Vakna som om du var en småstad en tidig morgon

Ser en småstad vakna upp runt omkring mig. Någon putsar fönstren inifrån biograffoajén, någon annan ställer upp dörren till sin butik och i stadens äldsta herrekipering ser jag min generations efterträdare stå och titta ut genom skyltfönstret.
Genom hans ögon började jag att se staden vakna. Kanske funderar han på vad som kommer att komma in i dagens kassa, hur många kunder som kommer att komma in och småprata bara för att ha någon att prata med eller för att se om det finns något passande kvar på reahyllorna. Kanske tänker han på att ta en kopp kaffe.

Allt är ännu lugnt och stilla, jag ser mest pensionärer gå omkring dragandes på dra-maten, skjutande framför sig rollatorer eller ännu ett tag förlita sig på tryggheten från en käpp.
Stadens nyaste café öppnar tidigt och några få har satt sig med kaffe och laptop eller som jag med cappuccino och IPad.

Om några timmar lär caféet ha fullt med lunchgäster och huvudgatans trottoarer kommer att känna mångas fotsulor och snabba steg på väg till eller ifrån. Fast här kan man även gå säkert mitt på den bilfria gatan.

Jag tänker på hur var och en börjar sin dag. Jag undrar hur många som stressar och rusar på morgonen för att hinna i tid till jobb och skola och hur många som ger sig själva gott om tid?

Visst vore det hälsosamt att börja dagen lika långsamt såsom en småstad tycks göra.

Idealiskt är förstås att vakna utvilad av sig själv och med tid att ligga kvar en stund om man vill. Att hinna vakna både med kropp och sinnen. Att likt katten sträcka och vända på sig för att låta kroppens alla sidor både ta emot stödet från underlaget och att ge stöd åt täcket. Att öppna ett öga i taget och släppa in ljus och världen runtomkring. Röra tår, fötter, fingrar, händer. Slumra lite till medan tankarna vaknar till minnesfragment av nattens drömmar, planer och förväntningar på dagen.

Tänk om man hinner tänka till, en stilla stunds paus innan man viker undan täcket, vänder sig på sidan för att sedan sätta sig med fötterna i golvet och huvudet upp.

Att i denna stilla paus ge dagen möjlighet att ta en annan väg än den som alltid går igång när vi omedvetet sätter igång ett tåg med vagnar fulla av gamla vanor i form av idéer, tankar, känslor, spänningar, smärta, förväntningar, rörelsemönster, kroppshållning, andning osv.

Det skulle kunna bli en dag som är lättare och friare. Det skulle kunna bli en dag då de gamla vanliga reaktionerna och förväntningarna hejdas innan de ens fått fäste. Det skulle kunna bli en dag då du tillåter dig att välja nya tankar och nya sätt att hantera det du under dagen möter.
Nya tankar och nya sätt att hantera det du möter kan innebära att du väljer att lyssna på kroppens signaler, att du säger nej istället för ja eller ja istället för nej, att du istället för att hålla andan och hålla upp axlarna, andas ut och låter axlarna vara i fred. Du kan välja att ta kortare steg och gå långsammare eller njuta av att utan att anstränga dig gå så fort som känns bekvämt. Tänk om du väljer att stå i jämvikt på båda fötterna istället för att hänga på ena höften och att du har panoramaseende istället för tunnelseende. Du kanske väljer att ta en promenad på lunchen och frågar om någon vill hänga med istället för att hänga med dit ni alltid går.
Vem vet vad som kan hända om du flera gånger under dagen medvetet tänker på att att göra mindre istället mer. Förmodligen blir den lättare och friare både i kropp och sinne.

Så trist att vara sjuk och inte kunna jobba men ändock till nytta på sikt!

Det tar emot att lämna återbud, att ställa in och att säga nej till den som akut hör av sig för en Alexanderlektion. Men kanske är en förkylnings transformerande effekt till gagn för både mig själv och mina elever.

