Det lilla gör stor skillnad

Ett ord kan göra dagen till himmel eller helvete.

Den ilskan blicken från någon som gör att man blir alldeles rädd och kall.
Det lilla leendet från en okänd på spårvagnen som värmer hela hjärtat.

Tjugan som fattas när man ska betala i kassan som gör att man får gå hem utan middagsmat.
Tjugan som man precis hittar i botten av väskan som precis räcker till en chokladkaka.

Spänningarna som fortplantar sig genom hela kroppen när fingrarna gör små rörelser på ett tangentbord.
Spänningarna som försvinner i kontakten med en stilla, varsam och lyhörd hand.

Det lilla gör stor skillnad.

Flöden

Det är inte svårt att tänka sig att om man råkar ställa sig på vattenslangen blir det stopp i flödet.
Eller känslan när blodtrycksmanchetten pumpas upp och det börjar kännas obehagligt i armen. Limmet kommer inte ut ur Karlssons klistertuben om det finns en torkad klump längst ut.

Knyt nävarna så att knogarna vitnar, bit ihop käkarna så att tänderna tar skada...ja, de flesta av oss har många erfarenheter och upplevelser av vad som händer när vi knyter oss och flödet stoppar.

Det finns ett område där vi har tendens att spänna oss mest hela tiden, på grund av stress och genom våra hållningsvanor.
Det är i nacken. Jag frågar ofta när jag har en föreläsning hur många som har ont och är spända i nacken och det är alltid fler än de som inte har. Frågar man då vilka som känner någon med nackbesvär så räcker resten upp handen...

Förutom att vi blir spända och får ont så är det faktiskt så att vi försämrar blodflödet till hjärnan när vi stelnar till i nacken. Det är ju dumt för då tänker vi sämre, reagerar saktare och rent allmänt mår vi inte så bra.

Så härliga "biverkningar" av Alexandertekniken är när eleven säger att "efter en lektion blir jag på så gott humör att jag har lust att göra roliga saker"!
Eller "min deppighet går bort när jag släpper i nacken och låter huvudet ha en riktning upp".
Andra berättar att de märker att arbetet går trögt, att tänkandet inte fungerar som de ska när nacken är ihopdragen men om de tänker upp och huvudet o nacken får en annan riktning så får de en annan skärpa.
Testa att sitta aktivt , utan att kollapsa nacke och rygg nästa gång du är på en föreläsning eller ett möte så kommer du att märka att det blir enklare att följa med, att förstå.

Så vi behöver alla ha ett bra flöde mellan hjärnan och kroppen - då blir vi gladare och klokare och mår så mycket bättre!

Alla har talang

"Alla har talang" heter en bok skriven av Charlotte Hågård. Jag hade möjligheten att lyssna på henne när Qoola Qvinnor hade en glittrande fest inför kvinnodagen.
Hon hade mycket intressant att säga som kan vara en hjälp när man ska utveckla sig själv och sitt företag eller hitta ett nytt arbete. I boken kan man läsa att "Genom att våra talanger kommer så naturligt för oss har vi svårt att se att det är något unikt med oss själva".
Hon skriver också:
 "Ditt återkommande mönster av känslor, beteenden och reaktioner styrs av ditt mentala länksystem. Detta länksystem fungerar som ett filter som hjälper dig att sortera bort en massa saker och fokusera på andra. Det skapar ditt unika sätt att relatera till omvärlden".

Så om vi börjar funderar på vad vi gillar, dras till och har lätt för så lär vi känna våra talanger och sedan stämma av med om dessa talanger verkligen får utrymme och plats i våra liv, både privat och i yrkesliv.

Jag har en talang som egentligen andra har uppmärksammat mig på och som jag inte tänker så mycket på själv...

Jag har en naturlig talang för att sammanföra, förena och koppla samman.
Det har jag förstås nytta av i mitt arbete med människor då det är lätt för mig att möta och anknyta och att lära den jag undervisar att "koppla ihop sig själv" för att nå helhet. Det är ju även en effekt av Alexanderteknik. Så min talang fungerar väldigt bra ihop med Alexanderteknik.

Men nu tänkte jag på min naturliga förmåga att sammanföra andra människor med varandra och hur det sedan leder till något gynnsamt. Det har lett till både giftermål, vänskap, affärsrelationer och nätverk. Jag skulle kunna räkna upp hur många människor som helst som har fått kontakt med varandra genom mig.

