En sömnlös natt och utsikten från ett cafébord

Råkar du ut för sömnlösa nätter någongång?
Nätter där John Blund helt och hållet hoppar över detta med att strö drömsand i mina ögon brukar hända när det är fullmåne eller om jag druckit något med kaffe i efter klockan 14...

Fullmånekänning var det inatt så det blev mest vila i natt för mig och en väldigt tidig frukost. Redan när jag var på väg till ett äldreboende för att göra Qigong började jag längta efter en Latte. Både efter
smaken och för att piggna till (att åka spårvagn kan vara så sövande). Förra veckan hade jag gått förbi ett café "Your Daily Dose", som precis skulle öppna. Jag har haft en förväntan hela veckan på att gå dit. Jag gick dit, för att upptäcka att det var stängt, vilket var väldigt snopet. Det är ju så med förväntningar, att allt som oftast blir det inte alls som man har tänkt sig. Mer om det en annan gång.

Säkra kort är trevligt att kunna ta till. De är som ens gamla vanor, som på gott och ont, alltid
levererar och man får precis det man är van vid, som man känner sig hemma med och gillar.
Espresso House är en sådan kedja som alltid serverar en god latte, just nu med julsmaker som kanel och kardemumma. Min veckodos av Latte har jag nu avnjutit tillsammans med en saffransbiscotti.

Dessutom sitter man bra på Espresso House vilket jag personligen verkligen uppskattar. Stolar och bänkar som också levererar det de ska, som ger stöd på rätt ställen. Idag valde jag en fåtölj och den är riktigt bekväm. Så bekväm att jag gärna skulle ta med den hem.
Här finns variation. Om man vill sitta och jobba med sin dator eller ha möten så finns bra bord och stolar för det. Vill du fika med en kompis eller sitta enskilt så finns annat som uppfyller, i varje fall
mina krav. För en längre person skulle kanske inte denna fåtölj kännas bra.

Här (EH på Järntorget) finns plats för en och annan barnvagn. Möjligtvis skulle ljudnivån kunna vara störande vid den här tiden på dagen om man skulle vilja sitta och prata med någon. När jag är själv tycker jag om sorlet från de som sitter runt omkring som blandas med det pysfräsande ljudet från kaffegörandet.
En och annan go doft kommer min näsa förbi.

På caféer får jag även fortbildning. Jag tränar ständigt min förmåga att observera och att analysera vad jag ser i form av rörelse, riktningar, energi och liv. Ibland blir jag klokare, ibland tappar jag bort mig i funderingar på vilka människorna omkring mig är och vilka liv de lever.

Jag tänker blogga mig runt Göteborgs caféer och skriva om sittkomfort, kaknjutning och lattepoäng.
Det kommer också att bli en och annan tanke om personalens ergonomi och gästernas beteenden.
I bästa fall kan jag bidra till dina caféupplevelser!

Ha en härlig onsdag och om du är intresserad glöm inte att kolla in mina Julerbjudande som idag kommit som ett Facebook event men snart även kommer upp på hemsidan och ut i ett nyhetsbrev.

Alexanderteknik för barn och ungdomar som har svårt med koordination och inlärning, som är hyperaktiva och utåtagerande

För de flesta som arbetar med att undervisa Alexanderteknik är vanligtvis de som kommer till oss vuxna individer, som själva, av olika anledningar bestämt sig för att börja med Alexanderteknik.

Då och då tycker dessa vuxna elever att det nog skulle vara väldigt bra om deras barn och tonåringar också fick lektioner. Så de flesta Alexanderlärare har nog jobbat med barn och ungdomar också. Själv har jag för tillfället några tonåringar som med viss regelbundenhet kommer på lektioner.

F.M Alexander, upphovsmannen till tekniken ansåg själv att det vore väldigt bra om hans metod kom in i en människas liv tidigt eftersom man då inte har hunnit att utveckla så många omedvetna vanor,
Han startade därför The Little School där vanliga lärare skötte den vanliga undervisningen medan F.M och hans assistenter gav lektioner till barnen.

I England finns skolor som har Alexanderteknik på schemat vilket är mycket uppskattat.

Som jag i en tidigare blogg nämnt så köpte jag ett antal böcker på kongressen i augusti. Nyss läste jag ut en av dem som berörde mig mycket.

Den heter "Directions for Life" och är skriven av Gal Ben-Or. Han arbetar främst med barn och ungdomar. Det var inte något som han direkt valde utan som han säger i boken: "The children chose me".