Jag blev förkyld i helgen och är skönt nog nu på bättringsvägen men har funderat en hel del på det här med hur sårbara vi är som enmansföretagare. Vi förlorar inkomst och har vi otur så tappar vi kunder och uppdrag vilket förstås är jättetråkigt och stressande.

Jag är så glad, av olika skäl, att jag arbetar med Alexanderteknik och Qigong. För det innebär att jag som yrke har att hjälpa andra människor med bl a deras hälsa och för att kunna göra det behöver jag prioritera och ta hand om min egen hälsa. Det brukar gå bra och när jag går in i känslan så upplever jag en enorm tacksamhet för att det har varit så de senaste 30 åren då jag haft eget företag. När jag var barn och tonåring var jag ofta sjuk i förkylningar, halsflusser, urinvägsinfektioner och ont i magen. Även det vände faktiskt när jag började med Alexanderteknik (ska blogga om det vid ett annat tillfälle). 

Det går så klart inte att gardera sig helt. Sjukdomar kan uppstå, man kan snubbla och bryta en arm eller så sätter sig en förkylning på bröstet så att man helt enkelt får kapitulera och gå och lägga sig tills den behagar lätta.

Om inte förkylningen är av det kraftigare slaget så kanske man väljer att jobba fast man känner sig kass eller att man börjar att jobba igen för tidigt. Det fungerar dock inte så bra när man ska jobba direkt och nära en annan människa. Dels för att förkylning kan smitta eleven/deltagarna men också för att det är svårt att vara i den balans, både fysiskt och mental, som behövs för att möta en annan människa, där de är, om man inte mår bra. Jag vet, för att jag har gjort det när jag var yngre. Jag intalade mig att jag var frisk nog men tyvärr så brukade det komma bakslag. Ny förkylning eller att rösten tog stryk och att problemen hängde i länge.

Jag lärde mig att tänka om och även i detta har Alexandertekniken varit och är till min hjälp. Jag har lärt mig att stanna upp och att vänta in mig själv.

Jag tänker att vi människor ibland behöver ett ännu större mått av stopp och stillhet än vad vi får när vi bara vilar eller sover. För egen del så upplever jag att t ex en förkylning ger mig det. Jag tar sällan någon febernedsättande utan låter kroppen sköta om rytmen i läkningen.

När jag gick AT-utbildningen i England så tog jag hellre båten än flyget. Jag ville vara i en aningen mer närvarande upplevelse av distansen jag skulle färdas. 24 timmar på båt gav större möjlighet till det. Det är lite samma som att friskna till utan febernedsättande, jag kan medvetet färdas med förkylningen tills den börjar släppa.

Under tiden låter jag det som är och känns finnas där. Det jobbiga och det onda har sitt berättigande utan att jag försöker göra så mycket åt det eller önskar att det går över (det kan vara svårt). Jag låter mig vara i det och acceptera det. Uppskattar att bäras upp av sängen/soffan och kuddarna och omhuldas av värmen från täcket och ta in energin i luften som kommer genom det öppna fönstret.

Att inte behöva vara någon annanstans än hemma där jag har allt jag behöver känns då som världens lyx och som balsam. Då kan jag också släppa tanken på förlorad inkomst och att det blir stökigt att hitta nya tider eller andra lösningar, för det hör inte hemma i denna stunden.


Från sömn till vakenhet, från medvetna tankar till drömmar sker det saker. Kroppen läker och hälsa återvänder. Det är lite som att ömsa skinn och att kunna släppa fram en ny Barbro. Så minns jag att det var när barnen var små. Efter feber hade de ofta gått igenom en ny utvecklingsfas.

Jag kan tänka mig att det är samma sak när vi är vuxna, febern får bränna bort vad som inte längre behövs för att något nytt ska kunna växa fram.

Så på kort sikt har jag förlorat lite pengar men på lång sikt har jag stärkt min hälsa och utvecklats som människa. Tack vare en helt vanlig men ändock så jobbig förkylning!

Hur hanterar du när du drabbas av förkylning och står och väger mellan att jobba eller att stanna hemma?