Det är spännande och det är nu en talang jag nu tänker att kultivera mera medvetet!

Nu ska jag ut och sätta upp flyers om någon som har en helt annan talang - löpartalang!
Min kollega Malcolm Balk kommer hit och har workshops i The Art Of Running 23 & 24 maj!

Övning ger färdighet, även när det gäller mingel

På min facebooksida tror jag att det står att jag gick med 2009. Någon gång där började jag att mingla...
Innan dess visste jag knappt vad mingel var.  På löpsedlar hade jag läst om "kändismingel" men plötsligt var det något som man skulle göra som egenföretagare. Ut och mingla!
Hälsa på så många som möjligt, presentera det du gör på två minuter, stanna inte kvar med samma person för länge, knyt kontakter och maila dem sedan helst samma dag. Var effektiv. Hu, vad skrämmande och inte alls jag.
Presentera mig för okända personer för att lika snabbt gå därifrån. Tänk om personen var intressant att prata med. Att presentera Alexanderteknik på två minuter kändes omöjligt. Vad skulle jag skriva i mailet. Effektiv? Jag tror att jag slängde en hög visitkort nyligen från de där första mingelträffarna, knappt någon på korten hörde jag av mig till.
Träffade jag någon jag kände på minglet pratade jag gärna och länge med den personen vilket är mingelfel nummer 1.

Göteborgsminglet är ett återkommande mingel för företagare i Göteborg. Det brukar vara ett på våren och ett på hösten.
Jag minns det första minglet som jag skulle gå på, kanske är det tre år sedan eller mer. En restaurang vid Ullevi.
Jag kommer ihåg hur stressad jag var när jag försökte hitta dit, jag var rädd att komma försent. Blev sedan förvånad av att det fortsatte droppa in folk - man behövde alltså inte komma dit prick på utsatt tid.
Att skriva sitt namn och vad företaget hette på den jättestora lappen som man skulle fästa på bröstet med en klädnypa var ju inga problem men att skriva vad mitt företag var bra på och vilka jag ville ha  kontakt med var desto svårare. Jag skrev förstås Alexanderteknik och att med det kunde man t ex bryta vanor, få bättre hållning, starkare rygg och att må bättre. Sedan tyckte jag förstås att alla borde vara intresserade av det.
Sedan försökte jag käckt att kasta mig på de som såg lika vilsna ut som jag kände mig och vi kunde finna samhörighet i att sådana här mingel var svåra men vi bytte i varje fall visitkort och det var ju det som var vitsen eller hur?
Med 200 perssoner i en lokal blir det väldigt stimmigt och att försöka prata blir lätt till skrikande och där hjälpte inte Alexandertekniken ett dugg...jag blev hes och kraxig och tyckte att det var rätt skönt när jag gick därifrån. Med en bunt visitkort på fickan, precis som man skulle. Att jag sedan inte visste hur jag skulle göra med dem är ju en annan historia.

Skam den som ger sig, man lär sig inte spela piano efter en tutorial, man lärsig inte Alexanderteknik på en lektion och inte lär man sig minglandets konst på ett mingel.

Jag har fortsatt att mingla och då jag är med i ett tryggt, stort, uppmuntrande och tillåtande nätverk som Qoola Qvinnor får jag träning och får tips på våra träffar.
Så när jag i torsdags gick på ännu ett Göteborgsmingel kändes det på ett helt annat sätt. Jag kände mig trygg, lugn i mig själv och nyfiken.

Jag kom till Världskulturmuseet en stund efter att de hade öppna. Det var säkert närmare 300 deltagare den här gången.
Första anhalten var att skriva sitt namn och företagsnamn på ett A4-blad samt beskriva vad företaget erbjuder och vilka man vill få kontakt med.
Den här gången ville jag ha roligt och för att kunna beskriva nyttan med det jag skulle kunna erbjuda nämnde jag inte Alexanderteknik utan skrev: "SuperHero som hjälper dig eller din personal med att bli av med paddnacke, musarm och gamnacke". Kontakt ville jag ha med företag eller individer som sökte detta. Vem behöver inte en Superhero? Vem har inte problem med nackar, axlar och armar?

