Öppna upp - andas bättre - sov bättre

En elev berättade lite förvånat att det tycktes lättare att somna när fönstret var öppet. Har du kanske upplevt samma sak?

Jag berättade då om vår Qigongmästare som kom på besök och bodde hos oss regelbundet under många år. Vi lärde oss ganska snart att det inte gick att ha stängda fönster när vi hade en mästare på energi och andning på besök. Det gällde både i vår lägenhet och i kurslokalen. Fönster skulle alltid vara öppna, även om det var minusgrader ute.
God eller dålig energi tar vi bl a in i vår kropp genom andningen och det är klart kommer det inte in frisk luft så är inte energin/syret lika hälsobringande. 
I början tyckte vi allt att det var väldigt kallt men vi vande oss och lärde oss att uppskatta det.
Speciellt på natten. Det får vara storm eller väldigt många minusgrader för att vi ska stänga sovrumsfönstret på natten.

Vi vet ju att vi sover bättre om det är svalare i sovrummet men det handlar också om kvaliteten på luften vi andas.

Rent fysiskt kan vi också tänka på att när vi "stänger" vår kropp genom att sjunka ihop, kollapsa bröstkorgen och dra ihop axlarna då blir det väldigt svårt att andas naturligt och djupt..

Så en bra tanke under dagen är att släppa onödiga spänningar i nacken, tänka upp genom huvudet och att tillåta längd/vidd/bredd över rygg och bröst och att andas in och ut genom näsan.

Tänk även på det när du lägger dig ikväll.
Låt ryggen och bröstet vara öppet och vidgat så andas du lättare.

Om du inte redan gör det, pröva att ha fönstret lite öppet under natten. Kanske vaknar du med ett leende och känner dig mer utsövd!

Vanor på gott och ont

Det slår mig att livet inte skulle vara sig riktigt likt utan alla vanor som vi har. En del som vi älskar, en del som vi hatar och alla de som vi är likgiltiga inför eller helt enkelt inte är medvetna om.

Jag älskar vanan att öppna en ny bok och hänge mig sida efter sida. Den vanan kombinerar jag gärna med en god fika på ett mysigt café. Har jag ingen bok med mig och jag tänker sätta mig själv för att ta en fika slinker jag ofta in på en bokhandel  jag passerar och köper med mig en. Det kan bli dyrt med både bok och fika...
Mitt te vill jag verkligen dricka med mjölk i. Nog tycker jag att det är ganska gott som det är men nästan alltid vinner mjölken. Det sägs att det nyttiga i teet försvinner med mjölk...
Sött föredrar jag framför surt och salt och då jag vet att detta t ex i kinesisk medicin kan visa på någon obalans i kroppen så undrar jag vad som är hönan eller ägget...Med så mycket sötsaker som jag stoppat i mig vore det inte konstigt om jag vore i obalans...

Om jag inte bär ryggsäcken på ryggen är det så lätt och bekvämt att bära den över vänster axel. Det är som om det finns en osynlig krok på den axeln och höger hand öppnar jag ju dörren med eller hälsar i hand med. Men det blir ju mycket onödiga spänningar i vänstersidan...
Så skönt det är att sitta på en stol med ena foten under mig, men det är mest den ena foten som jag vill sitta på och hela jag kommer i obalans...

Att vara tidsoptimist är en vana. Jag ser på klockan att jag har några minuter extra för det jag håller på med och väljer bort kunskapen om att det tar tid att avsluta, klä sig och ta mig dit jag ska vilket gör att jag lätt kommer i sista minuten...

Hjälp...måste rusa...strax står en elev utanför dörren på Viloplatsen...

Genom fönstret jag såg och jag tänkte...

Jag tycker att det är spännande att snegla in genom de fönster jag passerar...
Stans gym har ofta stora fönster där man kan se folk träna för fullt...det ger många tankar...som t ex vad tänker de på under sin träning, har de roligt, hur använder de sig själva osv.