Jag la visst ifrån mig min vision på Coop...

Jag hade en insiktsbringande upplevelse nyligen. Ett slags uppvaknande av ett mentalt vanemönster. Inget nytt under solen utan sådant där som jag vet men plötsligt bottnade jag i insikten på ett nytt och djupare ställe.

Under sensommaren och hösten har jag då och då funderat på något som jag har lust att göra. Vet
inte riktigt hur det ska gå till, men det är något som känns intressant och spännande för mig.
En dag kom denna idé till mig extra mycket och starkt. Det kändes som en vision och den ville jag inte släppa taget om.
Jag kände att jag ville få idén på pränt för att kunna tydliggöra mina tankar. Så jag gick till närmaste Panduro-butik för att köpa ett stort ark. Jag köpte två och gick sedan därifrån med en rulle under armen. Väldigt nöjd och uppfylld av det hela gick jag vidare till en mataffär. Mina tankar surrade och snurrade...Med den ena häftiga idén efter den andra plockade jag mina varor och gick till kassan, betalade och gick ut.
Då upptäckte jag att rullen med mina stora pappersark var borta, jag hade den inte längre under armen. Jag gick in i butiken igen, tittade mig omkring, letade och frågade flera som jobbade där, även i kassa om de hade sett min rulle. Ingen hade sett den och jag kunde inte hitta den.
Jag lämnade affären och spekulerade i om jag tappat bort rullen någon annanstans..

En röst inom mig sa: Äsch, strunt i rullen, det var kanske ingen bra idé ändå..."
En annan röst sa: "Ska du bara lägga ifrån dig din idé, din vision så där? Var den inte viktigare än så? Tror du inte på att den är möjlig"

Det var här insikten landade med ett brak!
Många idéer och tankar släpper jag taget om ganska omgående men de hade faktiskt kunnat leda
vidare till något riktigt bra om jag hade agerat på dem i stunden. Jag släpper dem och tappar sedan bort dem. Energin är borta och det finns inget kvar att bygga vidare på. Delvis tappar jag dem för jag är inte längre närvarande och förankrad där jag är. Tankarna sker bara i huvudet.
Hade jag varit närvarande hade jag inte lagt ifrån mig min rulle någonstans och sedan gått vidare.

Det blev viktigt för mig att hitta dessa papper för att idén jag bar på inte skulle försvinna eller vattnas ur. Så jag tog en vända till i affären och hittade rullen ovanpå potatisen...
Jag blev verkligen glad av att hitta dem just bland potatisen. Det gav mig en fin symbolik för att min idé är jordnära och viktig. Den ska planteras i näringsrik jord och vattnas regelbundet.

Det ska bli roligt att klippa och klistra, skriva upp idéer och lösningar, använda många färger och skapa min visionstavla. Så får vi se vad det kan leda till!
Det är nu det roliga och spännande börjar med att släppa fram en kreativ process där allt kan få vara möjligt!

Jag tänker att idéer, drömmar och visioner är som riktningar. De behöver vara tydliga intentioner som man tänker och återkommer till, om och om igen. Då transformeras de till något som är närvarande och medvetet i sinnet och vars effekt kan utvecklas till något som skapar storverk.

Tänk, du också, på att uppmärksamma dina drömmar och dina visioner. Vart vill de leda dig och vart vill du ta dem?

Beröring och Alexanderlärarens magiska händer.

Nyligen var det en föreläsning på Folkuniversitetet med tema att det är livsviktigt att röra vid varandra och att vi tyvärr rör vid varandra allt mindre.

Jag missade tyvärr föreläsningen men har hört att den var mycket bra. Som tur är så får jag regelbundet Tidskriften Folkuniversitetet och senaste numret innehöll en artikel och en intervju med Helena Backlund Wasling, som höll i föreläsningen. Hon är hjärnforskare i neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin, GU.