Det var med denna "introduktion" lätt att få kontakt med folk och att berätta, indirekt om tekniken som jag använder mig av.
Den här gången kändes det roligt, det var lätt att ta kontakt och det var många som själv blev nyfikna på vad jag skrivit på papperet och som då började prata med mig.
Fick några fina kontakter som jag kommer att träffa för en fika. Hittade en kul person som gör hemsidor och träffade en kompis från förr. 
Jag sa bara som hastigast hej till de som jag känner sedan tidigare, jag hann njuta av macka och te och den här gången blev jag inte ens hes. Så för mig öppnades det upp ett nytt sätt att mingla på.

Övning ger som sagt färdighet!

Pelargoner i fönstret

Ännu ett år då jag är hopplöst efter...

Jag tänker på mina pelargoner, eller "rose-trä" som min pappa alltid sa. (För honom fanns det rose-trä, det innefattade alla inneväxter som hade blommor).

Jag är uppvuxen i ett hem med mycket krukväxter och då speciellt pelargoner. Varje fönster (huset hade 10 fönster) var fyllt och min mamma gjorde och gör fortfarande samma procedurer varje år. även om hon idag har betydligt färre växter i sin lägenhet.

Någon gång i februari klipper hon ner sina pelargoner och ett antal veckor senare planterar hon om dem. Förra veckan berättade hon glatt att hon hade planterat om 15 stycken en dag innan 11-kaffet.

Själv går jag omkring varje vecka och tänker att nu ska jag göra det. Men antingen är jag just då på väg nedför trappan eller tänker att det är för sent på kvällen (man ska säkert inte klippa i växterna efter 22 på kvällen...)
I bästa fall klipper jag ner dem i april och planterar om dem i oktober om det nu alls sker. Inte så konstigt att mina fönster inte bågnar med rosa, röda, vita blommor när våren kommer.

Det har inte alltid varit så. En gång i tiden kunde jag skryta med att ha "gröna fingrar".
När jag precis flyttat hemifrån (när jag var ca 18 år) och fram tills jag var ungefär 25 och flyttade till England då skötte jag mina krukväxter efter alla konstens regler, vårstädade garderober, satte in fastlagsris, jag planterade hyacintlökar i lagom tid så att de skulle blomma till jul, bakade pepparkakor och gjorde knäck.

En del säger att man får annat att tänka på när man får barn, tiden räcker inte till osv. Jag har tänkt att det nog stämmer.
Men nu undrar jag om det inte även handlar om att ju yngre man är ju mer finns vanorna kvar inom en, av vad som gjordes i ens hem när man var liten. Att flytta hemifrån är en stor och omvälvande grej så för att klara av det är det lättast att följa det som man känner till.
För min del handlade det mycket om krukväxter och rutiner innan julen, sådant som jag tyckte var mysigt och gjorde hemmiljön trivsam och spred goda dofter. Årstidsbundna ritualer.

Nu för tiden behöver jag inte allt det för att jag ska trivas och känna mig hemma, det är annat som skapar det. Men jag tror att ritualer kan vara bra, att medvetandegöra sig om vad som händer i naturen när ljuset kommer eller går.

Jag tror att 2014 får bli året då jag kommer tillbaka till att pyssla om mina krukväxter. Måndag förmiddag verkar vara en ypperlig tid för att ta fram saxen och klippa ned mina kära "rose-trä".

Modet att stanna upp och tiden att vara närvarande i det dagliga

Jag tycker att det är intressant att utveckla förmågan att välja väg medvetet och närvarande i mitt dagliga liv. Vad gör jag nu, vart är jag på väg och hur tar jag mig dit? Hur använder jag mig själv när jag gör det jag gör under dagen?
Jag gillar att gå "kroppens väg" för att lära mig om mig själv, det är så praktiskt för den har jag alltid med mig, jag behöver inte vara ensam eller gå undan och hitta ett enskilt ställe för att träna. Jag behöver inte heller blunda eller stänga ute världen omkring mig. Jag tränar mitt undermedvetna att bli så medvetet som möjligt. Genom kroppen, inifrån och ut, utifrån och in lär jag känna hur mina känslor och tankar, vanor och mönster är sammanvävda.