Boken ger en beskrivning av hur han själv kom i kontakt med tekniken och lite om Alexanderteknikens principer och förhållningssätt.
Sedan berättar han om hur han arbetat med olika barn. Berättelser om varför de har kommit till honom, hur de har tagit till sig och lärt sig Alexandertekniken, processen av själva arbetet. Barnen och ungdomarna som kommer till honom har ofta fysiska besvär och inlärningsproblem, de kan vara utåtagerande, hyperaktiva, okoncentrerade, störiga och våldsamma. Under lektionerna märker han hur dessa unga människor på olika sätt inte har tillgång till sig själv och sin kropp som helhet. Något har hänt på vägen i deras utveckling som gjort att de tappat tillit, låst sig eller på andra sätt kommit vid sidan om sig själva och sina kamrater i samma ålder.
Gal har utvecklat ett sätt att arbeta med Alexandertekniken för att hjälpa dessa barn och ungdomar att bli integrerade i sig själva, i sin egen kropp. Det är djupt rörande och berörande att ta del av hur djupt han möter dessa individer från kärnan av sig själv till deras innersta kärna.
Som ni nog förstår har han mycket goda resultat i sitt arbete.

Han arbetar även med ungdomar "på glid" och har under en period även ansvarat för en
"kindergarten" där Alexanderteknik var en del av dagen. "Center for the Alexander Technique for Children" initierades av föräldrar till barn som på olika sätt blivit hjälpta av Alexanderteknik.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som har intresse av Alexanderteknik och hur tekniken kan vara till hjälp inom så många områden.
Särskilt rekommenderar jag den till alla som har eller som jobbar med barn och ungdomar!

Rädsla sitter i hjärnan

När man ska lära sig att göra något nytt så krävs upprepning för att det ska skapas nya muskelminnen.

Rädsla är ett hinder när man ska lära sig...

Rädslan sitter i hjärnan men manifesterar sig i kroppen.

Min man åker Monowheel, se här om du vill veta mer:

https://www.facebook.com/realvikingsmonowheel/

Han är van skidåkare, har tränat mycket kampsport, kan fallteknik och lärde sig att åka på detta hjul mycket fort.

Han pendlar nu fram o tillbaka till jobbet och tycker att det är smidigt, jätteroligt och bra träning inför skidsäsongen.

Själv har jag aldrig tränat särskilt mycket, åker inte skidor och är rädd för att falla.

Jag har provat att åka kanske 10 gånger sedan mitten av augusti. Det har varit mycket intressant att studera mig själv och mina reaktioner. Jag får minnen av hur det kändes när jag lärde mig att cykla.

De första gångerna höll jag krampaktigt i min man när jag ställde mig på hjulet och jag höll krampaktigt i hela min kropp för att hitta balans och vara upprätt. Vid 5-6 gången kunde jag plötsligt känna min kropp, både delarna och helheten och jag hittade hur jag håller balansen men fortfarande har jag hållit i min man.

Några gånger efter det kunde jag hålla lätt i en av hans fingertoppar och släppa taget korta ögonblick.

Senaste gången som jag provade hade jag i förväg "pratat med mig själv, min hjärna och min rädsla". Jag använde mig av Alexanderteknik för att ändra mitt förhållningssätt och för att hitta ögonblicket mellan stimuli och reaktion. Min vanemässiga första reaktion är rädsla. En känsla, en tanke, en idé om att jag kan falla och göra mig illa. Eller att jag inte kan få stopp om jag börjar rulla iväg. Att jag inte kan sätta ner foten.

Dessa tankar håller mig krampaktigt kvar i "det gamla hjärnspåret". För att kunna släppa det måste jag släppa kontrollen, jag måste släppa tanken på det som är där framme i nästa steg för det är ju dit rädslan tar mig.

Jag stannade upp i mig själv, där jag i stunden var, med fötterna på hjulets fotstöd, rullande och med fjäderlätt kontakt med min mans finger, släppte jag vanans boja. 

Jag tänkte upp istället för ned och jag VALDE MEDVETET att hejda vanan och släppte taget och rullade på egen hand ca 10 meter då jag VALDE MEDVETET att lyfta foten från fotstödet och sätta ner den i market.

Nu ser jag framemot nästa tillfälle! Första gången är det alltid svårast att släppa taget men nästa gång kommer jag att tampas med förväntningen av hur bra det ska gå. Då kan det också låsa sig.

Det är väldigt spännande att så medvetet gå igenom en läroprocess och bokstavligt men även nästan känna fysiskt hur hjärnan lägger om växel till ett annat spår.