Igår passerade jag ett fönster till en Sjukgymnastik & Massagepraktik. Jag  kunde se in i väntrummet och såg i profil ryggen på en dam i medelåldern som satt böjd över en tidning vilken hon ägnade sin uppmärksamhet.

Jag har förstås inte den blekaste aning om varför hon var där men antagligen  väntade hon på någon form av behandling eller träning. Kanske hade hon ont eller var stel i nacken, axlar, ryggen, höfter eller knän.

Då slog det mig att utifrån det lilla som jag såg kunde jag utläsa hennes vanor i vardagen. Genom att se hur hon satt böjd över tidningen, med nacken framåtlutad, axlarna uppdragna och bröstryggen krummad kunde jag se hur hennes rörelseriktningar påverkade hela henne.
Så vare sig hon sedan fick behandling eller träning för rygg eller knä skulle det antagligen inte göra så stor skillnad i det långa loppet.

Först när hon lär sig om sig själv och blir undervisad i hur hon själv i sin vardag kan uppmärksamma sina vanor kan hon nå en förändring. Först när hon förstår att hon fungerar som en helhet, att hennes tankar och känslor aktiverar beteenden och reaktioner i kroppen och vice versa och att hela hennes kropp hänger ihop som en helhet, från topp till tå, kan det bli en varaktig förändring.
I den stunden kan behandlingar och träning bli ett aktivt medel för henne att få bra hjälp att hjälpa sig själv.

Lika svårt och ohållbart det är att bygga ett hus utan en bra grund är det att försöka hjälpa en annan människa att må bättre om hon/han inte är medveten om sin "egen grund" och själv kan ta aktivt ansvar för att bygga den.

Varje dag börjar med nya möjligheter

På vår ytterdörr sitter ett vykort med dessa ord; "Varje dag börjar med nya möjligheter" och det ligger en djup sanning i dessa ord, som i så många andra ordspråk och citat som det är populärt att ha på vykort och tavlor.
På facebook är nog det, det mest lyckade man kan ägna sig åt om man vill ha många "gilla". Det finns sida efter sida fulla med kloka citat som har tusentals gillare.

Tyvärr förlorar de ofta sin mening så fort man har sett dem några gånger, precis som med kortet på vår dörr. Det blir en vana. Man ser inte meningen längre, även om man läser orden.

När barnen var små var varje dag uppfylld av både rutiner och många små överraskningar vilket gjorde det omöjligt att ta ut en dag i förskott, det man planerat kunde försvinna på ett nix. Det gällde att vara flexibel och att vara i nuet. Där nya möjligheter inte så mycket var ett eget val utan en reaktion och ett hanterande av det som  precis skedde.

Nu är sönerna tonåringar och jag börjar åter sakta ta till mig att varje dag börjar med nya möjligheter, som jag själv kan välja och bestämma. Men precis som med kortet på dörren är det så lätt att inte se det, att glömma.

Det kan vara lättare när man lämnar den vanliga hemmiljön och omgivningen, för bara att göra det ger nya möjligheter.

Jag var nyss fem dagar i London. Denna stora fascinerande stad, som jag kortare tider har bott i, gav mig ett nytt ansikte, ett möjligheternas ansikte. Det har förstås alltid varit så, jag vet att jag har sagt det många gånger men nu Såg jag möjligheterna.

Jag såg möjligheterna för Alexanderteknikens expansion. I kontakten med mina svenska och internationella kollegor sker nu mycket utbyte. Vi möts på kurser, konferenser och sociala medier och det är mycket som händer.
Det händer inom många områden, inom de vanliga områdena för musiker, sångare och skådespelare. Rösten och andningen. Och inom smärt- och rehabområden. Nytt är att många går ut på företag för att förbättra kontors- och arbetsplatsergonomi eller för att förbättra klimatet mellan anställda. Andra områden är idrott och rörelseträning, många samarbetar med andra inom yoga och Pilates, löpning, ridning, medveten närvaro, mindful movement m.m.
Just nu pågår ett projekt med bl a experter inom neuroscience samt forskning om Alexanderteknikens effekt vid nacksmärta.

Det är en jättespännande tid med nya möjligheter varje dag. Det handlar om att välja!