Hon forskar på nervtrådar som kallas CT-fibrer. Dessa regerar på beröring på ett annat sätt än vanliga känselceller. CT-fibrerna förmedlar om beröringenär skön eller obehaglig. Dessa fibrer kommunicerar med delar av vår hjärna som har hand om känslomässiga upplevelser och gör att beröring kan få oss att känna oss tillfreds, lugna och behagliga.

Det finns en teori som säger att CT-fibrerna finns för att vi ska bli berörda av våra föräldrar och att vi sedan ska upprepa beteendet för att bli trygga och harmoniska individer. Man vet idag att nyfödda som växer upp utan beröring riskerar att växa upp med ett nervsystem som inte utvecklas som det ska. Vilket kan leda till större risk att utveckla kroniska smärttillstånd som vuxen och att man sämre klarar av att hantera stress.

Helena Backlund Wasling säger också att troligtvis så följer behovet av närhet och beröring med oss hela livet. (Det tycker jag själv låter ganska självklart).
Hon har skrivit en bok som heter Närmare.
Tyvärr så har vi idag både mindre ögonkontakt och beröring än vad vi har haft tidigare då många mänskliga möten idag är ersatta av sociala medier och knappar att trycka på.
På Hagabadet är det många medlemmar som särskilt uppskattar de pass där instruktörerna går runt och med sina händer guidar dem till en bättre rörelse. Det är alltså inte bara stunden hos massören som gör skillnad. Att kramas är gott för kropp och själ!  (Helst ska man kramas 20-30 sekunder för att frisätta "lugnochrohormonet" oxytocin).

Jag vet, av egen erfarenhet och från vad mina elever säger, att beröringen under en Alexanderlektion är fantastisk. Det är känt att Alexanderlärare har "magiska händer"!
Det som är magiskt är att vi tränas i att vara mycket skickliga i varsam beröring som "lyssnar och guidar" utan att man för den skull manipulerar eller knådar.

En elev sa för många år sedan under sin Alexanderlektion, "Så här har nog ingen tagit i mig sedan jag var ett litet barn". Stödjande, tryggt, varsamt och utan att kräva något.

En närvarande och bekräftande beröring som jag tänker mig kommunicerar direkt med CT-fibrerna.
Detta är ännu en positiv effekt och bonus av Alexanderlektioner!

Katten SilverSune gillar också beröring och när han är riktigt kelen gosar han in huvudet i min hand. Själv tycker jag det är alldeles magiskt med katter! Att klappa en katt tror jag också stimulerar CT-fibrerna.
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Rörelse, beröring och andra människor

"Sommar" på radion är en fin tradition som jag under senare år för det mesta missar. Men igår hade jag turen att slå på radion när det nyss hade börjat!
Sommarprataren var Anders Hansen, överläkare i psykiatri som har skrivit flera böcker som jag inte har läst.
Däremot har jag läst intervjuer med honom och lyssnat på honom när han varit inbjuden föreläsare på Hagabadet. Det var ett mycket bra Sommarprogram och det var nog många som lyssnade som precis som jag fick mycket att tänka på. Det var många viktiga saker som han pratade om! Jag rekommenderar dig att lyssna på det om du har möjlighet! Länkhttps://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7248991

Det som jag vill sätta fingret på här är beteenden, skärmar, mobiler och vad vi tappar på vägen.
Rättare sagt, våra starka vanor av att ägna mobilen tid ofta och mycket gör att vi tappar intresset för annat som t ex människor omkring oss. Sitter vi tillsammans med andra och har mobilen framme så är det oerhört stor chans att man tar upp den och kollar med jämna mellanrum. Som genom en dimma uppfattar man då vad den andre säger eller utstrålar.
Jag har lagt märke till att om jag är ute o fikar med någon och den personens mobil ringer och personen blir upptagen en stund. Då tar jag upp min mobil för att se "om något har hänt". Det är som gäspningar, beteendet smittar.

Sociala medier blir bättre och bättre utvecklat för att fånga vår uppmärksamhet och aktivera hjärnans belöningscenter! Det är alltså Big Business och stora pengar att tjäna för företag med annonser som stjäl vår Uppmärksamhet.