Att vara skuggan av sin kropp

Dagligen läser jag insändare, rubriker, löpsedlar och artiklar som säger att fler och fler sjukskriver sig. Psykisk ohälsa ökar. Det är stressigt på jobbet och stress för att hinna med alla dagliga förpliktelser som att ta hand om familjen, laga god och näringsriktig mat (enligt någon av alla rekommenderade dieter som finns), träna för att det är hälsosamt och träna för att kroppen måste se snygg och vältränad ut. Sedan bör man ha rätt kläder och rätt skor, rätt skägg och rätt hår, elcykel och miljövänlig bil. Personlig utveckling och andlig utveckling och man får inte glömma all utveckling på sociala medier som är ett absolut måste. Syns man inte finns man inte. Andas djupt och vara mindful, springa långlopp och hinderlopp i lera och taggtråd. Aktiva semestrar och ett boende spm speglar en inredningstidning. Politiskt medveten, för eller emot tusen och en saker. Barn och tonåringar som behöver oss, föräldrar som behöver oss, partners som behöver oss eller vi som behöver partners.

Phu! Det är lätt att hålla andan för mindre. Det var rentav stressande att skriva om allt som förväntas av oss här i landet.
Alla som försökt att lära sig att jonglera vet att det är nog så svårt att få två bollar att byta plats och att få iväg tre bollar vid rätt tidpunkt ter sig för  de flesta i början helt omöjligt. Så hur många bollar i luften har inte de flesta idag? Det kan starta redan i förskolan med aktiviteter, kompisar ochsådant barn förväntas att lära sig. Så mycket att de inte har tid eller glömmer att leka.
Det bara fortsätter så. 

Vi gör och gör, mer och mer, vi är på väg till våra mål. Så mycket så att vi är mer som skuggan på bilden ovan. Istället för att naturligt vara närvarande i våra kroppar är vi i nästa steg, utanför oss själva, på väg mot det som ska bli så mycket bättre.

När jag möter människor - det kan vara familjen, vänner eller när jag jobbar med mina elever så ser jag detta så tydligt. Jag hör det också. Kommentarer om nacken som värker, tänderna som gnisslas på natten, ryggen som skriker, ben som är stumma och fötter som inte känns.

Därför är mitt arbete så positivt. Jag har en nyckel till att hjälpa människor att stanna upp, så att de kan hinna vänta in sig själva, komma tillbaka till sina kroppar och fylla dem med sin närvaro, ända nere i fotsulorna, ända ut i fingerspetsarna, ända upp i hjässan, hela baksidan, hela framsidan, alla sinnen öppna. De behöver inte längre vara bara i skuggan av kroppen, de kan vara kroppen, sin kropp, sina sinnen. I stöd av jorden. I kontakt med livet.

Nej, det är inte alltid lätt, inte alltid möjligt hela tiden, det går inte fort, det får ta tid här och nu istället för då och där och sen.
Det finns en stor belöning i denna process. Den består av att du har tillgång till dig själv, ett förhållningssätt som hjälper dig att hantera stressorer och ger dig möjlighet att välja. Att säga ja, nej eller låt mig tänka på saken.

Skönt att slippa mobilen!

Min IPhone hade börjat leva sitt eget liv och den hade inte gått att uppdatera på jättelång tid.
För en vecka sedan bestämde jag mig för att införskaffa en ny, den här gången fick det bli en Samsung. Särskilt förtjust blev jag i asken...där fick den ligga kvar i flera dagar...

Alexanderteknik konfronterar dig med dina vanor, kan man säga. Keep them or let go!

Min "lätt" teknikfientliga inställning är ingen hjälp för mig när jag t ex får en ny mobil. Men jag får säga att jag plockade upp den och laddade den väldigt mycket snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare! Heja mig!

En amerikansk blivande kollega arbetar på Apple.
Hon gav mig mantrat "I love New tech!" att tänka på. Först skrattade jag för min första reaktion var: nä, det gör jag verkligen inte!!!
Min  Alexanderteknikvana trogen sa jag stopp! Tänk om jag kunde tänka så, det skulle säkert hjälpa mig och göra det mycket roligare...
Så det mantrat tänker jag på då o då. Då ler jag inombords och plötsligt går det lättare.

Idag köpte jag ett fint fodral och jag har lärt mig att stänga av alla störande signaler, så vi är på god väg att bli kompisar, Sammy och jag!

Men det jag egentligen ville säga med denna blogg var att det har varit alldeles underbart befriande att gå hemifrån den här veckan utan mobilen. Jag har lämnat den hemma eftersom jag inte hade ett fodral.

En lättnad har det känts som, att vara utan den. För mobilen förpliktigar mig att kolla den, att använda den och den upptar tid som jag hellre ägnar åt annat! En tids-och energitjuv i den rätta bemärkelsen.