Nästa vecka är det International Alexander Technique Awwareness Week, kolla vad som du kan välja i Göteborg:

https://www.facebook.com/events/237641656388981/

Ord, tankar och händers språk

Jag gillar ord!

Jag har gillat ord sedan jag som liten hörde min pappa berätta sagor som han själv hittade på i stunden och där jag själv fick vara delaktig med att hitta på vad han skulle hitta på.

När jag hade lärt mig att läsa blev ord en ännu större kärlek i mitt liv. Jag kan från djupet av mitt hjärta säga att jag älskar att läsa - det är en passion, ett begär och ett behov.

Jag uppskattar verkligen när någon kan uttrycka sig så att det skapar ringar på vattnet hos mig. Ord som tränger in genom stängda dörrar och öppnar upp till helt nya rum. Det är ju det som sker genom litteratur. Att nya världar öppnas för mig.

Jag gillar beröring!

Jag har alltid gillat beröring sedan jag började be om att bli kliad på ryggen av mamma och pappa innan jag skulle somna.

När vi skaffade hund och senare katter kunde jag njuta av att beröra dem eller att känna beröringen från dem när de la sig i knät, stångade eller tryckte sig mot mig. Kossor, hästar, kalvar, hönor, grisar och även ett rådjur blev under hela min barndom en källa till glädje och tröst - genom beröringen och den ickeverbala kommunikationen mellan oss.

När jag förstod att det fanns något som hette massage och att man kunde lära sig det gick jag förstås  kurs för att lära mig grepp och sätt att massera på.

För genom beröringen öppnades inre världar upp och min kropp släppte taget där den höll hårt och höll fast. Jag anade möjligheter hos mig själv som jag inte var medveten om.

Så småningom kom jag i kontakt med Alexandereknik!

Det är också det mitt arbete som Alexanderlärare handlar om. Att undervisa eleven så att medvetenhet växer fram, att en ny värld av möjligheter blir tillgänglig för den jag arbetar med.

Att lära ut hur man tänker på ett nytt sätt än det vanemässiga så att individen själv i sitt eget närvarande center kan hejda reaktioner som kan vara 1) en vanemässig sammandragning av t ex nackmusklerna ( vilket kanske ger spänningsvärk), eller  2) en negativ tankekedja (t ex ett ältande som kanske inte leder någonstans) eller 3) en känsla av olust (som kanske leder till ångest).
Om man förstår hur muskelspänningar, tankar och känslor hänger ihop är det lättare att medvetet välja en respons på ett stimuli som är mer utvecklande och mer helande än vad en vanemässig reaktion ofta är. Valmöjlighet är en viktig aspekt av Alexandertekniken.

Men alla dessa ord här ovan, trots att de är många, säger egentligen inte så mycket. De i sig gör inte att någon mår bättre, fungerar bättre eller presterar bättre.

Man kan säga att mina "händer talar" ett icke-verbalt språk och min mun ett verbalt.
Mina händer kommunicerar med eleven, med elevens kropp, samtidigt som jag verbalt kommunicerar det som jag "hämtar in" eller föreslår genom mina händer.

Jag är lycklig över att arbeta med de saker som berör mig mest.

Världar öppnas inåt och världar öppnas utåt.
Livet är föränderligt

Denna vecka, på samma dag, gick två människor som jag inte känner men har känt till, bort, de gick vidare.

De berör mig
Elisabeth Walker blev nästan 100 år, en kollega till mig, som lever vidare, för mig, genom alla mina kollegor som utbildats av henne och som jag kommer att träffa och arbeta med
Kristian Gidlund blev nästan 30 år, djurälskare och ordälskare, som lever vidare, för mig, genom hans blogg och hans böcker

Sättet att gå speglar vem man är och vad man känner

Jag stod och solade mig en stund på Järntorget i tisdags förmiddag, i väntan på en spårvagn.
Efter en stund tog min nyfikenhet över. Jag började att titta på alla människor som passerade framför mig, som gick kors och tvärs över torget för att gå på eller av en vagn. En del gick långsamt, en del fort och en och annan sprang för att hinna med.