Vi låter det ske...det är det värsta, tycker jag. Det är tydligen inte ovanligt att vi tillbringar 3-5 timmar dagligen framför någon form av skärm. Det tar så mycket tid att vi inte hinner/orkar röra oss eller sova så mycket som vi behöver. Vi orkar inte heller umgås med andra. Det är ju förfärligt! Vi är sociala varelser som behöver andra människor, vi behöver kunna se ögon och kroppsspråk. Vi behöver höra skiftningar och nyanser i andras röster och vi behöver i allra högsta grad beröring. Vi tappar också bort vår egen kropp, att vara närvarande i sin kropp.
Enligt Anders Hansen har vi aldrig varit så isolerade som nu. Ständigt uppkopplade med världen men som isolerade öar ändå. Det är sorgligt!

Jag låter det ske, jag kan inte skylla på mobilen att jag tar upp den. Hur smarta företagen som utvecklar sociala medier än är så är det mitt eget ansvar att säga Stopp.

Anders Hansen rekommenderar Digital Disciplin.
Jag tänker använda mig av Alexanderteknik för att utveckla det under sommaren.

Som med de flesta vanor vi har utvecklat, som kan skada oss eller hindra oss från att utvecklas, behöver vi först bli medvetna om dem och förstå dem för att kunna göra något åt dem. Att läsa Hansens bok Skärmhjärnan för att lära mig mer om hur vi förändras av skärmar och sociala medier är en start.
Jag tänker observera mina vanor runt mobil, IPad och laptop. Hur gör jag, vad triggar mina vanor med skärmar. Är jag "svår att nå" när jag är uppkopplad?
Hur jag använder mig själv när jag håller mobilen eller sitter framför en större skärm det har jag koll på och där tar jag bra hand om mig själv.
(För många är det en orsak till nack och ryggont och då är Alexanderlektioner en bra hjälp. Företag skulle ha stor nytta av att bjuda in Alexanderlärare att föreläsa och ge lektioner till personal som sitter hela dagar framför datorn).
Själv är jag intresserad av mängden tid som jag ägnar åt t ex sociala medier och vad jag skulle kunna göra istället och om jag kan vara mer effektiv när jag t ex uppdaterar och gör inlägg på min företagssida och på Instagram. Är det en bra idé att först skriva en blogg på papper och sedan skriva in den?

Jag ska öva på att hejda "pillandet och upplockandet" av mobilen. Tänk vad mycket mysigare att hålla min man i handen eller att klappa katten.
Kan jag lämna den hemma? Ska jag ha den i ryggsäcken istället för att ha den i fickan eller i handen när jag tar med mig den.
Är det möjligt att ha fasta tider för användandet av allt som har med skärmar att göra?

Här ska utforskas! Att ha en så rejäl vana som ändå är ganska nyskapad är en utmaning att ge sig i kast med. Vi är dessutom många som ägnar oss åt detta kollektiva betéende, vilket gör det både svårare och ännu viktigare att förändra det.

Hur förhåller du dig till mobiler och andra skärmapparater? Är du "fast i en vana" eller har du kontroll och väljer sparsamt när du använder dessa små underverk?

När fel känns rätt och rätt känns fel

Det finns tillfällen när man ska lyssna på förnuftet o andra tillfällen när man ska lyssna på känslan. Skummade nyligen igenom en artikel som berättade om hur många framstående och mycket intelligenta människor låter känslan och magen ta beslut. Många gånger när man nonchalerar sin känsla och intuition ångrar man sig efteråt, för det visade sig att den hade rätt...Rädslan för att det ska bli "fel" får allt för ofta styra.
Förmodligen är det bästa, som vanligt, en fin balans av att kunna lyssna till all sin kunskap, medveten och omedveten.

