderlärare är jag förstås medveten om att detta är en vana hos mig, ett vanemässigt mönster som jag av olika skäl, medvetet och omedvetet (och lite där emellan) håller kvar och hittills inte förmått att göra något åt.
Att ha denna vana gör att jag står och stampar.
Den gör att jag inte behöver lära mig något nytt, att utvecklas på detta område. Jag kan skylla på min oförmåga! Det är användbart, komiskt och tragiskt som de flesta mänskliga drag och beteenden är.

Att ha denna vana gör att jag inte "hänger med", att sådant jag vill göra inte sker eller blir fördröjt.
När nu detta berör mitt arbete och företag så är det förstås en vana mycket önskvärd att slippa.
Vem kan ändra den? Ja, det är ju bara jag själv förstås! Det är jag som har ansvaret och möjligheten att välja att förhålla mig till detta på ett mer konstruktivt sätt.

Ibland kan man få hjälp på vägen, som nu i mitt fall:

1) Företagarnas Bloggutmaning som verkligen utmanar mig på flera plan, bl a att få motivationen och lusten till förändring

2) Min laptop är så gammal att den inte längre går att uppdatera. I sikte är att köpa en ny. Det gör alltså inget om den går sönder. När jag tänker efter så är den inte heller hela världen om det finns på den skulle gå hopplöst förlorat.

3) Alexandertekniken som hjälper mig att vara medveten, inte vara rädd för förändring eller att förändras.
Det är ett effektivt redskap i "The Art of Changing"

Alexanderteknikens bakgrund och historia

Frederick Matthias Alexander, en skådespelare från Australien som föddes år 1869 på ön Tasmanien men flyttade till Melbourne i 20-årsåldern.
Som recitatör fick han återkommande problem med heshet och röstbortfall. Dessa problem uppstod när han var på scen och det hände att han fick avbryta sina framföranden. Han sökte hjälp hos läkare och talpedagoger men fick ingen bestående hjälp utan bestämde sig för att själv försöka komma tillrätta med sina röstproblem. Det gjorde han genom att observera sig själv i speglar medan han talade och reciterade. Han upptäckte hur han vanemässigt drog upp axlarna varje gång han andades in och han såg hur han sköt fram hakan och huvudet varje gång som han började recitera. På olika sätt försökte han stoppa eller ändra dessa rörelser men utan större resultat.

Vanor är, som du vet starka och envisa men envis var också FM. Han kunde märka att när till vis del kunde huvudets rörelse framåt, då blev rösten inte lika ansträngd och inte heller drog han upp axlarna vid varje inandning. Detta motiverade honom förstås att fortsätta och så småningom hade han utvecklat en teknik för att kunna hindra onödiga spänningar och rörelsemönster med nacken och huvudet och förutom att det "gav honom rösten tillbaka" så påverkade det hela hans allmäntillstånd. Både hälsa och hållning förbättrades!

I början blev han känd som någon som jobbade med röst och andning och han fick bl a elever bland präster och skådespelare. Men tekniken hjälpte även vid t ex rygg- och nackproblem och läkare började skicka sina patienter till honom.
1904 flyttade han till England och byggde upp en praktik i London, han skrev fyra böcker och 1931 startade han den första 3-åriga Alexanderlärarutbildningen. FM arbetade på sin skola mer eller mindre fram till sin död 1955.

Sedan dess har Alexandertekniken fått ett stort användningsområde. En del börjar med Alexanderlektioner pga smärta eller spänningstillstånd, andra för att få god hållning eller få bättre ergonomisk arbetställning framför datorn. De som arbetar som artister eller utövar idrott börjar ofta med tekniken för att förebygga besvär och skador eller för att förbättra sin prestation.

Vill du veta mer?
Det är en fantastiskt spännande och unik metod, en fungerande och effektiv hjälp till självhjälp!
Att ta Alexanderlektioner är utvecklande och roligt!
Vill du också börja? Välkommen!

Att skjuta UPP

I min värld är ordet UPP fyllt med mening. Upp/up har stor betydelse i undervisningen av Alexanderteknik. När jag träffar mina kollegor kan vi prata om hur upp eller ner vi känner att vi är och det har inget att göra med om vi är på gott humör eller inte. När vi diskuterar vårt arbete kan vi prata om hur elever "går ner", är "pulled down" eller hur de får fatt i riktningen "upp" och hur hela deras kropp plötsligt fungerar som en organisk helhet och i deras ansikte sprider sig ett stort leende eller de börjar andas på ett helt annat sätt, djupt och naturligt. Orden upp och ner är en del av vårt yrkesvokabulär och beskriver rörelseriktningar och muskelkrafter i kroppen kopplat till tankar och attityder som är starkt rotade i varje individs personliga vanor.

Så UPP är positivt laddat för mig, för det mesta. Förutom när det kommer till ordkombinationen "SKJUTA UPP" då det får en annan mening som ofta är negativ.

Just idag tänker jag på något som är särskilt aktuellt den här tiden på året och som jag notoriskt skjuter upp och helst förtränger.
Det stavas: b-o-k-f-ö-r-i-n-g och jag väljer små bokstäver för jag vill helst inte påminnas...En liten tröst i eländet, är att vi är väldigt många som delar denna "uppskjutarsjuka". Eller hur?

Denna måndag 2/2 anno 2015 viger jag några eftermiddagstimmar och en kväll till kvitton och sifferbestyr. Det är färdiguppskjutet för denna gång!

Så hur är det med dig? Skjuter du upp någonting?