Det sägs ofta att "ögonen är själens spegel" eller att man kan höra hur någon mår genom att lyssna på rösten. När man pratar om kroppsspråk så är det kroppshållningen och gester som berättar avslöjande mycket.
Jag har tänkt på det många gånger, men det blev väldigt tydligt i denna stund.
Det går att få en uppfattning av någon genom gången, hur de mår och hur de lever sina liv. Vi har nog all varit med om att se någon man känner på långt håll och man får en känsla av att något hänt. Skådespelare använder sig förstås av det hela när de hittar sina karaktärer. Att gestalta känslor genom rörelsemönster och hållning.

Det är lätt att se om någon har bråttom eller bara tar det lugnt när de går. Det går även att se hur en del tvingar sig framåt, varje steg verkar så jobbigt att ta, medan andra lätt flyter fram. Är det mån tro möjligt att se om någon har en förväntan och en längtan dit de är på väg eller om rörelsen framåt har ett motstånd på vägen? Är det då möjligt att se om detta hör till något i det förflutna eller om det är målet i stunden som orsakar detta?

En del går som om de har ett ton vilande på deras axlar medan andra ser ut att ha tappat kontakten med jorden fullständigt. Vissa ser hela tiden ner i marken medan andra tittar upp mot hustaken och himlen. Kan detta visa på en önskan om att slippa ögonkontakt med andra eller finns det en rädsla för att snubbla över något på marken eller finns det ett intresse för arkitektur eller fåglar?
En del människor verkar så glada och det märks i deras sätt att gå. Lika tydligt kan det märkas när någon är sorgsen på hur tungt det är att gå.
Det är underbart att möta  någon som är fullständigt närvarande. Genom ögonen möts man och får kontakt. Kanske ler mot varandra ett ögonblick. Nu för tiden tycker jag mig se fler och fler människor som är helt och hållet i sin egen värld - lyssnande på Ipod eller talande i mobil.

I mitt jobb, blir eleven själv ofta varse vad som ligger till grund för deras specifika gång. Det kan vara skador, det kan vara att man inte vill ta för stor plats eller att man har imiterat sin mammas eller pappas sätt att gå. Vilket som sätter igång intressanta reflektioner och möjligheten att pröva att gå med en annan riktning. Att ha modet att gå i sin fulla längd.

Mobilen i var mans hand - vår tids cigaretter?

Häromdagen, på en av mina kurser, sa en av kursdeltagarna precis innan rast:
- Jag slår vad om att alla kommer att ha tagit fram sina mobiler och kollat dem innan de ens har kommit över tröskeln...!

Sedan följde en diskussion om huruvida mobilen idag har blivit vad cigaretter är /har varit för många. En stark vana som sysselsätter dig. Du har något att pilla med, någonstans att göra av händerna. Du har något att göra. Du är upptagen, engagerad i något.

Tänk om det i framtiden kommer att finnas "mobilrutor" och mobilfria spårvagnar.
Tänk om det i framtiden kommer att sitta klisterlappar på mobiler och ipads där det står att du riskerar att försämra din hälsa och utveckla sjukdom genom användandet av denna produkt.
Tänk  om det i framtiden kommer att finnas avvänjningskurser för att lära bort beteendet att ständigt vara uppkopplad.

Följande artikellänk skriver om den nya teknikens ergonomiproblem:
http://www.svd.se/naringsliv/karriar/ny-teknik-ger-nya-ergonomiproblem_7769078.svd

Men det finns även andra problem som kan uppstå...

Det blir svårt att "bara-vara" och att njuta av stunden där man inget gör och inget förväntas göra. Vi tappar bort vad Bodil Jönsson kallar "ställtid".
Det finns en naturlig vila i att vänta på bussen eller i kön. Att i lugn och ro bara vänta på kompisen vid Kopparmärra eller på caféet.

Tänk att medvetet gå hemifrån utan mobil (ipad eller dator)...det skulle idag kännas lika tomt och naket som när man glömt sina nycklar eller sin plånbok.