Vi litar nog som regel på vad vi känner i kroppen och på vad våra sinnen säger oss t ex om var vi har tyngden på fötterna eller om vi är framåt- eller bakåtlutade.
Jag skulle vilja påstå att vi inte kan lita på att det vi känner stämmer med hur det verkligen är. Det framgår tydligt när någon börjar med Alexanderteknik.

F.M Alexander konstaterade efter att ha observerat sig själv och sina vanor i många år att när han följde sin känsla av vad som var rätt och kollade sig själv i spegeln, då såg han att hur det kändes inte stämde med hur det såg ut. Han kunde t ex känna att han stod rakt men i spegeln såg han att han lutade snett åt ena hållet. Valde han då att räta upp sig, kände han sig istället plötsligt sned...
Att lära in nya, friare och bättre sätt att använda sig själv på är därför ofta förenat med motstridiga upplevelser och känslor. Det kan kännas lätt men onaturligt. Rörelse kan kännas fel men mer i balans. Man kanske känner sig stadigare och starkare men stel. Man kan känna sig alldeles underbart fantastisk fri, lätt, lång, upprätt, stark och stolt men vara rädd för att vara i det. För kanske ser man mallig ut, kanske kommer andra tro att man är stöddig...
Det är säkert en av anledningarna till att det är så svårt att ändra vanor.

Som Alexander sa: "Obviously, any new use must feel different from the old, and if the old use felt right, the new use was bound to feel wrong".

Vad gör man då om man inte kan lita på hur det känns, om fel känns rätt och rätt känns fel?

Vårt kinestetiska sinne, vår sinnesuppfattning om hur vi har vår kropp kan "förvanskas" av våra vanor. Om vi tillräckligt länge haft kroppstyngden mest på ena benet så vänjer vi oss vid det. Det blir en vana. Det känns rätt, familjärt och tryggt. Vi känner igen oss. Det kommer inte längre att kännas som att man står mest på ena benet. Men i den stund som vi får lika mycket tyngd på båda kommer vi istället uppleva det som om vi har för mycket tyngd på det andra benet.
Är vi vana att luta huvudet bakåt med hakan lite framåtskjuten kommer vi känna det som om vi drar in hakan när vi får huvudet mer riktat uppåt. Om vi är lite eller mycket ihopsjunkna framåt med krummad bröstrygg och har det som vår "normala kroppshållning" så kommer vi känna att känna det som om vi intar givakt och lyfter upp bröstet när vi blir mer naturligt upprätta.

Under en serie Alexanderlektioner får du guidning i att stanna upp, att observera
och hejda dina vanor och du lär dig att tänka på ett nytt sätt. Det är en tid då man även får öva på att acceptera att det kan kännas konstigt och fel när man inte gör som man alltid har gjort. Under lektionerna använder vi ibland speglar så att du får bekräftelse på att det inte ser konstigt ut. Det är en process över tid, där man låter sig själv ta mer plats. Muskler börjar arbeta på nya sätt, bröstkorg och andning kan få röra sig med mera vidd, nacken tillåts vara fri och huvudet får återta sin ursprungliga uppgift av att rikta och leda resten av kroppen. Medvetenheten om den egna kroppen, underlaget och rummet blir mycket större och medveten närvaro blir vardagsmedvetenhet.

Man lär sig att tänka riktningar och att låta hela kroppen inifrån och ut öppna sig och få mer utrymme. Att förlängas och att expandera är något helt annat än att "göra riktningar" i form av att sträcka sig, stretcha, lyfta, placera eller på andra sätt korrigera sin kropp.

Du som har ett intresse av djup och varaktig förändring kommer att älska Alexandertekniken för du
lär dig ett förhållningssätt som du kan använda dig av i allt annat som du gör!

Trender och vanor

Varje tid har sina trender och ideal. VANOR!