Nu är det fredag kväll! Ha en härlig helg!

Vill du veta mer om Alexanderteknik, läs här

Ergonomi för nyblivna mammor

Jag har ett roligt arbete!

Idag hade jag en härlig förmiddag med 11 bebisar och deras mammor.

Jag fick i början av hösten en förfrågan från en av mammorna om jag skulle kunna ge några tips och råd vad gäller hur man sitter när man ammar, går och bär, lyfter och kör barnvagn. Det tackade jag förstås ja till, när får man annars chansen att träffa så många gulliga småttingar på en och samma gång,

För egen del hade jag en enorm nytta av Alexandertekniken under mina båda graviditeter och under förlossningarna. Att tiden efter att barnen kommit skulle vara jobbig med lite nattsömn och ingen egen tid var jag inställd på men inte hur ansträngande det kunde vara att bära ett så litet barn. För man bär sina barn mest hela tiden kändes det som plus att de som regel går upp i vikt varje vecka...Så jag hade verkligen nytta av att kunna ta hand om mig själv.

Sitta i soffan eller på pinnstol att amma brukar väl ingen ens reflektera över. Självklart sätter man sig i soffan eller sängen. Problemet är bara att det är lite för mjukt för att kunna ge oss det stöd som behövs för att kunna sitta upprätt. Så vi pratade om vikten av att ha mycket kuddar, gärna några som är fasta, plus amningskudden. Stöd bakom ryggen och stöd under armarna.
Att sitta på sina sittben (vilka man känner tydligare på t ex en pinnstol) hjälper till när man ska sitta upprätt och att ha huvudet högst upp och inte i vad vi kan kalla mobilnacke. För det är ju så att vi vänder vår uppmärksamhet ner mot barnet när vi ammar och då blir det lätt att precis som med mobilen så böjer vi på nacken istället för att böja huvudet. Mammorna fick pröva om de kunde hålla barnet med ena handen/armen och släppa ner axeln och armen på den andra sidan - det gick! De fick också fundera på om de kunde böja mindre i handlederna när de gav barnet stöd, för att slippa onödiga spänningar och smärta.

Vi tittade på några av mammorna när de stod upp och höll barnen. Vad vi såg var att det var lätt att översträcka knäna och låsa höfterna, luta ryggen bakåt, dra upp axlarna och dra ihop nacken. Men det gick fint att släppa i knän och höfter och att hitta jämnvikt över fötterna, låta ryggen hjälpa armarna att bära barnet. Då åkte axlarna ner, nacken blev längre och huvudet kom högre upp.

När det handlar om hur man står vid skötbordet berättade jag att deras barn längre fram kommer att kunna vara deras bästa lärare i hur man böjer sig!
Så jag presenterade "monkey", hur man böjer i höfter, knän och anklar men behåller längd längs rygg, nacke och huvud.

Barnvagnskörning blir lätt att det är vagnen som drar med sig föräldern. Så jag tipsade om att hålla
lätt i handtagen och se armar och händer som förbindelsen mellan kropp och vagn. Då behöver man bara flytta sin kropp framåt så skjuts vagnen framåt och armar, axlar och nacke behöver inte jobba så mycket.

Som avslutning fick några vars bebisar somnat pröva på att ligga på golvet i konstruktiv vila vilket uppskattades. Det brukar alltid vara lika förvånande att det kan vara så skönt att ligga på ett hårt golv med en hård bok under huvudet.

Vill du veta mer om nyttan man kan ha av Alexanderteknik, se här

Som en ny människa

"Nu känner jag mig som en ny människa", sa dagens sista elev. Jag känner mig verkligen helt annorlunda mot vad jag gjorde när jag kom.
Då var klockan 18.30 på kvällen. Det är inte illa att kunna känna så efter en full arbetsdag, vid den tiden på kvällen när man bara längtar hem till soffan. Att efter drygt 40 minuter där varken läraren eller eleven gör speciellt mycket mer än att stanna upp och stanna upp en gång till. För säkerhets skull stoppar vi ännu lite till innan enkel aktivitet.

Så vad är det som händer när vi stannar upp? Jo, vi stillar oss, i kroppen och sinnet och vi tar mark och vi tar in rummet, vi bärs upp och vi närvarar. Då släpper onödiga spänningar och kroppen koordinerar sig så fint alldeles på egen hand. Då får vi energi och den kan flöda.

Det är skillnad på det och att göra, att vara på, att ta i, prestera och vara före oss själva för det ger bara spänningar, obalans, bröstandning och axlar uppe vid öronen.

Det är därför som många, efter en Alexanderlektion utbrister i ett: " Jag känner mig som en helt ny människa!"