Ett intressant tillfälle att lära om sig själv är när man från sittande ska ta sig till stående. Det kan kanske vara svårt att förstå att man kan hitta något lärorikt i en sådan simpel och vardaglig aktivitet.
Jag lovar dig, i det vardagliga finns en helt annan dimension, en ny värld att ta till sig om man har mod och tid. Modet att stanna upp och tiden att vara närvarande.
Mod behöver du för att stanna kvar i mötet med dig själv och tid behövs lustigt nog för att lära känna nuet och närvaron.
Oftast kan man inte särskilja rörelserna eller mängden av ansträngning i musklerna. Man sitter ner och sedan står man upp. Vad som sker däremellan ligger i det undermedvetna och därför har man som regel ingen vetskap om vad man gör, om man är i balans eller inte, om rätt muskler arbetar eller inte.

Vill du pröva?
Observera dig själv och rörelsen som sker när du ställer dig upp.
Var tar du i, vilken del av kroppen får arbeta mest? Benen, rumpan, ryggen, nacken?
Var har du tyngden på fötterna? På hälarna, tårna eller är du i jämvikt över fötterna?
Var är din uppmärksamhet och din tanke? På rörelsen? Dit du är på väg? På något helt annat som hände igår eller händer imorgon?

Vanliga vanor när man ställer sig upp från sittande är att pressa sig upp till stående genom att arbeta väldigt mycket med låren. Men är det inte meningen att man ska jobba med benen, är det inte bra att ha starka ben frågar sig många då? Jo, det är bra med starka ben men onödigt att ta i mer än vad som behövs för det man just gör.
Anledningen att man tar i för mycket är ofta att man tar en genväg till stående genom att ställa sig upp med tyngden på hälarna, dvs när man är baktung och nästan faller bakåt. Då är det ju inte så konstigt att man får arbeta extra mycket.

Så kolla om dina tår lyfter från golvet när du ställer dig upp. Lämnar de golvet är det rätt stor chans att du har mest tyngd på hälarna. Vad skulle hända om du låter huvudet leda dig framåt (och att nacken och resten av ryggraden får vara lång) och att du lutar dig lite, lite längre fram med överkroppen över fötterna än du brukar göra. Då kan du ställa dig upp, med jämvikt över fötterna.

Hur gick det? Blev det någon skillnad i rörelsen? Hur känns det inom dig?

För att göra det jag just beskrivit behöver du stanna upp, hejda dina reaktioner av att "göra". Du får träna dig på att "vara" och du har möjligheten att upptäcka både rörelsevanor och spänningsmönster. Kanske du känner dig otålig eller förvirrad, kanske märker du att du tänker på något helt annat och att det är svårt att vara närvarande och medveten om din kropp.
Kunde du hejda dig och låta rörelsen bli en annan än den vanliga finns också chansen att du upptäckte att du kunde ta i mycket mindre, att det blev lättare. Kanske jobbade du inte så mycket med axlarna och att du andas lättare. Möjligen kändes golvet som ett stöd och du känner dig lugnare inombords.

För allt hänger ihop med vartannat - kroppen och själen och tankarna!

P.S. Nu har jag inte ens frågat om vad som hände med nacken och huvudet när du ställde dig...?D.S.

Dags att tratta ner...

Upplever du någon gång att det händer alldeles för mycket på en gång? Många saker att tänka på och många saker att göra...
Just nu upplever jag att jag har en uppsjö av idéer, men det finns så mycket att plocka ur att det blir svårt att välja.

Jag fick en möjlighet i höstas att träffa Coach Beate ett antal gånger och hon gav bra verktyg för sådana situationer. Själv är jag en fena på att stanna upp och att ge mig tid att ta hand om mig själv, tänka efter och sedan att ta beslut. Men om det är för många beslut att ta eller vad som kan vara bästa att börja med...Att helt enkelt (?) bli klarare och tydligare det hjälpte Beate mig med.

Ett tips var att "tratta ner", att skilja ut och att skapa en struktur för det jag vill gå vidare med.

Så ut genom tratten kommer:
a) att skapa ett kompendium för elever
b) föreläsningar
c) nischer att rikta mig mot
d) samarbete och att vara del av kreativa nätverk

Nu ska jag tratta i väg till veckans första arbetspass...

Have a lovely day!