När FM Alexander började sin undervisning kom kvinnor med korsett till hans lektioner. Smal midja var inne. Även att sträva efter "militärhållning" med upplyft bröstkorg och indragen haka var eftersträvansvärt.
Både den snörda midjan och det upplyfta bröstet var direkt skadligt och påverkade andningen negativt. Det var säkert ingen som tyckte att det var bekvämt men eftersom det var dessa "linjer" som var poppis härdade förstås de flesta ut och vande sig vid obehaget. Vill man vara fin får man lida pin, heter det ju!
Alexander fick t ex be sina kvinnliga elever att lämna korsetten hemma.

Andra modegrejer är t ex höga klackar och spetsiga tår på skor. Även om vi inte använder det har nog de flesta skor med liten klack. Och de flesta har nog skor som är lite för smala och korta i tån.Det är nästan omöjligt att hitta skor som inte är förhöjda i hälen och har en hälsosam tåbredd om man inte köper VivoBarefoot, Nimble o liknande.
Nackkragar var väldigt vanligt att få utskrivet om man var spänd i nacken för 30 år sedan. Var o varannan gick runt med det, minns jag. Jag provade det själv ett tag innan jag började med Alexanderteknik. Problemet är att om man använder en sådan för mycket, så blir det samma effekt som vid användandet av korsett, de egna musklerna kommer att förlorar styrka. Bra o viktigt att få den hjälpen ibland men inte hela tiden. Nu ser man inte sådana kragar särskilt ofta.
Fundera gärna och ge exempel på vilka fler saker vi "gärna gått/går med på" för att det är mode, inne och kutym. Som blir VANOR!

Vi matas med artiklar, böcker, löpsedlar och kursutbud av olika slag som berättar om varför vi bör stå istället för att sitta, sträcka på oss istället för att sjunka ihop, dra bak nacken för att motverka gamnacke, hålla in magen för att aktivera core och dra bak axlarna för att inte bli kutryggiga...Tyvärr är det inte så lätt att följa dessa råd utan att få andra besvär istället...

Många som börjar med Alexanderteknik kommer för att de har ont i kroppen och/eller känner sig spända i nacke och axlar. Det är inte ovanligt att det spända tillståndet kommer av att de försöker motverka att sjunka ihop. De har läst på, googlat och/eller fått tips av PT och fysioterapeut. För att inte hamna med gamnacke och krummade axlar så försöker de att "hålla en god hållning" genom att sträcka på sig, lyfta bröstet, dra in hakan och dra axlarna bakåt.
Om du prövar själv medan du läser detta så känner du nog att det blir väldigt spänt.

Vi behöver kunna både sträcka och böja vår kropp, både svanka och krumma ryggen och böja nacken framåt och bakåt. Vi behöver kunna röra oss i sidled och i spiraler. Vi mår bäst när vi har en bra rörlighet åt alla håll men det är lätt att hamna i rörelse-och kroppshållningsvanor.

Att sitta med gamnacke eller hänga på en höft är vanligt. Eller att sitta med böjd nacke och rygg många timmar varje dag. Vi vet nog alla hur jobbigt det kan kännas. Men om vi sträcker upp oss och drar axlarna bakåt och håller det i många timmar så blir det också väldigt spänt och jobbigt. Eller hur?

                                                   (Foto av Clarisa Guerra/Unsplash)

Jag är väldigt glad att jag kan lära mina elever hur de kan släppa den onödiga anspänningen i kroppen genom att de blir medvetna om vad de gör som inte behövs. Det är inte nödvändigt att anstränga sig och spänna sig så mycket som ofta är fallet. Slutar man att göra det som är fel, dåligt eller för mycket så gör det som är bra sig självt.
När man lär sig att stanna upp och tänka på ett nytt sätt får man både mer tid och mer möjligheter till förändring. Då behöver man inte hamna och stanna i positioner som ger för onödig belastning och obalans i långa stunder. Vi kan låta längd, bredd och volym få expandera inifrån om vi kan släppa våra begränsande vanor.

Det blir skönare och lättare att vara närvarande i sin kropp med hjälp av Alexanderteknik. Med fler nyanser i hur vi tänker och hur vi använder vår kropp i olika aktiviteter så blir det här med god kroppshållning en bonus, det kommer på köpet.